Söderhamn 15 februari 2019
Nu har jag 4,5 år efter loppet skrivit om loppet utifrån vad jag lärt mig om smärta av Swiss Alpine 2014. Det är inte direkt en racereport, men det finns ändå med en hel del intryck från loppet.
Min hjärna bara maler på med samma ältande tankar. Tänker på smärtan i nacken, axlarna, mellan skulderbladen, ut i armen, hur ont det gör. Funderar om jag skadar mig själv för livet genom att fortsätta springa, om jag gör något korkat. Ska jag verkligen fortsätta, eller ska jag bryta vid nästa kontroll? Bryta eller fortsätta? Bryta eller fortsätta? Är jag dum i huvudet? Vad försöker jag bevisa egentligen? Är jag rädd för att bryta? Vad skulle det innebära om jag bryter? Är jag en svag människa då, eller är jag svagare om jag inte klarar att bryta trots att det är det enda vettiga? Obeslutsamheten och mitt fokus på hur dåligt jag mår, får mig att må ännu sämre: hur jag fryser, hur trött jag är, hur eländig jag känner mig. Försöker fokusera på hållningen, få upp huvudet lite, mest för att lindra smärtan.
Kommer till en lerig sluttning, det är brant och snorhalt i regnet. Bestämmer mig för att försöka springa på lite nedför. Håller hyfsad fart. Glider på foten i leran en stund på varje steg, springer förbi många löpare nedför den leriga hala backen, får liksom till det effektivt. Blir glad, tänker inte längre på att jag har ont, att jag fryser. Slutar för en stund känna mig eländig, får energi av utmaningen och närvaron, att jag får uppleva ett häftigt lopp i en grymt häftig miljö. Min uppmärksamhet flyttas från smärta, ältande, grubbel och lidande till att uppleva stunden och det jag gör precis här och nu.
