High Coast Ultra 2021

I mål med Jonas efter 23:14.

Höga Kusten 11-12 juni 2021 

Benen smärtar och skakar, orkar inte hålla emot och balanssinnet verkar ha gått ner på sparlåga. Försöker ta mig neråt i en av de otaliga steniga branterna som är ett av High Coast Ultras signum. Vilken backe i ordningen vi kommit till har jag ingen aning om. Den här branta sluttningen i Skuleskogen är i alla fall en av de jobbigare. 

 Miljön är verkligen magisk, det är trollskog i ordets rätta bemärkelse. Men trollskogen med sina slingrande fuktiga rötter och kaos av stenar är också riktigt krävande, åtminstone när vi redan sprungit 8-9 mil och framsidan av låren känns som någon gått loss på dem med en hammare. Att vara här och nu är nyckeln, att fokusera på uppgiften, vara närvarande med alla sinnen, uppleva miljön och hantera och acceptera kroppens signaler. Släppa tankar på hur långt det är kvar, hur många timmar vi redan sprungit, balanserat, klängt och klättrat. Så snart fokus ligger framåt eller bakåt i tiden blir det så oerhört mycket jobbigare, tröttheten och smärtan i musklerna blir påtagligare, svårare att vara i och acceptera. 

Här och nu. Acceptera. Rör dig framåt. Ta emot svårigheterna, tröttheten och smärtan i ryggen och benen som ett äventyr. Håll fokus. Håll balansen. Ett steg i taget. Andas med magen. Lita mer på knät, att det funkar. Var tacksam för att du får uppleva ett ultralopp igenDet här är precis det du söker, att få kämpa fysiskt och mentalt. Kampen är utmaningen och en del av äventyret. 

Känns som vi båda tappat förmågan att springa i terrängen, rör oss fortfarande framåt, men i för långsam takt för det ska kännas rimligt. Finns för tillfället inget mer att hämta ur våra slitna kroppar och trötta hjärnor. Dessutom kommer ledargruppen i det korta loppet ikapp oss. De ska springa 56 kilometer, en sträcka som är allt annat än kort, särskilt i tuff terräng men referenserna i ultravärlden är skruvade, lite knäppa. De startade i Skule ett tag efter vi passerat, vid det som för oss var 75 kilometerskontrollen.  För oss ser de ut att flyga fram över stenar och rötter på lätta ben. Vi kliver åt sidan, tittar avundsjukt och beundrande på dem. Hejar på. Får uppmuntrande ord tillbaka, någon säger att det är vi som är de som är starka och hårda. Känner mig precis tvärtom, klen och mjuk, att det inte finns någon hårdhet kvar, att jag bara vill slippa ur den här skogen och få röra mig en liten aning lättare framåt igen. Ingen tanke på att bryta dock, men vill gärna slippa lite plåga. När vi till slut kommer ner ur Skuleskogen, konstaterar vi båda att vi är helt energitomma, att vi borde tryckt i oss mer energi för länge sedan. Ibland funkar inte hjärnan som den ska. Ett helt gäng löpare springer förbi oss när vi tankar energi. Tror först att de är 56 k löpare, men det visar sig att de är 130 k löpare, som vi. Tycker de ser otroligt pigga och starka ut i jämförelse med oss. Känner oss först nedslagna. Får ändå lite motivation att jobba på igen, blir oroliga att vi ska ligga sist av dem som klarat tidsgränserna. Försöker intala oss att det inte spelar någon roll, men det känns inte så kul att tänka på. Forts