Mozart 100 – mål revisited – mer om mål

Sanadarne 4 juli 2019

Revisit

1. To visit again.

2. To consider or discuss again.

n. 1. A second or repeated visit.

2. A second or repeated consideration

or discussion of a subject.

Det är fredag eftermiddag runt 5 tiden, dagen före jag ska springa 11 mil i bergen runt Salzburg. Hettan är obarmhärtig mellan husen i stadens gamla kvarter. En termometer utanför en affär visar 38 grader i skuggan, det känns omöjligt att vistas i solen mer någon enstaka minut i taget. Jag är konstant blöt av svett och andra jag träffar ser minst lika svettiga ut som jag med genomblöta t-shirts. Vi går till Kapitelplatz, där starten ska gå i morgon. Pratar lite med andra deltagare, söker oss till skuggan av ett tält. Köper varsin öl och supergoda veganburgare av en tjej som är jättestolt över sitt recept på burgare. Hade tänkt lyssna på racebriefingen drygt en timme senare, men det är så hett att jag inte vill stanna kvar och slösa energi. Vi kollar runt lite på sportmässan och tar sen en buss till andra sidan av Salzburg, där vi hyrt vår studio, strax intill Hauptbahnhof. Vi har varit här sedan tisdag, kollat runt i staden, promenerat i gamla stadsdelar på båda sidor om floden Salzach, varit upp på Munchsberg och Untersberg. Varje dag har vi sprungit en sväng längs strandpromenaden. Hunnit få lite grepp om staden och lärt oss gilla den.

Mål är ett begrepp som kan innefatta många olika saker, saker som kan behöva definieras närmare för att vara användbara. Ett sätt att hitta relevanta mål är att dela upp mål i olika kategorier som t.ex. upplevelsemål, lärandemål, prestationsmål, tidsmål och resultatmål. Mål kan ju även vara kortsiktiga och långsiktiga, bestå av delmål och övergripande mål eller av slutmål. Jag tänker att det övergripande målet är lättast att se som en värdering, något som ger mening till mina andra mål, en riktning där målen fogas in i en större plan för livet. Mitt tidigare inlägg om mål och värderingar avhandlar en del om det, och även mitt inlägg om ett integrerat liv.

Salzburg 15 juni

Tävlingsdagen: klockan ringer 2:30. Kliver upp, tvättar mig. På en stol har jag lagt all utrustning jag behöver. Smörjer fötter och andra ställen där det kan bli skav. Sätter på mig mina löparkläder som jag lade fram på fredag kväll. Äter turkisk yoghurt med bär, nötter och kokos. Brygger kaffe. Dricker två koppar. Försöker hitta lugn, närvaro, fokus. Hoppas på att få igång magen.

Inför Mozart 100 i Salzburg gick mina tankar så här: Jag har några olika mål. Mitt viktigaste och övergripande mål är nästan alltid ett upplevelsemål, att få med mig en fin upplevelse och i det här fallet också ett äventyr, att se och uppleva naturen, prata med andra löpare, få med mig en helhetsupplevelse som består av naturen, den fysiska ansträngningen, dela upplevelsen med andra, känna närvaro och starka känslor och uppleva att jag pushar mina gränser. Även att sätta tidsmål och kämpa för att klara det, möta motstånd och försöka övervinna svårigheter. Upplevelsemålet är mer i form av en värdering, som är min övergripande mening med att över huvud taget delta i ett sånt här lopp. Ett av mina lärandemål är att prova hur det fungerar att använda stavar för mig i ett långt bergslopp, att utvärdera om jag tycker det hjälper mig eller om jag mer tycker stavarna är i vägen och att de är jobbiga att ha med sig. Det andra lärandemålet handlade om att få erfarenhet av ett lopp med fler höjdmeter som ska klaras av än jag mött tidigare. Att ta mig drygt 5000 meter både upp och ner på en sträcka av 11 mil är sannolikt tuffare på många sätt än andra lopp som tar lika mycket tid. Att klara av mer höjdmeter än tidigare är av stor vikt för mig eftersom jag fortfarande drömmer om häftigare lopp över längre sträckor och med dubbelt så mycket höjdmeter. Ytterligare mål jag har är att testa hur det är att i huvudsak klara mig på den energin som erbjuds efter vägen och hur det funkar i bergen med de relativt tjocka sulorna jag har på mina Hoka Speedgoat skor.

