Hallucinationer, sömnbrist och ultralöpning.

Slagavallen 30 januari 2021

Badwater Ultramarathon är ett 135 miles eller ca 22 mil långt ultralopp. Starten går saltöknen i Death Valley i juli ca 85 m under havsnivå, där temperaturen kan stiga till över 50 grader. Deltagarna fortsätter sedan upp på Mount Whitney där målgången är på ca 2700 hm. Totalt förflyttar de tävlande sig ca 4000 kumulativa höjdmeter. Loppet räknas som ett av de hårdaste i världen p.g.a. de tuffa förutsättningarna.

Trots att alla måste ha egen support med sig lider deltagarna ofta av överhettning, uttorkning, energibrist, monotoni och kanske framförallt utmattning och sömnbrist. I en studie från Badwater ultra 2003, noterade ca 30% av deltagarna att de upplevt någon form av hallucinationer under andra natten av loppet och alla var medvetna om att det var hallucinationer de upplevt. Uppkomsten till studien kom av en uppmärksammad artikel om Marshall Ulrich, en välkänd Badwaterlöpare. Där beskrivs hur han under lång tid springer jämte en kvinna på inlines i silverbikini. Senare kör ett propellerplan bredvid honom på vägen. Upplevelser var väldigt verkliga och livliga, samtidigt var han hela tiden medveten om att de var hallucinationer.

Förra helgen var jag inbjuden att vara med i den fina podcasten Löparens själ för att samtala om hallucinationer och vad löparens själ är för mig (det tänker jag återkomma till i senare inlägg). Inbjudan var dels för att jag skrivit mycket om löpning utifrån mitt psykologperspektiv, dels att jag skrivit en del om de hallucinationer jag upplevde 2019 under TEC 200. I det här inlägget sammanfattar jag lite av de tankar och erfarenheter jag har om hallucinationer, främst med fokus på ultralopp, men även för andra som är intresserad av hur hjärnan funkar.

Första gången jag minns att jag upplevde en hallucination var tidigt under värnplikten då vi var ute på övning några dagar. Vi var trötta och kalla och varje natt hade vi eldvakt minst en timme och även bevakning av vårt läger 1-2 timmar. Min uppgift den här natten var att spana i två timmar mot ett öppet fält med ett dike i framkant. Om jag såg något misstänkt skulle jag larma tältet via en lina som vi riggat upp. Vi visste att det fanns andra grupper i närheten som agerade som våra fiender och att vi kunde bli attackerade med lösplugg, dvs med låtsasskott, kanske t.o.m. tillfångatagna.

Anspänningen var hög när jag låg i mitt värn och spanande förbi diket och i mörkret såg en rad skuggor. Låg och stirrade länge och intensivt på skuggorna och tänkte att det kanske var en fiendegrupp jag anade i mörkret, som låg där på linje och väntade på att attackera oss. Plötsligt började skuggorna röra på sig. Var osäker på om jag inbillade mig, men när jag såg dem åla sig ner i diket och sedan komma upp på vår sida var det ingen tvekan. Minst 20 soldater kom krälande mot oss, och jag började rycka i larmlinan som gick in i vårt tält. De andra i gruppen kom nyvakna och stressade utspringande, men stod det efter en stunds gemensamt spanande klart för mig att hjärnan spelat mig ett spratt. Jag hade larmat falskt, även om jag först vidhöll att de verkligen var soldater som ålat mot oss. Min hjärna skapade en rörelse av skuggorna och skuggorna blev efter ett tag, genom att min fantasi föreställde sig hur det skulle se ut, till tydliga gestalter av ålande soldater som var på väg att attackera oss. I verkligheten fanns inga soldater på fältet.

Det andra tillfället jag upplevde saker som inte fanns i verkligheten var under ett det 32 mil långa TEC 200, ett lopp som jag tyckte var på många sätt en fantastisk upplevelse och som jag beskrivit mer i sin helhet i tidigare inlägg. Hallucinationerna började under andra natten då jag sprungit i ca 40 timmar och varit vaken åtminstone 3-4 timmar till. Jag hade lyckats sova ca 15 minuter under den första natten loppet pågick och tidigare under natt två kunde jag inte somna när jag försökte. Jag blev tröttare och tröttare mentalt och började se saker överallt i skogen. Under en period såg jag stora sagosvampar överallt en bit in i skogen, som tagna ur en Elsa Beskow saga och ett dike var plötsligt fyllt av stora presentpaket med fina röda snören. En stund senare dök det upp ett tre decimeter högt glas mitt på stigen med en lysande blå vätska i och fina bubblor som svävade mot ytan som en hägring. Flera gånger var det som det fälldes upp en lång rad kylflänsar ur stigen, som topplock på en crossmotorcykel, som jag behövde hoppa över. Mitt framför en genomgång bredvid en bom där vi skulle passera, stod en meterhög urna, som jag såklart gick runt.

Under den här perioden sprang jag med en pacer, en hjälplöpare som stöttar genom sin närvaro och uppmuntran. Jag försökte hela tiden sätta ord på vad jag såg, för att förankra mig i verkligheten. Det underlättade mycket, och jag förstod hela tiden att det var hjärnan som lurade mig, även om jag upplevde det jag såg hur tydligt och verkligt som helst.

Vissa saker fanns bara där, andra saker som glaset, flänsarna och urnan var jag tvungen att undvika för att inte springa på eller snubbla över, trots att jag på samtidigt insåg att de (antagligen) inte fanns.

Andra upplevelser under natt två var att hjärnan hela tiden gav mig impulsen att lägga mig ner i skogen bredvid stigen, det blev som en tvångstanke som periodvis kom en gång i sekunden. Såg även under en period min pacerkompis ryggtavla hoppa från plats till plats, som på en film där flera sekunder i stöten klipptes bort. Det jobbigaste var ändå upplevelsen av att stigen i pannlampans sken rörde sig som en slingrande orm. Hur jag än försökte hänga med, flyttade den sig hela tiden i sidled. Kände samtidigt intensiv yrsel och att kroppen for fram och tillbaka mellan buskagen, som om jag var rejält berusad. Det här var den klart mest krävande upplevelsen och den pågick i närmare två timmar.

Det enda jag kunde göra med alla nya jobbiga intryck, var att notera dem, acceptera, sätta ord på vad jag upplevde och fortsätta framåt. Jag blev den som accepterade och rörde mig framåt, det fanns inte resurser till något annat. När jag under senare delen av natten blev uppmanad av mitt supportteam att sova, provade jag igen och då lyckades det direkt. Efter 15 minuter blev jag väckt och då var det som att hjärnan fått en reset, som ett kort kommando som ger en snabb återställning. Alla upplevelser av yrsel, tvångstankar, hallucinationer och förvrängda upplevelser upphörde. Jag kom ur det drömlika tillståndet och blev fullt förankrad i verkligheten igen. En kort stunds sömn gjorde att upplevelsen av de följande 8-10 timmarnas löpning blev oerhört mycket lättare.

Alla våra upplevelser skapas av vår hjärna. Hjärnan får signaler från omgivningen, som den försöker tolka och skapar en simulering av, den simuleringen är vår upplevelse. Hjärnan försöker också ständigt förutsäga vad som ska hända härnäst. Dessa prediktioner bygger på sinnesintryck från den aktuella miljön, våra tidigare upplevelser och våra förväntningar.

Vår hjärna kämpar för att skapa ordning och mening i ett ständigt flöde av stimuli som både kommer från våra sinnen, dels våra perceptioner utifrån den omgivande miljön, dels ifrån upplevelsen av våra kroppar i interaktion med miljön, som puls, andning, spänningar, balanssinnet och känslan i kroppens rörelser, sk. interoceptiva perceptioner och proprioception. Att ta emot och tolka dessa signaler är en aktiv process, stimuli vi inte känner igen skapar ingen gestalt i oss. Det blir bara en ström av stimuli vi inte förstår. När vi tolkat det så gott det går, kan vi urskilja gestalter i ljud, dofter, känselintryck och framförallt synintryck. När vi inte uppfattar dem så försöker hjärnan skapa något som är begripligt utifrån det sammanhang vi är i. Det blir oftast hyfsat rätt, ibland blir det lite fel och då och då blir det helt fel. I mörkret blir stimuli lätt förvrängda. Är vi dessutom trötta har hjärnan troligen ännu svårare att skapa ordning och begriplighet. Då är det kanske inte så konstigt att det dyker upp svampar och paket där de inte hör hemma.

