Sandarne 4 mars 2023
All idrott handlar om långsiktighet, att träna inför något på ett klokt och hållbart sätt, för att sedan kunna dra nytta av träningen när det är dags för tävling. Ultralöpning handlar, åtminstone på vissa sätt, mer om långsiktighet än många andra idrotter, för att det krävs väldigt många timmar träning, för att varje lopp tar längre tid än de flesta andra idrotter och för att den lägre intensiteten i löpningen gör att det går att prestera på hög nivå, högre upp i ålder.
Jag började springa med drömmen att bli en maratonlöpare. Ganska snart blev jag en maratonlöpare, med målet att springa fortare. Tio år senare hittade jag ultralöpningen och strävade då istället efter att springa längre.
Mina mål gällde både längre sträckor och så småningom också att klara att springa längre upp i åren, helst genom hela livet. Under lång tid tänkte jag att mitt perspektiv på löpning var långsiktigt, att det viktigaste inte var prestation här och nu, utan att kunna springa tills jag blev 75 år och helst längre ändå. Märkte inte när jag gradvis gled över i ett kortsiktigare perspektiv, där att klara ett antal lopp inom några år blev det viktigaste och där långsiktigheten kom i bakgrunden.
När jag fick ryggproblem 2020, som jag ignorerade och fortsatte springa, ledde det till rejäla knäproblem, som i sin tur hindrade mig från att springa ultralopp. Då blev mitt fokus bara att komma tillbaka så fort som möjligt.
Under 2021 försökte jag verkligen ta itu med ryggproblemen och tränade dagligen 20-40 minuter olika ryggövningar enligt ett skräddarsytt program med hjälp av en tränare på webben. Problemet var att jag fortsatte springa som vanligt, dels fortsatte jag min runstreak, dels tränade jag inför och fortsatte springa olika ultralopp under hela säsongen. Jag fortsatte springa trots fortsatt ihållande smärta i ryggen. Jag fortsatte springa trots att jag tvingats avbryta två olika backyardlopp långt före jag ville kliva av, både på grund av tilltagande smärta i ryggen, utstrålande smärta i höger ben och en, för andra uppenbart, haltande löpstil.
Dagarna efter jag klivit av de båda backyardloppen, trots att orken och viljan egentligen fanns kvar, fortsatte jag ändå med min runstreak, med löpning varje dag, och fortsatt fokus på de lopp jag hade framför mig. Undan för undan fungerade min kropp allt sämre. När jag till slut inte klarade ett 30 kilometerspass längre på grund av att smärtorna blev så intensiva i ryggen och ut i benet, insåg jag att det var lönlöst att försöka springa några fler ultralopp det året. Först då avslutade jag runstreaken, ställde in återstående lopp och minskade på löpningen. När jag lite senare märkte att jag fått en kraftig atrofi i höger ben slutade jag helt springa under en par veckor.
Jag slutade för att jag blev rädd och för att det inte längre fungerade. Inte så medvetet, snarare av tvång. Tidigare har jag verkligen trott att jag levt i enlighet med min värdering om att kunna springa när jag blir gammal som bygger på några viktiga insikter.
Min första upplevelse av att det går att springa långt som 75 plussare var 2008 då jag sprang min första Lidingöultra. Där stötte jag på två män i omklädningsrummet som skämtade med varandra om deras respektive prestationer i ett sextimmars ultralopp de gjort nyligen. Den ena mannen menade att han alltid hade lite större chanser att eftersom han var mycket yngre. De var 75 och 76 år då. Det inspirerade mig starkt, fick mig att se på vad som var möjligt på ett nytt sätt.
Min andra insikt kom 2013 inför mitt första Swiss Alpine. Ett åttamils traillopp i bergen runt Davos med löpning på toppar upp till 2900 möh. Dagen före loppen träffade jag den 75-årigen Hans-Dieter på tåget från Sankt Moritz. När han undrade vad jag gjorde där berättade jag om loppet. Jag oroade mig för att springa längre och i högre berg än jag gjort tidigare och dessutom i 30 graders värme. Hans-Dieter berättade att han sprungit Swiss Alpine 5 gånger tidigare och att det inte var något att oroa sig för. ”If you just take it easy and drink, eat and rest at the aid stations, you will do well. Maybe I’ll see you tomorrow”.
Tanken svindlade. ”Han är 75 år och ska också springa. Jag vill bli som han.” På kvällen efter loppet såg jag i resultatlistan att han kommit i mål som första man i sin klass. Det var dessutom flera personer till i samma ålder som fullföljt loppet, så varför skulle inte jag kunna bli som dem.
Min senaste uppenbarelse kom 2021. Då jag följde Viadal 6-dagars via deras webbsändning och liveresultat. Ett sexdagarslopp är precis vad det låter som, ett lopp som pågår 6 dagar. Alla som deltar ska springa så långt de kan på en rundbana inom loppet av 6 dygn. De bestämmer själv, när och hur mycket de äter, vilar och sover. Där var bland annat Bertil Palmqvist med i åldersklassen 75+ och han sprang cirka 41 mil, nära 7 mil per dygn. Under veckan fascinerades jag av allas prestationer, där många deltagare var äldre än jag, men också av hur tydligt det är att ultralöpning är en sport som går att fortsätta med länge om man tar hand om sin kropp.
Samtidigt insåg mer och mer hur jag med mitt beteende varit på väg att förstöra mina chanser till att leva och åldras på det sätt jag sett fram emot. Hur kortsiktig jag blivit och hur oreflekterat och vårdslöst jag behandlat min kropp.
Plötsligt blev jag medveten om hur tappat min långsiktighet och med den min dröm om att springa långa lopp hela livet. Att jag inte förstått att den delen av min värdering inte handlar om att bara fortsätta springa till varje pris. Snarare att bättre förstå vad min kropp behöver för att fungera långsiktigt.
En annan viktig input som bidragit till min insikt, är en podcast jag börjat lyssna på med Peter Attia. Hans idé är att vi ska leva och träna för The Centenerian Olympics, 100-årsolympiaden. Vill vi leva friska och vitala tills vi blir 100, behöver vi räkna baklänges. ”To be able to kick ass at 85, you can´t be average at 50”. Jag är 58 år. Det funkar inte att springa omkring med en trasig rygg och ett trasigt knä tro att det löser sig. Jag behöver planera och bete mig långsiktigt för att ha en kropp som fungerar långsiktigt.
Min värdering är trots allt att ta hand om mig själv på bästa sätt, så jag har möjlighet att fortsätta träna, uppleva naturen, spännande lopp, tuffa utmaningar och nya möten med fantastiska människor resten av mitt liv. Det är den värderingen som ska vägleda mina beslut framåt i livet. Inte kortsiktiga kickar och oreflekterat slit på kroppen som skadar och förstör mina möjligheter att göra och uppleva det som gubbarna på Lidingöultran, Hans-Dieter och Bertil lyckats göra.
The Long Game är och ska vara min nya ledstjärna.
Life isn´t about change, it´s about choice!