Ultralöpning, meningsfullhet och det sublima.

Söderhamn 26 maj 2020

I en artikel i Journal of the philosophy of sport, 2016 beskriver Tim Gorianaz, som själv är ultralöpare, hur vi kan se på löpning som en aktivitet som ger möjlighet till sublima upplevelser.

När jag tänker på ordet sublim relaterar jag det först och främst till konst, att något inte bara är vackert, utan även berör starkt. Det kanske inte ens behöver vara vackert för att vara sublimt. Det kan vara något svårfångat, kanske lite halvfult eller konstigt, men ändå starkt. En målning där något skaver som något av Picasso eller ett gitarrsolo av Jimi Hendrix. Något man älskar eller hatar.

Filosofen Immanuel Kant har beskrivit det vackra och det sublima som olika typer av känslor som är på olika sätt tillfredsställande. Det vackra charmar, medan det sublima berör. Han inkluderar fyra olika kategorier av estetik: the agreeable, the good, beautiful and the sublime. Det angenäma är helt subjektivt, det goda bygger på objektiva kriterier, medan det vackra och det sublima är universellt och samtidigt subjektivt. Det väcker något i oss alla men kanske på lite olika sätt. Det vackra eller sköna kommer ur ren attraktion, medan det sublima väcker både attraktion och olust. Du upplever lustkänslorna direkt från perceptionen av det vackra, medan du erfar lustkänslorna i det sublima indirekt efter att du blivit tagen av det ogripbara i det sublima. Ett annat sätt att uttrycka det enligt artikelförfattaren är att det vackra triggar positiva lustkänslor, medan det sublima kräver beundran och respekt och ger därigenom även negativt laddade lustkänslor. Det vackra och det sublima kan ses som estetiska upplevelser.

John Dewey, som var både filosof och psykolog, beskriver en upplevelse som något avskilt och meningsfullt, något som skiljer sig från det vardagliga banala. Han såg upplevelser som en del av det mänskliga meningsskapandet. Jag tänker att det vi beskriver som en upplevelse är något vi verkligen minns, något som inte försvinner i livssuddet, där vi inte kan skilja dagar och händelser från varandra.

Roy Baumeister som är mest känd för sin psykologiska forskning om viljestyrka, har beskrivit mening som bestående av fyra delar. Purpose, ett syfte där vi riktar våra handlingar mot framtiden och bygger på hopp, möjligheter och förväntningar; Self-efficacy, tilltro till vår förmåga; Value, att söka bidra till något som vi ser som gott och Self-worth, där vi vill kunna se oss själva som värdefulla.

I Gorianaz artikel beskrivs forskning där man funnit olika motivationsfaktorer när det gäller löpning på olika distanser. Jämfört med respektive grupp, har halvmaratonlöpare generellt mer fokus på hälsa och vikt, maratonlöpare mer fokus på att klara sina mål och ultralöpare var mer motiverade av att känna meningsfullhet. Jag tänker att alla de här faktorerna finns med för mig och kanske för de flesta löpare, men att fokus behöver ligga mer på mening ju svårare utmaning vi har framför oss. Det räcker inte att vilja uppnå målet att bestiga Mount Everest, målet behöver infogas i ett betydligt större sammanhang där klättringen blir en del av ett meningsfullt liv.

Om jag relaterar till Baumeisters modell för mening kan mitt syfte vara att uppleva starka känslor och värderingen att visa att något är möjligt för en sådan som jag. Tilltron till mig själv och min förmåga har ofta varit vacklande men jag har åtminstone haft en gnutta hopp som till slut fått mig att ta mig an en ny utmaning. Självvärderingen handlar om att jag har rätt att ägna mig åt något som gör mitt liv mer spännande och att jag blir en bättre version av mig själv när jag har något att kämpa för.

Mark Johnson har i en artikel beskrivit något som kallas förkroppsligad estetik, där allt meningsskapande härleds ur en upplevelse av den mänskliga kroppen i sin miljö. Det vackra och det sublima kommer inte bara från externa stimuli, även ur upplevelsen hur kroppen känns – t ex under en löprunda eller egentligen från vilken som helst annan upplevelse.

Filosofen Heidegger menar bl.a. att ett meningsfullt liv är att leva ett autentiskt liv – där vi lever vårt eget valda liv, snarare än det liv som valts åt oss av samhället. Andra tänkare har byggt vidare på Heidegger och menar att skapa mening är en färdighet som kan utvecklas, något vi blir bättre på med träning.

Att bli ultralöpare är att undan för undan förvärva sig färdigheter. En av de färdigheterna är att kunna motivera sig själv att fortsätta. Vi behöver motivation både att fortsätta vår träning under många ensamma timmar varje vecka och motivation att fortsätta springa under ultralopp som kan pågå 10 gånger så länge som ett maraton pågår och ibland väldigt mycket mer. Inom ultra pratar vi ofta om att vi behöver ha koll på vårt varför. När viljestyrkan är slut behöver vi ha en kraftfull mening med det vi gör. Genom att tillskriva vårt löpande mening på olika sätt, får vi tillgång till tillräckligt potenta drivkrafter för att orka fortsätta. En av de meningarna är för mig få starka upplevelser- att känna mycket. Ett sätt att beskriva dessa starka upplevelser kan vara det som författaren till artikeln fångat i sitt resonemang om att uppleva något sublimt.

Löpning kan t. ex. ses som vacker i bemärkelsen att den fyller sin funktion och att upplevelsen av rörelsen kan kännas vacker, lustfylld och väcka olika starka positiva känslor i oss. Som när allt stämmer, du springer hårt med det går ändå lätt, du är i flow, mår bra, och tröttheten berör dig inte.

Att springa långt kan ge helt andra upplevelser som inte alls kan betraktas som universiellt vackra eller sköna. Smärta i muskler och leder, kramp och skavsår, yrsel och illamående, utmattning och uttråkning, sömnbrist och hallucinationer. Någonstans på vägen ökar du din självkännedom. Helt plötsligt får du kontakt med andra sidor av dig själv, det som finns på andra sidan om vad du tidigare trott varit omöjligt. I kombination med meningsskapande kan vi uppleva det ogripbara och överväldigande i ett lopp som kan pågå flera dygn som sublimt. Vackert, respektingivande, och ibland obegripligt och galet, med påtagliga starka både positiva och negativa känslor. Ett lopp vi klarar utan att ha mött svårigheter kanske inte blir sublimt. När vi genomför allt som planerat, mår bra och inte tvivlar kanske det ”bara” kan ses som vackert (eller så blir det sublimt just för att du upptäckte att det var så extremt perfekt, bortom gränsen för vad du trott varit möjligt).

Vi har i vårt moderna samhälle undan för undan byggt bort fysisk ansträngning och det som är obekvämt och riskfyllt. Samtidigt har vi under människans evolution till största delen levt under förutsättningar som innebär ansträngning, obekvämlighet och risker. De flesta människor strävar också i vidare i den riktningen och ser lyckan i det bekväma, ansträngningslösa och trygga. Samtididigt känner många av oss också en längtan efter att, åtminstone då och då, fly det bekväma livet och känner oss starkt berikade av utmaningar, strapatser och äventyr. Vi uppskattar att kontrasterna mellan vardagen och utmaningarna får oss att uppleva livet starkare. Jag tänker att vårt evolutionära arv ger oss både en längtan efter mer ursprungliga livsvillkor och en strävan efter mer bekvämlighet och trygghet.

Det finns likheter i det sublima inom löpning och i den typ av utmaningar som kan kallas typ 2 och typ 3 roligt och det finns även paralleller till forskningen om Awe, dvs hänförelse, förundran eller wow. Att det finns aspekter av förundran som inte bara rör skönhet utan även sånt som väcker olust och rädsla. Även där handlar det om att bli berörd och att det är överskridande eller transcendent, likande sublima upplevelser.

Kan det vara så att det som artikelförfattaren beskriver som det sublima i löpning är en kombination av den typ av roligt som innefattar utmaningar som är en bra bit utanför komfortzonen och att det är samma slags känslor som väcks av förundran, eller är det sublima något helt annat?

Min tanke är att det finns något starkt meningsskapande i löpningen. Att de tuffa upplevelser vi tar oss igenom har möjligheten att tillföra något svårfångat, något utöver att det känns fint och vackert, grymt och häftigt eller att vi är glada över att ha pushat våra gränser och känner oss duktiga. När vi tar oss an riktigt svåra utmaningar, långt utanför vår komfortzon får vi uppleva starka känslor och upplevelser, vi lär känna helt nya sidor av oss själva. När hjärnan på något sätt bara kopplar ner och vi bara är där, springer och upplever, att det fungerar trots all trötthet och smärta och bara känns rätt. Via meningsskapande kan vi ta oss betydligt längre och genom större svårigheter än om vi bara satt ett mål. Ett sätt att beskriva aspekter av dessa upplevelser kan vara att de är vackra och ibland sublima.

Ett enklare sätt kanske är att bara säga: Ju jävligare, desto bättre! Det gäller bara att se det som en intressant, spännande och utvecklande utmaning. Att ha ett nyfiket sinne och vara öppen för möjligheten att få helt nya erfarenheter. Jag tror det är nödvändigt för lopp som Barkley Marathons eller Badwater – eller 6-dagarslopp.

Okej, nu blev det mest filosoferande snarare än psykologisk forskning. Jag skriver mest för att försöka förstå själv och det är kul att dela med mig av mina funderingar. Dessutom kan jag för tillfället inte springa pga ett knä som inte funkar så bra, men jag kan i alla fall fortfarande fundera på löpning. Min fjärde och hittillls längsta runstreak tog slut efter 370 dagar.

Det är alltid värt det, tills det inte är värt det längre!

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *