Söderhamn 16 juni 2020
För drygt en månad sedan nådde jag ett 1 år på min runstreak. Hade egentligen ingen avsikt att sluta med löpning varje dag. Tänkte under hela våren att jag, även om jag har lite ont, alltid klarar att jogga 2-3 km. Mitt mantra för en liten kort och lätt löprunda var ”Det är alltid värt det”. Det stämmer i stort sett alltid, tills det inte stämmer längre. Efter 370 dagar fick jag ge upp då jag märkte att jag befann mig i en nedåtgående spiral och blev allt sämre i ett knä, trots diverse behandlingar och lite för intensiv rehabträning. Så länge det fanns en gnutta hopp fortsatte jag.
När jag har en skada tänker jag ofta på olika skildringar om personer som gjort riktigt långa tuffa löputmaningar. I boken North, skriver Scott Jurek om sitt försök att slå Fastest Known Time på den 3500 km långa Appalachian Trail. Hur han tidigt får extremt ont i ett knä, men ändå fortsätter envetet dag efter dag. Han håller på i 46 dagar och tar sig 7-8 mil om dagen i bitvis extremt tuff terräng. Med en kombination av självbehandling, gång och löpning kör han vidare tills det vänder och han läker sig själv trots att han bara fortsätter och fortsätter. Han slår dessutom det tidigare rekordet med några timmar. I min egen optimism tänkte jag att kroppen borde läka sig själv om jag bara fortsätter, jag behöver bara vara tillräckligt uthållig. Någonstans efter vägen behövs även ett realistiskt perspektiv, något som gör att jag inte skadar mig själv i min önskan att kunna fortsätta springa.
När mitt knä blev för svullet och jag inte längre kunde springa utan att halta, var det dags att ge upp. Kanske var det läge att ge upp mycket tidigare, men min optimism om att det nog snart skulle förbättras fick mig att fortsätta. Jag brukar kunna fortsätta springa trots skador, så länge jag känner att jag inte försämras dag för dag, eller vecka för vecka. Jag har sprungit igenom många skador och smärttillstånd. De senaste var ett ryggskott, där jag fick hjälp med manipulationer och massage, varje dag och lyckades stutta mig fram i skogen några dagar till det började gå lite lättare. I min hjärna har det alltid varit bättre att vara i rörelse och hjälpa kroppen läka på det sättet. Oftast har det ändå stämt. Om det läkt trots att jag tränat eller med hjälp av träningen är ju svårt att säga.
Bilden av en optimist kan ju vara person som inte tänker igenom saker, som tror att vad som helst går bra för att hen inte vet bättre och som alltid är glad oavsett vad som händer. Det finns liksom inga andra känslor än något påklistrat glatt. Som en övertrevlig säljare. Rätt outhärdligt om ni frågar mig. Jag vill verkligen inte se mig själv som den där hurtfriska foten-i-kläm-jajjamen-personen, men jag kanske har mer sådana tendenser än jag är medveten om.
Vad är då en optimist enligt forskning?
Personer med en optimistisk läggning har i genomsnitt visat sig klara sig bättre från trauma och svår stress, ha bättre motståndskraft mot vardagsstress, har bättre fysisk och psykisk hälsa. De har även mindre sömnproblem, oro, ångest och depression. Resultatet av ett optimistiskt liv blir att de lever längre och lyckligare än pessimistiska personer.
Att ha en optimistisk läggning innebär att du har lättare att vara hoppfull, självmotiverad och målorienterad i många sammanhang.
Om du är optimistisk skattar du högre på frågor som rör:
Lycka – att känna lyckokänslor när upplever något.
Motivation – drivkraft att göra något.
Hoppfullhet – förväntan om att något bra kommer att ske.
Självrespekt- förmåga behandla dig själv respektfullt.
Självtillit- tilltro till din egen förmåga.
Tacksamhet-känslan av tacksamhet för viktiga människor och omständigheter i ditt liv.
Prestationstillfredsställelse – förmåga ge dig själv erkännande för vad du åstadkommit utan att vänta på att andra ska göra det
Motståndskraft- förmåga lära av misstag och gå vidare
Alla de här tanke- och beteendemönstren känns som konstruktiva och användbara, framförallt om vi ser till att ha med oss den sista punkten och lär oss av våra misstag för att sedan gå vidare. Jag ser det som är bra med optimism som mönster vi kan öva på istället för något vi bara har – att vi har möjlighet utvecklas.
Jag vet inte om jag skulle klassificera mig som en obotlig optimist eftersom jag uppenbart har en del icke-optimistiska sidor. Jag har lätt att få sömnproblem och kan periodvis fastna i oro och ältande. Som de flesta som lärt sig nya strategier för att hantera livet måste jag påminna mig själv om att använda de strategier jag har tillgång till, det går inte av sig själv.
Min optimistiska sida är den som vill en massa saker. Den optimistiska sidan har med tiden lärt sig att tro på tanken att det mesta jag vill går att klara av. När jag var i tonåren hade jag väldigt låg tilltro till min förmåga. Även då hade jag massor av drömmar om upplevelser, äventyr, berg, hav och häftiga lopp och läste allt jag kom över om olika äventyrare. När Åka Skidor och Surf Sport kom i brevlådan var det helt klart en högtidsstund. Min strategi var alltid att läsa en massa om det jag var intresserad av, sedan så småningom ta steget att skaffa mig tillgång till det jag vill göra. Oftast läste jag nog för mycket och gjorde för lite.
Psykologen Mattias Lundberg har skrivit en bok till försvar för pessimism. Som jag förstår det handlar det om att inte tro att oreflekterat positivt tänkande är lösningen på allt och om vi inte oroar oss och tänker igenom saker kan det gå käpprätt åt helvete. Han menar att vi behöver nejsägare som gör att vi tänker några varv till innan vi kastar oss in i nya projekt. Barbara Ehrenreich har skrivit boken Gilla läget: Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande. Hon kritiserar det amerikanska framgångidealet och självhjälpsrörelsen där man menar att allt du behöver är positivt tänkande. Tänk rätt och bli framgångsrik. Om du inte lyckats är det ditt eget fel, det gäller bara att tänka rätt, oavsett vilken kontext du befinner dig i. Jag tycker båda har rätt i det de säger och tror vi behöver kunna nyansera vårt tänkande, ha tillgång till både optimism och medvetenhet om att livet kan var svårt och att förutsättningarna är olika.
I mitt arbete möter jag många som snarare fastnat i oreflekterat negativt tänkande, vilket jag tror är minst lika illa som oreflekterat positivt tänkande. Jag säger aldrig till mina klienter att de ska lära sig positivt tänkande, däremot att bli medvetna om sitt tänkande och inte tro på allt tankarna säger, öva på att nyansera gamla invanda tankemönster.
När jag funderar över mitt eget beteende, ser jag att jag med åren lärt mig att bli mer optimistisk genom att jag framförallt tror betydligt mindre på mina egna överdrivet negativa tankar. Jag kan också se att när jag vill något tillräckligt gärna, bortser jag från en hel del risker och brister och fokuserar mest på möjligheter.
Jag inser att jag tidigare styrts för mycket av rädsla i mina val och att jag med tilltagande optimism faktiskt kommit närmare den jag vill vara. Samtidigt vill jag verkligen inte bli en låtsaslycklig person som inte kan tänka och känna jobbiga grejer.
Två förändringar jag medvetet gjort i mitt liv har haft stor betydelse för mig. Den första var att hoppa av elektrikerjobbet och börja plugga först på Komvux och sedan på universitet. Pessimisterna sa att det verkade dumt och att jag hade ju redan ett bra jobb. Dessutom hade jag familj och ett hus som vi höll på att rusta. Jag ville otroligt gärna studera och visste verkligen inte hur det skulle gå till. Efter att övertalat min fru att det inte bara var en dålig idé, gjorde vi en plan för ett år i taget och tänkte att vi hittar lösningar efter vägen om jag är beredd att jobba hårt. Det var både lätt och svårt, men 6,5 år senare hade jag en psykologexamen.
Den andra stora förändringen var när jag bestämde för att bli maratonlöpare, istället för en person som börjar springa lite då och då. Ett hett efterlängtat mål, en långsiktig plan och målmedvetenhet hjälpte mig även här. Det tog drygt ett år innan mitt första maraton. Nu är det drygt 24 år sedan och jag upplever att mitt liv har blivit fantastiskt mycket rikare på upplevelser sedan jag började springa. Jag har sedan desshållit i löpningen kontinuerligt med undantag för några kortare uppehåll pga skador. (Just nu hoppas jag att kunna komma tillbaka med fortsatt långsiktigt arbete med rehabträning.)
Jag tror så här. Fördelarna med optimistism är tillräckligt stora för att det ska vara rationellt att välja ett grunden optimistiskt men också reflekterande och kännande mindset.
När du verkligen vill något: ta fasta på möjligheterna. Om du trodde på att det var möjligt, hur skulle du då göra?
När du utarbetat den första planen, diskutera den med någon och leta förbättringsområden. Var uppmärksam på dina negativa tankar – blunda inte för dem som en oreflekterad optimist. Granska dem kritiskt, vad är relevant som du kan påverka, vad är irrelevant eller inte möjligt att påverka.
Gör planen så bra du kan och fråga de som har mer erfarenhet. Var beredd på att lära dig efter vägen, att det är en process, allt måste inte vara löst. Var beredd på att det kommer bli svårt och jobbigt.
Att ge sig in i svåra saker är en av optimismens baksidor. Utan optimism blir det inga bergsultralopp. Tänk dig också in i att du är beredd att prova och att du kan acceptera att inte lyckas vid första försöket. Tillåt dig att undersöka rädslan och oron, stanna upp och känn på känslorna. Då är du inte en oreflekterad optimist, men kanske en reflekterande optimist.
Sen måste du förstås ta det där steget in i det okända, nya, jobbiga, läskiga, svåra, långsiktiga, spännande, utvecklande ?