Tar en taxi till Kapitelplatz, Lotta följer med, staden är mörk och öde. Vi är bland de första på plats, men det börjar ganska snart strömma in andra löpare och support. Vi sitter tillsammans med Chia från Japan. Han är en finansman som efter kärnkraftsolyckan i Fukushima satsade på vindkraftverk. Hans föräldrar bodde nära, de klarade sig men allt de ägde försvann. Chia har sprungit många ultralopp runt om i världen, tycker La Diagonale des Fous, Dårarnas Diagonal på Reunion är det häftigaste lopp han sprungit, grymmare än UTMB enligt honom. Känner igen några svenskar, vi blir en liten grupp som pratar om våra förväntningar. Colette Coumans är också med och snackar, hon är elitlöpare, ursprungligen från Nederländerna, hör till favoriterna.

Klockan är strax 5, det är 24 grader varmt. Lottar vinkar av mig när jag följer strömmen av människor mot startlinjen. Starten går, springer iväg i ganska försiktigt tempo till en början, men farten ökar snabbt. Håller ca 5 minuterstempo ut ur staden. Springer ca 5 km, det går lätt och jag känner att min maratonvana gör nytta. Kommer till det första berget, börjar bära uppför. Många tar fram sina stavar, jag har skickat mina stavar till vårt första drop 3,5 mil bort. Trots att jag bestämt mig för att ett mål är att utvärdera hur det funkar med stavar, har jag känt mig motvillig att ta med dem. En kompromiss blev att skicka dem med min dropbag, där jag även har mina pannlampor och lite extra energi. När vi gått och sprungit uppför ett tag, märker jag att fler passerar förbi mig än jag går om. Tänker att jag är förhållandevis bättre på att springa i mindre kuperad terräng än i höga berg, tvärt emot vad jag brukar uppleva i Sverige. På Stockholm marathon, Lidingöloppet och Lidingöultran, har jag oftast känt mig starkare uppför än de löpare jag hade omkring mig. Då brukade jag avancera i backarna. Här i bergen tappar jag, här är det antagligen många mer bergsvana löpare.

För att ha något att förhålla mig till utöver att kämpa mig mot att komma i mål inom tidsgränsen på 22 timmar har jag satt ett tidsmål på 18 timmar, det kan såklart komma att revideras efter vägen, viktigast för mig är att ha ett någorlunda relevant tidsmål att kämpa för. Det här målet är en gissning som bygger på en uppskattning genom att titta i tidigare resultatlistor och jämföra med hur jag brukar prestera i förhållande till andra och till maxtiden. Tidsmålet hjälper mig att hela tiden göra mitt bästa och jag vill oftast känna att jag gjort så bra ifrån mig som möjligt. Viktigare än 18 timmarsmålet är ändå att klara av loppet inom tidsramen, mest för att fullfölja loppet, men också för att få de 5 ITRA poäng som det här loppet ger. Det innebär att jag tillsammans med de 6 ITRA poäng jag tjänade in från TEC 200 kvalificerar mig för att söka mig till UTMB lotteriet, och ev få möjlighet delta där nästa år. ITRA står för International Trail Running Association, dvs en världsomspännande organisation som bl. a. håller reda på poäng som all världens traillöpare tjänar in på ackrediterade lopp världen runt. UTMB står för Ultra Trail Mount Blanc, som är ett av världens mest kända traillopp som löper 17 mil runt Mount Blanc och innefattar över 10.000 positiva och negativa höjdmeter.

Första energistationen är fullchokad med folk, det blir kö till vattenkranen där vi får ta vatten själv i våra behållare och medtagna muggar. Även kö till frukt, bars och gels. Har inte tålamod köa så länge, fyller bara flaskorna och dricker ur min medhavda mugg, låter vätskeblåsan jag har på ryggen vara. Trycker i mig några apelsinklyftor och äter några bitar vattenmelon, greppar en gel och en proteinbar och springer vidare

Känner mig törstig, värmen har stigit. Dricker ofta ur min slang som är kopplad till vätskeblåsan. Vid en vattenho där många svalkar sig kommer jag ikapp Kennet Lilja som jag pratade med igår och före starten i morse. Han har redan ont i ett knä, är bekymrad. Peppar honom lite och springer vidare. Blir kappsprungen av svenska två killar i 30-årsåldern. De springer båda med stavar, tycker det funkar superbra, menar att de är till stor nytta och att de sprungit flera lopp med stavar. Känner mig fortfarande tveksam, har bara tränat tre stavpass i backe inför loppet. Har dock sprungit mycket med stavar i under vintern, både utan och med snöskor. Tänker att jag i alla fall är van att skjuta på med stavarna. Är mest skeptisk till nedförslöpningarna, tänker att jag ändå kommer få gott om tid att testa.

Mina mål och värderingar runt loppet är alltså att få en fin upplevelse och att uppleva ett äventyr. Även att ha fokus på att se svårigheter och utmaningar som en del av äventyret, testa på att använda stavar, prova på att klara fler höjdmeter än tidigare och att i huvudsak klara mig med den energin som erbjuds. Försöka att ta mig i mål på under 18 timmar, men att klara av loppet inom tidsgränsen 22 timmar är ändå viktigast både för självförtroendet och för att få ITRA-poängen.

Kommer till dropstationen vid Fuschlsee. Inte längre lika trångt vid energistationerna. Fyller på ordentligt. Går på toa och känner att det blir en stor lättnad, toabesöken på morgonen hade inte funkat så bra. Att må bra i magen underlättar mycket under ett långt lopp. Jag har sprungit i 3:45 timmar, är lite snabbare än min plan. Lotta har inte kommit hit, gissar att det är för jag ligger före min uppskattade tid. Blir lite besviken att jag inte får träffa henne. Känner mig fortfarande pigg, hittills har bergen inte varit så höga. Tar med mig stavarna, känner mig kluven till att släpa på mer utrustning, men nu är det dags. Tänker att jag borde haft dem från början eftersom det var ett mål att testa och få öva, hade för stort motstånd.

När det tidigare under veckan visade sig att det skulle bli väldigt varmt under loppet, tänkte jag även att jag kan se som ett mål att testa om jag fixar värmen över en längre tid. Jag vet från andra lopp att jag brukar prestera bra i förhållande till andra i värmen, dvs min egen prestation sjunker, men jag påverkas mindre än de flesta andra och kommer vanligtvis lite högre i resultatlistorna när det är varmt. De långvarigaste prestationer jag gjort hittills i hög temperatur är runt 9-11 timmar. Mozart 100 kommer ta betydligt längre tid. Jag vet att det under Western States 100 förra året var närmare 40 grader varmt. WS 100 är ett av de lopp jag drömmer om att få genomföra någon gång. Jag tänker även på att jag ska fortsätta använda den mentala bild jag hade under TEC 200, att om något av 200+ miles loppen i någon av USAs bergskedjor Sierra Nevada och Klippiga Bergen är mitt Mount Everest, då är Mozart 100 ett av de höga berg jag behöver bemästra som övning inför en betydligt större utmaning längre fram i tiden.

Det börjar snart bära uppför igen. Vet att jag har de högsta topparna framför mig. Kommer att komma tillbaka till dropstationen vid 79 km, samma som den sträckan jag sprungit på Swiss Alpine två gånger. Då, vid målet, fanns ingen energi kvar, nu vet jag att det kommer vara många timmars bergslöpning kvar trots att det ”bara” är ytterligare 3 mil. Hetta: solen är framme nu, hör att det är 28 grader i skuggan, lite svalare när vi kommer högre upp. Värmen är tryckande och fuktig. Är konstant genomblöt, min solskärm suger oftast upp svetten, som sedan letar sig genom materialet fram till spetsen av skärmen där det kontinuerligt droppar svett framför mig. Då och då tränger svetten igenom vid pannan, rinner ner i ögonen. Tillsammans med dammet svider svetten i ögonen så det blir svårt att se. Ibland lyckas jag inte torka bort det i farten, med stavar och allt. Får tvärstoppa flera gånger då jag springer nedför på tekniska stigar och samtidigt blir förblindad av svetten i ögonen. Många stigar är torkad jord och lera, blandat med rötter och stenar. Skogarna sträcker sig högt upp på bergen. Vi rör oss mellan 400-1500 m höjd. De flesta av bergen vi tar oss över är låga med alpmått mätt, men ändå tuffa för en relativt oerfaren svensk. Salzburg räknas som porten till alperna, det är här bergen börjar torna upp sig. Norr om Salzburg är det slättlandskap. Vid foten av bergen är stigarna ofta breda och fina, men de smalnar av efterhand och de blir oftast betydligt brantare längre upp. Vi rör oss uppför och nerför mest hela tiden, befinner oss på högre höjd nu.

