Hemlingby natten till 8 september
Är blöt på kroppen och det är iskallt i luften. Det känns som jag fryser ända i märgen inför varje start. Står vid startlinjen. Signalen har nyss gått för att det är en minut kvar tills vi ska springa igen. Vi är i Hemlingby friluftsområde, det är mitt i natten och vi ska snart ut på 18:e varvet. Vi är bara 5 personer kvar nu av ca 45 startande. De snabbaste med Kerstin Vinje i spetsen har klivit av efter 17 varv.
Starten går och jag drar på lite i början för att få upp värmen igen. Upptäcker att jag plötsligt ligger först. Får ett enormt sug efter att springa på. Ökar farten och springer så fort det bara går nedför de första backarna. Fortsätter hålla farten i någon slags glädjerus tänker att jag ska ligga först hela varvet. Det håller i ca två km då den plötsliga energin börjar ta slut. Faller ner i min gamla lunk igen, eller kanske ännu långsammare, känner att jag väntar på att bli någon ska komma ikapp mig. Efter några minuter kommer Håkan Durmer och Anton Berglund.
Släpper fram dem, lägger mig bakom. Får kämpa för att hänga med. Springer lite krampaktigt och anspänt ca 1 km. Plötsligt kommer smärtan i höften som jag haft återkommande besvär med. Börjar bulta intensivt i höften, krampar i hela yttersidan låret ner mot knät. Det gör ont så det nästan blixtrar. Tänker att det är kört, att det inte kommer att gå längre, att jag kommer att få kliva av. Tanken att få en anledning att kliva av känns vid det här laget ganska befriande.