När vi ser något men uppfattar det på ett annat sätt brukar vi kalla det en illusion. Om vi däremot ser något som inte alls finns och som innehåller fler aspekter, kanske ljud, eller rörelse pratar vi om hallucinationer. Upplevelsen av de krälande soldaterna som var på väg att attackera oss började som en illusion som sedan växte till en livlig hallucination som jag dessutom trodde på. Tröttheten, anspänningen, mörkret och framförallt förväntningarna skapade en upplevelse i hjärnan som byggde väldigt lite på vad som verkligen hände, prediktionen och simuleringen misslyckades. Kanske kan man se det som att hjärnan tog det säkra före det osäkra, better safe than sorry.

När det gäller upplevelserna under ultraloppet tror jag hjärnan bara försökte skapa bilder av det den uppfattade, men den var så trött att den inte orkade göra riktiga tolkningar och det blev istället det den kunde hitta för tillfället. Kanske var jag mitt emellan dröm och vakenhet och när det dök upp saker som inte alls fanns, som det lysande glaset, var det som en dröm eller kanske en hägring.

Filmklippen tolkar jag som microsömn, att jag faktiskt sov korta ögonblick fast jag fortfarande sprang och därigenom missade det som hände mellan filmklippen. Stigen som rörde sig och fyllelöpningen handlade nog om att jag inte fick ihop sinnesintrycken med balanssinnets signaler, alla signaler var bristfälliga eller förvrängda och resultatet blev en slingrande stig, yrsel och vinglande löpning. Oavsett vad det berodde på verkade sömnbristen vara den starkaste faktorn som spelade in. Jag lärde mig att jag reagerar mycket på sömnbristen, men att den också verkade lätt att åtgärda genom att sova en kort stund.

Före loppet visste jag att hallucinationer var något som kunde dyka upp framförallt under nätterna och jag tror det hjälpte mig att hantera dem. Att ha sällskap under natten tror jag gjorde stor skillnad, och sätta ord på det jag upplevde bidrog ytterligare till tryggheten. Jag behövde inte heller oroa mig för de intensiva impulserna att lägga mig ner i skogen, dels för att det var relativt varmt på natten, men framförallt för att jag hade min pacer med mig. Per-Erik fortsatte att springa med mig längre än han tänkt den natten, just för att han märkte att jag hade så mycket hallucinationer och andra problem med mina sinnesintryck, vilket jag är väldigt tacksam för.

Bland det viktigaste jag lärde mig är att sömnbristen och de eventuellt följande hallucinationerna inte är något att vara rädd för och att de går att hantera. Det här loppet var ett av det mest givande loppen jag upplevt under de 25 år jag sprungit. En stor del av anledningen är att det dök upp många utmaningar på på vägen som jag på olika sätt behövde lösa. Ofta var stödet av andra, mitt team, alla som var pacers, andra deltagare, funktionärer och publik avgörande för att jag skulle hitta lösningar. När det dök upp problem fick jag uppmuntran och råd från många håll. Om mitt knä fungerar och kroppen vill, kanske jag får uppleva det fler gånger under nya långa ultrautmaningar. Lyssna gärna på podden där Jag tillsammans med filosofen Jan Svärdhagen och psykiatrikern Kalman Vanky pratar om löpning, hallucinationer och vad Löparens själ kan vara.

Länk till podden finns här Löparens själ #7 Hallucinatus, podden finns också på alla vanliga plattformar som Apple podcast, Spotify, Acast mfl.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *