Höga Kusten 11-12 juni 2021
Benen smärtar och skakar, orkar inte hålla emot och balanssinnet verkar ha gått ner på sparlåga. Försöker ta mig neråt i en av de otaliga steniga branterna som är ett av High Coast Ultras signum. Vilken backe i ordningen vi kommit till har jag ingen aning om. Den här branta sluttningen i Skuleskogen är i alla fall en av de jobbigare.
Miljön är verkligen magisk, det är trollskog i ordets rätta bemärkelse. Men trollskogen med sina slingrande fuktiga rötter och kaos av stenar är också riktigt krävande, åtminstone när vi redan sprungit 8-9 mil och framsidan av låren känns som någon gått loss på dem med en hammare. Att vara här och nu är nyckeln, att fokusera på uppgiften, vara närvarande med alla sinnen, uppleva miljön och hantera och acceptera kroppens signaler. Släppa tankar på hur långt det är kvar, hur många timmar vi redan sprungit, balanserat, klängt och klättrat. Så snart fokus ligger framåt eller bakåt i tiden blir det så oerhört mycket jobbigare, tröttheten och smärtan i musklerna blir påtagligare, svårare att vara i och acceptera.
Här och nu. Acceptera. Rör dig framåt. Ta emot svårigheterna, tröttheten och smärtan i ryggen och benen som ett äventyr. Håll fokus. Håll balansen. Ett steg i taget. Andas med magen. Lita mer på knät, att det funkar. Var tacksam för att du får uppleva ett ultralopp igen. Det här är precis det du söker, att få kämpa fysiskt och mentalt. Kampen är utmaningen och en del av äventyret.
Känns som vi båda tappat förmågan att springa i terrängen, rör oss fortfarande framåt, men i för långsam takt för det ska kännas rimligt. Finns för tillfället inget mer att hämta ur våra slitna kroppar och trötta hjärnor. Dessutom kommer ledargruppen i det korta loppet ikapp oss. De ska springa 56 kilometer, en sträcka som är allt annat än kort, särskilt i tuff terräng men referenserna i ultravärlden är skruvade, lite knäppa. De startade i Skule ett tag efter vi passerat, vid det som för oss var 75 kilometerskontrollen. För oss ser de ut att flyga fram över stenar och rötter på lätta ben. Vi kliver åt sidan, tittar avundsjukt och beundrande på dem. Hejar på. Får uppmuntrande ord tillbaka, någon säger att det är vi som är de som är starka och hårda. Känner mig precis tvärtom, klen och mjuk, att det inte finns någon hårdhet kvar, att jag bara vill slippa ur den här skogen och få röra mig en liten aning lättare framåt igen. Ingen tanke på att bryta dock, men vill gärna slippa lite plåga. När vi till slut kommer ner ur Skuleskogen, konstaterar vi båda att vi är helt energitomma, att vi borde tryckt i oss mer energi för länge sedan. Ibland funkar inte hjärnan som den ska. Ett helt gäng löpare springer förbi oss när vi tankar energi. Tror först att de är 56 k löpare, men det visar sig att de är 130 k löpare, som vi. Tycker de ser otroligt pigga och starka ut i jämförelse med oss. Känner oss först nedslagna. Får ändå lite motivation att jobba på igen, blir oroliga att vi ska ligga sist av dem som klarat tidsgränserna. Försöker intala oss att det inte spelar någon roll, men det känns inte så kul att tänka på.
Springer loppet tillsammans med Jonas Brodd Jägestedt. Vi har konstaterat att det bara är tredje gången vi träffas, men att vi också hunnit umgås mycket, gemensamt tagit oss igenom större delen av både TEC 100 och TEC 200. Upplevt mycket känslor, mött mycket motstånd, stöttat varandra, kämpat tillsammans timme efter timme. Känner mig nära honom trots att vi inte hunnit umgås så mycket och det varit utspritt över 3 års tid.
En forskare som heter Jeffrey Hall undersökte hur lång tid det tar att utveckla olika grader av vänskap. Man undersökte 355 vuxna som nyligen flyttat till en ny bostadsort. Det tog i snitt 40-60 timmar att bli en bekant (casual friend), 80-100 timmar att gå från bekant till vän och från 200 timmar eller mer att bli en nära vän. Förutom tid tillsammans spelade val av aktiviteter in. Vi kommer närmare varandra genom att träffas vid självvalda aktiviteter och att göra saker tillsammans som vi gillar. Enligt studien är det svårare att utveckla djupare vänskap via arbetet, där umgänget inte är självvalt. Att prata och skämta med varandra hjälper att skapa kontakt, men vi behöver gå från ytligt kallprat (small-talk) till djupare ämnen för att komma närmare varandra. Bara tala om ytliga ämnen verkar t.o.m. hindra att riktig vänskap utvecklades.
När vi springer långt och blir riktigt trötta upplever vi ofta att känslorna blir uppenbarare, starkare och ärligare. Starka känslor har funktionen att hjälpa hjärnan sortera, det som är mest kopplat till intensiva känslointryck minns vi ofta bäst. Alla upplevelser blir mer präglade i oss när vi känner starkt, det är ett sätt för hjärnan att göra något vi upplever viktigare. Kanske känner vi mer även för att vår mentala energi inte räcker till för att skydda oss från sinnesintryck som kommer inifrån och utifrån. Kanske för att det varit viktigt för oss att minnas miljöer och upplevelser när vi rörde oss snabbt genom naturen, att det haft ett överlevnadsvärde. Det verkar också som att vi samtidigt blir ärligare och öppnare, att vi snabbare kommer närmare varandra. Att vi därför inte har samma behov av kallprat för att fördjupa kontakten.
Våren 2020, när jag fortfarande tränade inför mitt andra TEC 200, fick jag först problem med ryggen. Som vanligt försökte jag springa mig igenom först ryggskottet, sedan den efterhängande smärtan. Ryggproblemen hängde kvar och snart började mitt högra knä svälla upp. Istället för att lyssna på kroppens signaler försökte jag även springa igenom knäskadan, vilket ledde till en nedåtgående spiral med ökad smärta och ett knä som funkade allt sämre. Till slut när mitt knä började vika sig under flera av mina löppass, insåg jag att det var dags att byta strategi. Började då istället på ett rehabprogram tillsammans med en sjukgymnast och kunde ganska snart börja springa försiktigt igen, men med väldigt nedsatt funktion och en hel del smärta.
”Du har artros grad 4 och ska inte springa mer på det här knät, cykling kan gå bra men undvik löpning. Egentligen skulle du behöva få en knäprotes insatt.”
Hela sommaren 2020 gick åt till rehabträning. Efter en artroskopi i mitten av augusti fick jag beskedet av ortopeden att jag hade artros av grad 4 och inget brosk alls kvar i halva knät. Jag kunde enligt honom inte springa på mitt knä mer och rekommenderades att sätta in en knäprotes. Det han sade kändes som ett dråpslag, men jag visste samtidigt att andra fått liknande besked, men ändå kunnat fortsätta att springa. Bestämde mig omgående för att bevisa att knät skulle gå att springa på igen och att jag skulle ta mig tillbaka till en nivå där jag kunde genomföra riktigt tuffa ultralopp. Sedan dess har jag sprungit försiktigt, ägnat mig åt mängder av rehabövningar, jobbat med min löpteknik, testat olika skor och olika ortoser för att minska belastningen på knät. Såklart har tvivlen grott i mig och jag har haft en hel del bakslag efter vägen. Har ändå gradvis kunnat öka träningen, där ultraintervaller i mars blev första testet och en egen backyard i april det andra. Har sprungit betydligt saktare än tidigare eftersom knäsmärtan har ökat när jag ökat farten. Känt mig långt ifrån min nivå 2019 vad gäller min fysiska kapacitet och mentalt känt mig ännu mer osäker.
Våren 2021 har till stor del handlat om att få tillbaka löpstyrkan och till minst lika stor del att få tillbaka någon slags tilltro till min förmåga.
Efter jag sprungit TEC 200 våren 2019 kände jag att allt var möjligt, att min tilltro till vilka lopp jag kunde genomföra var obegränsat. Efter knäskadan och under hela 2020 förlorade jag undan för undan tilltron till min förmåga att springa långt. Våren 2021 har till stor del handlat om att få tillbaka löpstyrkan och till minst lika stor del att få tillbaka någon slags tilltro till min duglighet som löpare. Att tro på mig själv var en förutsättning för att ens våga ge mig på High Coast Ultra, som är ett av de tuffare ultraloppen vi har i Sverige, trots att det ”bara” är 130 kilometer.
Fredag kväll. Sitter på bussen från Örnsköldsvik på väg till starten vid norra brofästet. Alla har eget dubbelsäte och vi har munskydd på. Från starten vid Höga kustenbron ska vi följa hela Höga kustenleden tillbaka till Örnsköldsvik, förutom några kilometer på slutet där vi ska springa bakvägen över Varvsberget nära centrum, där vi sedan ska gå i mål vid hoppbacken. Vägen till starten känns lång och runt omkring oss är det bara berg, skogar och havsvikar. Det är samma känsla som jag känt på väg till starten av Ultravasan, det känns obegripligt att vi snart ska springa hela den här vägen, mestadels på skogsstigar. Skillnaden är att det här är betydligt längre, terrängen är tuffare och det är flera tusen fler höjdmeter vi ska klara.
Klockan 22:00 går starten. Vi startar i tre mindre startgrupper med 30 sekundersintervall för att minska smittspridningen. Jag och Jonas ställer oss i sista gruppen, Jonas vill gå fram ett steg, men jag känner att jag hör hemma i sista. Har vi energi över på slutet kan vi nog använda den till att avancera i så fall. En annan Jonas med efternamnet Buud står som vanligt längst fram. Han har banrekordet på High Coast Ultra och siktar såklart på vinst. Han har avslutat sin elitsatsning, men tävlar fortfarande på hög nivå. Starten går och Jonas Buud flyger iväg nerför backen mot höger. Hör en massa människor ropa att det är fel. Plötsligt kommer han tillbaka uppför backen och springer ner åt vänster istället. Nu har han garanterat även rekordet i tidigaste felspringningen.
Nedräkning! Starten går för grupp tre. Vi springer iväg på lätta ivriga ben. Såklart alldeles för fort i början, känns alltid lättare när adrenalinet flödar i kroppen som det gör vid starten av ett lopp – oavsett hur långt det är. Det blåser kraftigt vid starten och vi har jackor på oss. Så snart vi kommer till lite mer skyddad terräng blir det lugnt. Vi blir snabbt varma och stannar och skalar av oss ett lager kläder redan efter en kilometer.
Kommer efter en stund in i en lugn rytm som känns hållbar. Pratar med lite folk här och där, men spridningen har redan börjat och det blir färre och färre runtomkring oss. Ligger bakom Jonas på skogsstigarna, han trivs bättre framför och jag bakom, dessutom är han grym uppför, där får jag verkligen kämpa för att hänga med. Känner att jag tappat en hel del i förhållande till Jonas, att vi var jämnare för två år sedan. Kommer att bli tuffare för mig den här gången. Det går uppför och nedför, uppför och nedför, med mycket sten och rötter. Betydligt tuffare terräng både vad gäller stigning och hur teknisk löpningen är jämfört med Ultravasan eller TEC 100. Det här är riktig ultratrail, mer likt de fjällmaror jag sprungit.
Efter några timmar börjar mörkret lägga sig. Vi tänder våra pannlampor, springer tysta tillsammans i en grupp på fem personer på slingriga stigar genom sommarnatten. I skogen är det stilla, mörkt, ljummet och fuktigt i luften. Har t-shirt på mig och fryser inte, snarare svettas jag hela tiden. Blir lite kyligt då vi passerar öppnare partier, eftersom det fortfarande blåser kraftigt. Det här är en av de bästa stunderna under ett lopp. Tysta tillsammans i mörket, bara pannlamporna och ljudet av andhämtningen och fotstegen. Natten är ofta både jobbig och underbar att springa genom. I gryningen kommer fågelsången runt om i skogen. Ljuset och kvittret ökar tillsammans, närvaron är total. Kanske är det just att det blir en ökad känsla av närvaro på natten som gör att jag upplever den så positiv.
Det finns vattendunkar utplacerade med cirka 10 kilometersintervall och bemannande energikontroller vid 38, 75, 96 och 112 kilometer. Har västen relativt välfylld med både vätska, energigels och bars. På två av kontrollerna får vi våra dropbags utkörda, där vi kan fylla på förråden av energi och kanske byta kläder och utrustning.
Kommer fram till 38 km kontroll och energistation efter drygt 5 timmar. Mindre än en halvtimme kvar till cut-off. Puuh, skönt att vi fixade det, annars har loppet tagit slut nu. Såg strax före att jag hade många gels kvar, passade på att trycka i mig flera på en gång. Sparade bara en. Tänkte att jag strax får påfyllning. Vid energistationen minns jag plötsligt att jag ändrade mig i sista stund och skickade min första dropbag till 75 km, och att jag alltså inte har några nya gels att fylla på med. Blir stressad och missar till och med att de har energidryck, fyller bara på mina flaskor med vatten. Äter en halv banan och tar med en halv. Inser att nu har jag en energigel, en dadelbar och en halv banan de närmaste 37 kilometerna. Sannolikt tar det mer än 5 timmar.
Blir orolig, funderar på om jag ställt till det för mig, om jag kommer att krascha helt. Funderar på hur många gånger jag kan dela min energigel. Vet att kroppen reagerar med att skicka ut mer energi i blodet redan när vi får något sött i munnen. Som att kroppen räknar med att den inte behöver hushålla lika mycket med resurserna efter som det söta i munnen kommer omsättas i kroppen om ett tag. Det betyder att om jag ser till att ta en liten sipp på min energigel eller gnaga lite på min dadelbar varje halvtimme, kanske jag kan skjuta väggen framför mig tills jag få tag i ny energi. Kommer på att jag har en lite påse Resorb Sport som jag kan hälla i min vattenflaska vid nästa vätskekontroll, som ger en aning sötma och som kanske också hjälper lite. Tänker mycket under minst en timme, känner att det tar mycket energi med funderandet och oron. Skäms över att jag klantat mig och har inte sagt något till Jonas.
Bestämmer mig för att berätta om mitt predikament. När jag beskrivit min situation säger Jonas att han har gott om energi och att jag får av honom om jag behöver. Känner stor lättnad. Säger att jag kör på med min plan och talar om ifall jag behöver få mer av honom. Plötsligt blir allt lättare, släpper oroandet, kan koncentrera mig mer på närvaro i löpningen och upplevelsen igen. När hjärnan ägnar sig åt problemlösning, grubbel och oro tar den extremt mycket energi, både i form av glykos, men också i form av mental beslutsenergi. När glykosen och den mentala beslutsenergin är slut tar även motivationen slut. Uthållighet är med författaren av boken Endure, Alex Hutchinsons ord, ”Kampen med att fortsätta trots ett tilltagande behov av att stanna”. När hjärnan inte orkar att kontinuerligt ta beslutet fortsätta längre, orkar vi inte fortsätta springa mer.
Genom att berätta för Jonas och få försäkran av honom om att det finns mer energi, sparar jag plötsligt energi, behovet av glykos går ner. Inte bara vetskapen om att det finns mer att få, även att få dela min börda med en kamrat har betydelse. Att berätta om något som känns jobbigt gör att det är lättare att bära. Det blir mindre skam och grubbel, vi blir starkare mentalt. Effekterna av socialt stöd på stress och prestationer är välbelagda. Vi presterar och mår under de flesta förutsättningar som bäst när vi upplever höga krav, känner hög grad av inflytande över vår situation och när upplevelsen av vårt sociala stöd är högt.
Socialt stöd påverkar oss positivt på många sätt. Det finns goda skäl till att vi har pacers i många ultralopp. Någon som springer med oss efter 10-12 mil som ett slags hjälpjag, som bidrar till att vi upplever kampen lite lättare på många olika sätt. Inför krävande uppgifter får vi mindre stresspåslag i närvaron av socialt stöd, enligt forskning för att vi bedömer oss själv och situationen annorlunda, genom att vi med stöd upplever oss själva som mer kompetenta, har mer tillit till vår förmåga och att vi har mer kontroll.
Trots allt springer jag nu äntligen ett ultralopp igen, det första på över två år. Går bakom Jonas i alla uppförsbackar. Han är fortfarande stark uppför och jag får kämpa för att hänga med, dessutom har jag mest känning av mitt knä uppför. Kan inte sätta ner hälen eller trycka på ordentligt med högerbenet, haltar snarare på tå uppför alla backar och lägger den mesta belastningen på vänster. I övrigt funkar det ändå bra. Känner att det är skönt att lita på att Jonas håller ett bra tempo uppför. Tänker på forskning om socialt stöd och uppförsbackar som jag läst för länge sedan, bestämmer mig för att leta reda på den artikeln efter loppet.
I en studie från 2008 undersökte man effekterna av socialt stöd på hur brant vi uppfattar att en uppförsbacke är. Sedan tidigare vet man att vi bedömer lutningen olika beroende på om vi har intentionen att ta oss upp, hur långt vi redan har rört oss och hur långt vi har kvar, hur tung ryggsäck vi har, trötta vi är och hur gamla vi är. Alla typer av belastningar som vikt, ålder, utmattning gör att vi bedömer backar som brantare. I studien fick deltagarna bedöma lutningen på en backe ensam eller med en vän. Alla fick ha en ryggsäck på sig med fria vikter i motsvarande 20% av deras egen kroppsvikt. De stod direkt nedanför en brant backe och fick uppskatta lutningen på backen. Hälften av deltagarna hade en vän med sig och den andra hälften var ensamma. Det visade sig att de som var ensamma bedömde backarna som brantare än de som hade en vän med sig. Ju längre de varit vänner och ju närmare och starkare vänskap, desto lägre bedömde de lutningen av backen. Tur att jag har Jonas. Vore jag själv skulle backarna nog vara mycket brantare.
Morgonlöpningen är fantastisk. Ett tag regnade det, men nu är ljuset och naturen som fortfarande långsamt vaknar magisk. De stora tysta skogarna, varvas med fina ängar på hög höjd som är totalt översållade med sommarblommor. Passerar fäbodar och små byar som ser ut att höra hemma i ett Sverige som bara existerar i Astrid Lindgrens berättelser. Har satt ett extra delmål, en liten belöning, att ringa till Lotta när vi passerar 65 kilometer och kommit halvvägs. Ringer henne, hon är nyvaken och ligger på hotellrummet och myser. Berättar hur fin naturen och morgonen är, att natten gått bra, att knät håller. Har betydligt mer problem med ryggen, men det är hanterbart. Att känna att det finns en närstående som bryr sig, även på distans, gör stor skillnad. Nu kan jag se fram emot att hon möter mig vid målet. Hälften avklarat, bara resten kvar.
Efter kampen och våra nära-väggen-upplevelser i Skuleskogen kommer vi trötta och hungriga till kontrollen vid 96 kilometer. Där finns både mat och bord med stolar. Får varsin vegokorv med mos och en öl. Det smakar gudomligt och det är extremt skönt att sitta ner en stund. Ett begrepp inom ultra är ”beware of the chair”. Sitt inte för länge, det är lätt att tappa massor av tid. Efter fem minuter viskar jag till Jonas att han ska trycka i sig korven så vi kommer iväg. Nu har vi chansen att plocka några placeringar. När vi kommit en bit skrattar han högt åt mig. Menar att det inte var så mycket substans i det där snacket om att det inte spelar någon roll att komma sist, vilket jag skrattande instämmer helt i. Men det kan ju vara bra att försöka lura sig själv, åtminstone en stund, för att inte tappa sugen helt.
Kilometer läggs till kilometer, men kilometrarna har sällan känts så långa som nu. Att ha drygt 3 mil kvar av 13 mil känns delvis skönt, men nackdelen är att det är för långt för att springa på någon slags sista energikick, samtidigt som att den relativa närheten till målet gör det svårare att vara här och nu. Tanken på att snart, snart få komma i mål blir så påtaglig att den är svår att undvika. Passerar markeringsstolpen som det står 100 på. Nu har vi sprungit 10 mil, bokstavligen en viktig milstolpe. Tänker på då vi sprang TEC 200, då vi hade 22 mil kvar vid 100 km skylten och det kändes helt okej. Alla upplevelser av avstånd, tid och trötthet är verkligen subjektiva. Just nu känns fortfarande långt kvar och vi vet inte vad som komma skall.
Balesuddens naturreservat. Så vackert, så jobbigt. Klapperstensstränder, klippstränder, sandstränder. Ett vilt hav som brusar, hård vind och vågor som slår mot stränderna. Stigarna upp och ner på berget som aldrig tar slut. Inser efter ett tag att jag sprungit här tidigare under Höga kusten swimrun 2016. Då upplevde jag det som fina lättsprungna stigar som var en ren njutning, och minns även hur underbart det var att få simma över tjärnen djupt inne i skogen på berget och få svalka sig lite i värmen. Hur olika det kan kännas beroende på vilken kapacitet en har. Åtta mil extra i benen och fem år extra i mitt DNA gör stor skillnad. Är en lite sämre kopia av min kropp nu, men i alla fall med mer erfarenhet.
Passerar 109 kilometer, jämför med Mozart 100 i Salzburg för två år sedan. Där gick jag mål på motsvarande sträcka efter 17:56. Nu har det gått 19:20. Vår plan att ta oss under 22 timmar har spruckit för länge sedan. För att klara 22 timmar borde vi hållit tiden någorlunda motsvarande vad jag gjorde på Mozart 100, där det var betydligt mer stigning, över 5000 höjdmeter. Men här känns det som det är det större andel av krävande terräng, eller så är jag bara i sämre form. Nu får vi sikta på 23 timmar istället, men t.o.m. det känns tufft. Viktigast är ändå att komma i mål och vi har 25:30 på oss innan vi är diskade, det ska vi ändå klara.
Kom igen – nu springer vi en stund. Spring, spring, spring. Vi går lite. Gå, gå, gå. Alternerar gång och löpning. Har lite turtagning i att få igång löpningen efter att vi gått en stund. Jonas är fortfarande den som drar uppför och är stark. Men nu kostar varje meter verkligen på. Tror vi båda är rejält nerkörda i botten. Inte väggen, vi är fortfarande ständigt i rörelse, men ack så nära. Försöker hålla tempot på löpningen och är lyckliga om vi kommer ner på låga sjuor när det är lättlöpt. Det betyder att vi håller oss närmare 7 minuter per km än 7:30. Låga sjuor blir ett begrepp för oss och vi enas om att det är vad vi klarar nu. I skogen blir det något annat, definitionen av lättlöpt är numera släta stigar, grusväg och asfalt.
Frågar en funktionär i Sandlågan, som är sista kontrollen, hur många berg det är kvar. Bara ett, plus Varvsberget innan målgång. Yes! Det känns överkomligt. Bara 18 kilometer kvar, snart mål – men jobbet ska göras. Arton kilometer just nu är något annat än en vanlig kvällsrunda på 18 km. Enda likheten är att det börjar bli kväll igen.
Springer över myrar och ser alla små, små fina blommor som växer intill stigen. Blir glad av det vackra i det lilla. Tar oss ner till Svedje, viker av från Höga kustenleden. Följer istället snitslar genom några bostadskvarter och fram till å-passagen. Där väntar några ungdomar från vattenskidklubben med sin båt. Får på oss flytvästar och lyckas kravla oss ner båten på stela ben. Passagen tar 30 sekunder. Av med flytvästen igen, vi mer eller mindre rullar ur båten på den lilla provisoriska bryggan på andra sidan.
Bara sex kilometer kvar. Men glöm inte bort, här och nu, jobbet ska göras.
Letar oss ner genom ett bostadsområde, bakom en stor industrilokal. Följer en grusväg längs vattnet. Upp på baksidan Varvsberget. Yes! Inte så brant stigning, lätt att gå uppför. Brantare igen, upp, upp, sen ner, ner. Kommer till Hörnsjön. Brantare stigning, jobbigare, fortsätt följa Jonas hälar. Nu borde vi vara nära krönet. Lite svårt orientera oss på stenhällarna. Tar det aldrig slut? Så svårt att vara här och nu, när målet är så nära. Men det är vackert, utsikten är vidunderlig Förstår varför tävlingsledaren dragit banan här. Känner mig ändå tillfreds, vet att det bara kan var någon enstaka kilometer kvar. Låter som Jonas är mer frustrerad än mig. Fortfarande uppför, längs bergskammen. Plötsligt är Lotta där och har med sig en kompis till Jonas, som hon råkat träffa på. De hejar på oss och peppar, springer lite före. Pekar vart vi ska. Passerar en parkering, de har bilen där. Vi ska springa ner för backen längs vägen, sen vänster genom skogen, sen grusvägen upp på Paradisberget. Kämpa, kämpa.
Äntligen på grusvägen, kanske en kilometer kvar. Svagt uppför, nu jäklar springer vi Jonas. Får ny energi, hjärnan säger att det är tillåtet att släppa på. Kommer en lite brantare passage, bestämmer att vi ska springa uppför den med. Skojar om att det är nu vi ska tävla med varandra över mållinjen, visa vem som är bäst. Första riktiga backen vi sprungit på kanske 8 mil. Blir ännu brantare, tar stopp, vi börjar gå. Över krönet, heja, heja, där står Lotta och Jonas kompis igen. Ska bara en par hundra meter till.
Spring, spring, genom portalen, spurtar tillsammans ner på landningsområdet nedanför hoppbacken, passerar målportalen, lyckokänslor, lättnad, tillfredsställelse. Tiden 23:14, att det tog lite längre än vad vi siktat på är oviktigt. Det som är viktigt är att vi har kämpat och tagit oss igenom det här äventyret tillsammans. Upplevelsen och att klara loppet inom cut-offen är det som betyder något. Kramar om Jonas, tackar varandra för att vi supportat varandra så bra. Kramar Lotta, tack för att du finns!
Vi gjorde det!
Jag gjorde det!
Knät höll!
Jag har sprungit ett ultratraillopp igen!
Livet som ultralöpare är inte över!
Jag får ha mer kul på vägen?
High Coast Ultra var ett fantastiskt lopp, med så vackra och omväxlande miljöer och en riktigt utmanande bana. Bra arrangerat där allt funkade bra från busstransporten till starten, vattendunkarna varje mil, energikontroller och drops, båttransporten och tills vi kom i mål och fick vegetariska burritos och öl. Det var extra tufft med relativt glesa energikontrollerna och bara två dropbags på 130 km, samtidigt hade vi ändå alltid tillgång till vatten. Vill du ha en riktig utmaning i ett familjärt och enkelt, men ändå välorganiserat lopp och samtidigt få en riktigt fin naturupplevelse är det här det perfekta loppet.
Folk försöker sätta pris på sin lycka, men ingen lyckasUpp o lev nu ta vara på din tid min vänGör saker vi kan läsa om i tidningenFör det är just det jag gör just nuMycket kul o hinna med innan min sista tupplurOch även om jag bränner upp alla cashenKänner jag nog lite som fuck it whatever happensJag tar bara med mig en sak som jag lärt migAtt vad som än händer ska ha kul på vägen
Petter Alexis
