Att våga hoppas och kämpa vidare!

På löparäventyr i Davos.

Söderhamn 12 december 2021

Vem är jag om jag inte kan springa? 

Vem är jag utan min identitet som löpare? 

Åldrandet är dubbelt. Att bli tryggare med vem jag är på vissa sätt, samtidigt som jag på andra sätt tappar funktion och kapacitet. Förmågor som jag åtminstone tidigare tänkt, till stor del definierar mig som löpare och konditionssportare försämras. Mina fysiska prestationer kommer ofrånkomligen att bli sämre, oavsett hur jag kämpar för att hålla mig i form. Just nu har jag i princip uppehåll i löpningen på grund av långvariga problem med ryggen som lett till muskelartrofi och ett dåligt knä.  Joggar i bästa fall några kilometer i lugnt tempo en gång per vecka. Utan löpningen får jag möta mig själv och på ett sätt som jag inte gjort på länge. Något jag kanske borde gjort för länge sedan för att inte förvärra mina problem. Trodde länge att jag skulle kunna fortsätta springa som vanligt parallellt med rehabträning, men har sedan två månader insett att det inte går längre. 

Löpningen har varit en viktig och självklar del av min vardag i drygt 25 år och i ännu större utsträckning de senaste fem åren, med i stort sett daglig löpning. Utan löpningen är motivationen att träna svårare att upprätthålla. Mitt välbefinnande är inte lika starkt som förr, upplevelsen av mål och mening sjunker och livet är lite mindre spännande med färre saker att se fram emot. Det krävs plötsligt betydligt mer medvetenhet för att upprätthålla min livsstil och min identitet. 

Enligt Edward Deci och Richard Ryans motivationsteori Self Determination Theory, har vi starka psykologiska behov som vi behöver tillgodose för att vi ska må bra. Behoven fungerar som viktiga drivkrafter för oss, medan brister i dessa behov på sikt kommer att leda till olika symptom som nedstämdhet, ångest, stress och motivationsbrist. SDT bygger på forskning runt skillnader mellan yttre och inre motivation där aktiviteter och handlingar motiveras av att de är givande i sig själva och inte bara av att de är något en gör för att nå ett yttre mål. 

Motivationsteorier inom samma tradition är Abraham Maslows Theory of self actualization, och Carol Ryff´s Theory of well-being vilka liksom SDT relaterar till behovet av att leva ett meningsfullt liv snarare är ett liv som bara är behagligt, kravlöst och fyllt av njutning. Motivationsteorier som bygger på att vi behöver mening för att långsiktigt må bra hör till ett filosofiskt område som kallas eudamoni medan teorier som handlar om att vi motiveras av att ha det bekvämt och söker oss mot att njutning kallas hedoni, vilket jag även berört i ett tidigare inlägg.

Maslows behovshierarki är den mest kända modellen med fysiologiska behov i botten, högre upp finns behov av säkerhet, kärlek, tillhörighet och självkänsla, medan självförverkligande finns i toppen av hierarkin. Behovshierarkin har inte fått så starkt stöd i forskningen, framförallt inte när det gäller att se på behoven som en hierarki. Däremot är det få som ifrågasätter att vi har de grundläggande behoven och modellen kan ändå hjälpa oss att få syn på behov och drivkrafter. 

Enligt Deci och Ryan motiveras vi att sträva mot kompetens, att kunna hantera det livet ställer oss inför och att lära oss nytt och utvecklas. Vi behöver känna oss autonoma i den bemärkelsen att vi har inflytande i våra liv, att vi kan påverka, vara delaktiga och att det vi gör har betydelse. Framförallt behöver vi tillhörighet, känna att vi ingår i ett socialt sammanhang som är meningsfullt, att vi ingår i en grupp, att vi betyder något för andra och att andra betyder något för oss.

Carol Ryff var en av de första att systematiskt studera vilka psykologiska faktorer som bidragit till välbefinnande och skapade tidigt en modell som genom åren fått stöd i forskningen. Hennes utgångspunkt var att få fram en teori som dels byggde på filosofi från Aristoteles och framåt som utgick ifrån en eudamonisk tradition och som dels gick att verifiera genom empiriska studier. 

De faktorer hon fann för motivation och välbefinnande är dels tre områden som överlappar med faktorerna i SDT, positiva relationer, autonomi och bemästrande. Hon fann dessutom tre ytterligare motivationsfaktorer som Self-acceptance, purpose in life och personal growth. 

Genom att lägga olika teorier och hypoteser som en tolkningsmall över olika företeelser kan vi få syn på nya sätt att förstå och beskriva tillvaron. Sammanhängande beskrivningar som känns trovärdiga kan öka känslan av sammanhang och vår upplevelse av att kunna förstå och påverka våra liv.

För min egen del tänker jag att löpningen framförallt varit meningsskapande och identitetsskapande. De dagliga löpturerna har gett mig struktur i tillvaron. Att identifiera mig som löpare, delta i lopp, träna med andra har gett mig en stark känsla av tillhörighet och identitet. Att träna för att klara nya utmaningar har bidragit till känslan av att bemästra och utvecklas, kunna påverka mitt liv genom att sätta mål och kämpa för att nå dem. Den fysiska aktiviteten, rörelseglädjen och den ständiga kontakten med naturen har lett till ökat välbefinnande, bättre sömn och ökad förmåga hantera stress och påfrestningar. Närvaron som långa ensamma löpturer inneburit har förbättrat relationen till mig själv, och en ökad acceptans för mina tankar och känslor.

Ultralöpningen har gett mig kontakt med mina mest grundläggande behov på ett sätt som jag sällan möter i andra sammanhang i livet. Genom att utsätta mig för långa krävande lopp och känna mig utmattad, kall, blöt, med värkande muskler och leder får jag kontakt med de mest grundläggande behoven, som att få skydd och säkerhet från elementen, vila från hård och långvarig ansträngning, släcka törst, fylla på med energi. Medan att få utmana mig på en nivå jag inte gjort tidigare och klara av saker jag tidigare inte vågat drömma om gett starka upplevelser av självförverkligande.

Framförallt tänker jag att löpningen blivit som en katalysator för att uppleva livet starkare, intensivare och meningsfullare. Vardagen innehåller mer spänning och mer förutsägbarhet, mer frihet och mer målmedvetenhet, mer kreativitet och mer struktur, mer tid med mig själv och fler fina möten, mer energi och mer utmattning, mer lycka och fler djupa dalar.  

Utan löpningen krävs det mer av mig att upprätthålla meningsfullheten och att känna livet starkt i mig. Att hitta nya mål att kämpa för som jag tror på och som betyder något, mål som jag fortfarande kan ha en gnutta hopp om att nå. 

Ultralöparen Mary Larsson berättar i Runes Löparpodd, hur hon mot alla odds, efter en svår olycka, kämpade sig tillbaka till löpningen igen. Hon beskriver hur hon försökte springa men om och om igen föll omkull. Hur hon experimenterade med olika löpstilar och hur hon till slut hittade en knyck med höften som kompenserade hennes söndertrasade ledband i foten. Hur hon med sin nya löpstil drygt ett år senare både vann och slog banrekord på ultraloppet Spartathlon,

Mary är min förebild och en av mina starkaste inspirationskällor just nu. Har fortfarande hopp om att kunna se mig som en löpare igen. Det gäller bara att tänka på Mary kamp för att komma tillbaka och påminna om och om igen och igen att det är möjligt. Att våga tro på möjligheten att få uppleva nya löparäventyr.

 

Keep moving🙂