Springer med Filip från Tjeckien, han är ung, kanske 25 år. Vi pratar om livet, naturen runt där vi bor, hur vi tränar, våra relationer, förväntningar på framtiden. Tiden går fort, det är trevligt. Min hjärna har flera gånger tänkt att nu måste vi vara på väg uppför den högsta toppen. Filip har lagt in GPX-filen från loppet i sin Garminklocka och ser på höjdprofilen var vi är och hur många bergstoppar vi har kvar. Det visar sig att vi är på väg uppför Plombergstein, berget som är tre toppar före Zwölferhorn, som är drygt 1500 m. Vi ska även passera Schafbergalm på 1350 m och Falkenstein på 777 m innan vi ska över Zwölferhorn. Många av de kullar där vi kanske tar oss 100-200 höjdmeter upp- och ner har inte namngivits på den höjdkurva jag tittat på före loppet, det är bara namnlösa berg efter berg.

Blir lite irriterad på stavarna, tycker de är i vägen på nedstigningarna, vecklar ihop dem, springer en bit, sen ska de vikas ut igen. Känns ändå bra uppför. Många har bra flyt på att vika ihop stavarna och har en hylsa bak på löparryggan där de kan trycka ner dem i farten. Det syns att vissa har tränat på manövern och klarar det ganska enkelt i farten.

Har tappat bort Filip, sprungit med Gesine från Canada ett tag. Hon är ursprungligen från Tyskland, bott i Canada i 20 år. Vill göra saker som känns lite galna, känner att hon lever när hon tar sig an utmaningar hon är lite rädd för och som hennes kompisar tycker är helgalna. Verkar som många av oss har liknande drivkrafter. Vi hänger ihop ett tag, men hon släpper på väg uppför Schafbergalm. Börjar känna att jag har mer nytta av stavarna ju tröttare jag blir i benen. Fortfarande lite krångligt nedför, har ändå lättare hantera krånglet när jag känner mig tacksam för stavarna uppför.

Tar mig ner på den branta stigen från toppen av Zwölferhorn, fick springa en liten bit på en smal kam som kändes häftig. Försökte verkligen ta in utsikten, vinden, den steniga kammen. Önskade jag hade något att fota med, mobilen lade av för ett par timmar sedan. Appen vi kunde välja att använda för att vi skulle gå att följa tog tydligen alldeles för mycket energi. De sista 3-4 km uppför var riktigt branta och tuffa, men stigen var stökigare längre ner i skogen och minst lika jobbig. Efter en kort nerstigning kommer vi till en energistation. Vi har sprungit ca 70 km, varit igång mer än 11 timmar, tagit oss totalt 3000 höjdmeter. Fyller på där av allt som finns, mest frukt, äter även en energigel och en energibar fast det inte smakar bra alls, ändå lättare när pulsen fått gå ner en stund. Stoppar på mig flera gels. Har sedan det blev mindre trängsel vid stationerna gått över till att ha energidryck i flaskorna och vatten i vätskeblåsan. Fick helt tomt på vätska efter att hoppat över att kolla vätskeblåsan vid en station och hann bli rejält törstig. Nu är jag noga med att kolla att jag har tillräckligt med vatten på ryggen, även om det är krångligt att ta av mig västen och ta fram behållaren. Flaskorna är ju snabba att fylla, men de rymmer bara 25 cl styck. Det går åt snabbt i värmen.

Nästa passage är riktigt brant och bökig, obanat, lerigt, svårt få fäste, får hålla i sig här och där för att inte halka ner, stötta med stavarna. Kommer ner på en grusväg, en slingrande serpentin nedför berget. Kan släppa på, springer förbi många, känner mig stark och glad. Driver på nedför. Ska över en till knöl på ca 950 m innan nästa kontroll. Tar 1,5 timme tillbaka till Fuschlsee. Lotta är där, jag blir glad av att träffa henne. Får ny positiv energi. Får hjälp fylla på med det jag behöver. Lämnar skärmen och tar på mig en buff istället. Det är mörka moln på himlen och inte riktigt lika hett längre, fortfarande varmt dock. Lägger pannlampa, reservlampa och extrabatterier i ryggan. Tar med ett batteripack till mobilen, startar om den och lägger den i en plastpåse, ser att det kommer bli regn snart.

Så här långt känner jag att allt fungerat. Haft knäsmärtor och höftsmärtor som kommit och gått, men aldrig blivit ohanterligt, fått justera löptekniken lite. Har som vanligt ont i vänster hälsena, tänker att det är OK så länge jag inte behöver halta. Håller fokus på mina mål, utmaningen, upplevelsen, äventyret, prata med människor på vägen, naturen, få göra det jag tycker om, öva på stavarna, äta och dricka lagom mycket. Har gott hopp om att klara mitt tidsmål, tror t.o.m. att det ska gå betydligt fortare, kanske 17 timmar.

Springer iväg runt sjön i god fart, kommer ikapp en löpare då och då. Blir inte omsprungen. Känns bra. Kommer ikapp en kille som håller ett tempo som passar, springer bakom honom en par km. Ser hur himlen öppnar sig en bit ut på sjön. Det dånar i vattnet, fattar inte vad det är för regn som får det att dåna så kraftigt. Det närmar sig hastigt oss, plötsligt är hagelstormen över oss. Hagel som är flera cm i omkrets smattrar ner. Slår oss hårt på kroppen och huvudet. Vi tar snabbt skydd under några träd innan det värsta hinner komma. Känner oss omskakade av intensiteten i hagelstormen. Drar på oss våra regnjackor. Jag känner tacksamhet för regeln att vi måste ha dem med i vår utrustning, tillsammans med nödfilt och första förband. Haglen slår igenom trädens lövverk, men tappar lite av sin kraft, gör inte lika ont. Funderar om Lotta hunnit i skydd, hon skulle åka buss tillbaka till Salzburg. Hagelstormen går över i spöregn och det börjar blixtra och åska intensivt. Vi är båda genomblöta och luften har blivit kall. Jag bestämmer mig för att springa vidare, ösregn är inget hinder och jag vill få upp värmen. Min nya kompis Jerzy avvaktar lite, vill att regnet ska avta en aning. Stigen är nu en lerig flod med minst en decimeter vatten, det forsar fram på kullarna längs sjön. Det dundrar hela tiden och blixtar intensivt på himlen.

Jerzy har kommit ikapp mig igen, han ser stark och pigg ut. Vi springer tillsammans nedför ett namnlöst berg. Jag frågar honom om han kan känna det jag börjar känna i mitt bröst – dvs lyckokänslor . När han förstår vad jag menar, säger han att han känner det intensivt, att han känner sig oslagbar (vi pratar såklart om oslagbar i förhållande till att klara loppet, inte i förhållande till andra). Han berättar att han var nära att ge upp på väg upp på Zwölferhorn. Han satt på ett nedfallet träd och hade i sitt huvud redan gett upp. En kille från Skottland hade kommit fram och pratat med honom. Talat om för honom att han inte kunde ge upp. Att det bara fanns en väg därifrån och det var framåt, att det inte skulle komma någon helikopter och hämta honom. Jerzy säger: That guy saved my fucking life.

Han har aldrig sprungit så här långt förr och börjar känna sig hög på positiva känslor. Efter nästa kontroll tappar vi bort varandra, hans flickvän är där och han studsar vidare hög på sin energi och insikten att han kommer att klara loppet. Jag har inte riktigt ork att hålla hans tempo.

Det blir allt skummare i skogen. Nedför ett av bergen drar dimman in. Springer ensam mellan höga träd, i dimma och halvmörker. Glipor i molntäcket får de sista solstrålarna att sippra igenom här och där. Känner tacksamhet över hur vackert det är, över att min kropp bär mig genom naturen, att vågar ge mig på såna här utmaningar och att jag klarar av dem. Är tacksam för stavarna, har blivit mer överens med dem nedför och har nytta av dem i lera och bland rötter och stenar på branta stigar. Uppför känns de vid det här laget helt ovärderliga.

Springer förbi två Italienare som går, den ena killen är pigg, medan den andra som går bakom är helt slut. Pratar lite och springer förbi på ett stort fält. Kommer in i skogen och det bär uppför igen. Ser inte så mycket inne i skogen, men tycker jag har koll på stigen, springer fel på ett ställe, men kommer på det ganska snabbt. Tar av mig ultravästen och letar fram pannlampan. Italienarna lufsar förbi mig igen. Får på mig pannlampan och ser plötsligt allt på stigen, stenar, markeringar, rötter. Ett riktigt lyft.

Nu bär det brant uppför igen, tror att jag är på det sista berget innan jag kommer in i Salzburg, ett av bergen vi ser från vårt fönster i studion vi hyr. Det är smala, geggiga och rotiga stigar som vanligt. Får springa på skrå, med en bergsida på ena sidan och en brant nedför på den andra. Jag är tacksam över pannlampan, vill inte snubbla här. Kommer upp på toppen, som är en kam, ser hela Salzburg lysa där nere. Häftig känsla. Äntligen, nu är det inte mycket kvar. Berget består dock av två toppar, varav den andra är högre. Nu bär det av nedför igen, ner bland träden, in i mörkret och leran, fortsätter och fortsätter. Så vänder det upp igen, som tur var bara halvvägs upp på det här berget, sen ner igen. Tiden går. Jag har för länge sedan släppt tanken på att komma under 17 timmar. Det är så mycket mera upp och ner än jag kunnat föreställa mig.

Kommer till slut ner till stadens utkant, springer på dåligt markerade gator, ser inga andra löpare, får vända tillbaka några gånger och kolla att jag inte missat någon markering. Kommer till en vätskekontroll, borde bara vara 3 km kvar nu. Frågar vart jag ska ta vägen efter kontrollen, det är lite dåligt markerat. De pekar på en gångväg som bär upp på ett till berg. Nej vad fan, jag som var helt säker på att jag passerat sista berget. It´s just a hill, säger killen i vätskestationen. OK, bara att fortsätta. Upp, upp, först serpentinväg, sedan trappor, trappor, trappor. It´s just a hill- get over it! Det tar 20 minuter att komma upp. Sen bär det nedför igen, först stig, sedan trappor, trappor, trappor. Blir ikappsprungen av en ung tjej som heter Jennifer, vi springer tillsammans en stund, kommer ner i staden igen, funderar tillsammans över vägen. Jag kollar klockan. GPSen har lagt av för någon timme sedan, men klockan går fortfarande på den energi som finns kvar. Ser att klockan är 22:52.

Frågar om vi ska satsa på att komma i mål på under 18 timmar. Såklart säger hon. Vi får eld i baken och ökar tempot betydligt. Öser på allt vi har, får ropa åt folk både att flytta sig och visa vägen, eftersom banan dåligt markerat i gränderna och över torgen. Kommer i mål på strax under 17:57. Highfajvar varandra och tackar för pacingen de sista km. Jag får medaljen runt halsen, blir fotograferad, får kramar av Lotta. Dricker en öl, njuter av att ha klarat loppet. Känner den välbekanta känslan av total utmattning samtidigt med lycka, tillfredsställelse, lugn, och närvaro. Känner mig lite fascinerad över att jag faktiskt klarade mitt tidsmål och att det blev så liten marginal. Tänker att det var en ganska bra uppskattning jag gjorde när jag tänkte att 18 timmar var ett rimligt och motiverande mål.

Jag har inte tyckt att 5000 höjdmeter på ett traillopp låter så extremt mycket eftersom jag vet att det finns lopp med både två och tre gånger så mycket höjdmeter. Nu förstår jag betydligt bättre vad det innebär och förstår att jag behöver mycket mer träning i berg och på tekniska stigar för att vara ordentligt förberedd och ha chans att klara, tex UTMB. Jämfört med Swiss Alpine var det här ett betydligt tuffare lopp på flera sätt. Det var förstås 3 mil längre och med nästan dubbelt så mycket höjdmeter, den största skillnaden för mig var dock svårighetsgraden på stora delar av stigarna. Eftersom jag sprungit fjällmaror i Sverige är jag ändå van med tuffa stigar, men under så här lång tid och så här branta nerstigningar blir det ändå en annan upplevelse. Publikstödet i Schweiz var enormt mycket större jämfört med Mozart 100. Här var vi som löpare var ganska anonyma på de flesta ställen vi sprang igenom.

Jag känner mig nöjd med alla aspekter av loppet. Jag upplevde verkligen loppet som ett häftigt äventyr, kände mig levande och närvarande, pratade med många andra utan att för den skull känna mig styrd av dem. Att uppleva ett lopp som det här en variant av lycka för mig. Den här dagen känns verkligen som en del av en process som leder mig vidare mot mina drömmål, samtidigt som det var en del av att leva det liv jag vill leva.

Jag fick kvitto på att jag hade stor nytta av stavarna och att jag blev bekvämare med dem med tiden. Det är bara att träna vidare. Jag behöver öva på alla delar, uppför, nedför, att vika ihop dem i farten och att fästa dem i min packning i farten. Energin och vätskan fungerade bra, jag kommer satsa på att ha lite större mjuka flaskor med mig nästa gång för att kunna dra ner på hanterandet av vätskeblåsan på ryggen. Om det är lägre temperatur kan jag sannolikt klara mig med bara flaskorna. Jag känner att min kropp fortfarande fungerar bra i värme. Hokaskorna med tjocka sulor var aldrig ett besvär, även om jag fortfarande längtar efter löpkänslan i tunnare trailskor. Jag får fortsätta med dem så länge det krävs, eftersom de skonar min ömma hälsena.

Jag fullföljde loppet och att jag klarade det inom 18 timmarsmålet känns mest som en bonus. Framförallt har jag fått mina efterlängtade ITRA-poäng och kan nu söka inte bara till Western States-lotteriet nästa år, utan även till Ultra Trail Mount Blanc. Nu tror jag faktiskt på att jag kan klara ett av dem loppen nästa år om jag skulle ha turen få min lott dragen. Har helt enkelt bättre koll på vilka förberedelser som krävs. Mitt resultat blev 125:e plats av 351 startande herrar, varav 103 bröt loppet. I min seniorklass kom jag på 17:e plats av totalt 67 gubbar, där bara 7 av oss bröt loppet. Sega gubbar!

Det grejer jag hade med mig var min Ultimate Direction Ultraväst designad av Anton Krupicka. En vätskeblåsa på 1,5 liter från Camelback, två platta flaskor på 2,5 dl på bröstet. Jag hade hopfällbara stavar från Black Diamond, Distance Carbon FLZ. En lätt och smidig regnjacka från Stellar Equipment. HokaOneOne Speedgoat 3 skor. Skärm, buff och solglasögon. Petzl Nao+ pannlampa. Dryck och energi: en Enervit liquid med koffein, en energibar från Cliff Bar och en Snickers, lite som reservenergi om jag behövde något extra. Jag hade samma saker i dropbagen så jag kunde fylla på med. Jag hade ett gäng salttabletter med mig som jag försökte påminna mig om att ta två åtminstone varannan timme. I övrigt använde jag energin som fanns efter vägen och lade mest fokus på att äta frukt och dricka energidryck på plats och ta med mig gels, bars, energidryck och vatten att ha efter vägen. Allt funkade bra och det är bara flaskorna jag tänker ändra på och ha lite större mjuka flaskor nästa bergslopp.

Som vanligt var det en starkt social upplevelse och min bästa vän och fru Lotta fanns där för mig vid starten, efter banan och vid målet. Hon stöttade, uppmuntrade, servade och pussade på mig. Tack Lotta för att du finns och för att du tror på mig och stöttar mig i mitt största intresse – det är värt så oerhört mycket för mig att ha dig med och få dela en del av upplevelserna med dig.

?

2 thoughts on “Mozart 100 – mål revisited – mer om mål”

  1. WOW – what a report! I guess the lyrics in Swedish are at least twice as good as the translation from Google Translator. I only “found” your race report today by accident. Kind regards Claudia

    1. Avatar photo
      Mikael Malmberg

      Thanks Claudia! Never thought anyone that don`t speak Swedish would find my site. I hope you could understand some parts of my writing. Key message: It was a great adventure and goals are important

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *