Livet är en lång serie misslyckanden

Strax efter jag gett upp vid 5 tiden på söndag morgon.

Sandarne 21 juli 2021

Det vi människor är riktigt bra på, är att lära oss av våra erfarenheter. Det är vår adaptiva förmåga, vår förmåga till anpassning till nya situationer som är vår styrka. Så länge vi får återkoppling på våra beteenden genom konsekvenser av våra handlingar, lär vi oss. Kruxet är att vi lättast lär oss av omedelbara konsekvenser. Vi lär oss av det som lyckas och vi lär oss av det som misslyckas. Tänk på när du lärde dig cykla.

Om vi är bra på att ta fasta på det som går bra mitt i våra misslyckanden, om vi kan ha fokus på vilken riktning vi är på väg, upplever vi vår strävan som mer belönande och ger inte upp så lätt. När vi upplever att de negativa konsekvenserna överskrider de positiva tappar vi motivationen till ett beteende. När vi misslyckas med något, kan vi se det som en konsekvens som försvagar ett visst beteende, ibland blir vi rädda och vågar inte försöka mer. Om vi fortsätter att ha ett öga på det som funkar och samtidigt tar med oss erfarenheterna från det som inte gått så bra, blir ett misslyckande bara en erfarenhet på vägen som gör att vi anpassar oss mer, att vi blir mer adaptiva.

Det här är inget objektivt, det är vår subjektiva upplevelse av de konsekvenser vi möter. Är vi bra på att fånga upp det positiva i det svåra, och ha acceptans för det negativa, är vi bättre på att motivera oss att fortsätta. Att komma vidare, lära mer, utvecklas. Inom ACT (en terapiform inom KBT som heter Acceptance and Commitment Therapy, men kallas Act som ett ord) används bland annat acceptans, närvaro, relationsinramning och defusion som verktyg för att hantera svåra situationer och åstadkomma förändring. Acceptans är i det här sammanhanget att ta emot alla erfarenheter och intryck utan att bedöma dem som bra eller dåliga, mer som naturliga, och att fortsätta agera i riktning mot det som är viktigt, mot våra mål och värden. Närvaron hjälper oss att inte värdera, att inte oroa oss för framtiden, eller grubbla över det förflutna. Att bara göra det som behövs här och nu och inte slösa mental och emotionell energi på det som inte går att påverka. Relationsinramning handlar om att sätta saker i perspektiv som hjälper oss, som att göra svårigheter till en del av äventyret och misslyckanden som en del av lärandeprocessen. Vi kan se på många utmaningar som något vi riskerar att inte lyckas med och därför som något vi har stora möjligheter att lära oss mycket av, att det finns en vits med att sträva efter situationer där vi riskerar att inte lyckas helt med det vi föresatt oss. Defusion handlar om att inte tro på ordens bokstavliga betydelse när vi ändå fastnar i negativa tankar om misslyckanden, självnedvärdering och krossade drömmar. Att kunna se tankarna som godtyckligt inlärda, snarare än sanningar om våra egenskaper och vår tillvaro. Defusionen hjälper oss att lösgöra oss från den illusion om världen vi fastnat i och vara här och nu med mindre dömande och bedömande. 

I helgen sprang jag ett nytt ultralopp, Trainyard Ultra i Söderhamn. Loppet var ett backyardlopp, där vi sprang på en 6,7 km bana med ny start varje timme tills ingen orkade längre, eller snarare tills bara en person orkade vidare. Vinnaren får då springa ett sista varv själv, sedan är loppet slut. I en backyard finns oftast inget givet slut och det finns lopp som pågått upp till 81 timmar, då det alltså var två personer som lyckades springa 80 timmar, sedan blev det en person kvar som klarade 81 timmar, vilket blir drygt 543 km. Tanken svindlar att det går att springa så långt och så länge med bara korta pauser varje timme, då du behöver fylla på med energi, sköta om kroppen och kanske hinna vila lite. Du kan läsa mer om Backyard Ultra här.

Mitt viktigaste mål med loppet var egentligen att få ett bra träningspass inför ett kommande riktigt långt ultralopp 4 veckor längre fram (som jag fick veta idag att det är inställt). 

Som vanligt har jag många andra mer övergripande mål med att springa ett långt lopp.

För det att det är typ 2 roligt, dvs något som är roligt mest i backspegeln och känns tufft mitt i, som innehåller en grad av utmaning, där vi är och puffar på våra gränser. Vi känner glädje och tillfredsställelse, genom att vi på ett eller annat sätt fått utmana oss själva och kämpa för att uppleva det roliga. 

För det sociala, att få en fin upplevelse, att få uppleva mitt första ultralopp på hemmaplan (som inte jag har arrangerat själv) och bara få vara deltagare. Få träffa gamla och nya vänner, vara i ett sammanhang med likasinnade, där människor förstår mitt intresse och inte tycker det vi gör är konstigt. Få uppleva många timmars kamp, få stöd av vänner, bekanta och andra löpare, och dela med sig av stöd till andra.

För naturupplevelsen, att springa genom natten, uppleva att solen går ner och upp och vara närvarande i att bara röra mig framåt. Att vara ute ett helt dygn och uppleva skiftningarna i ljuset, temperaturen, luftfuktigheten, solen, molnen och regnet. 

För att få mer erfarenhet av backyard ultra och lära mig mer om hur jag ska hantera den typen av lopp.

För att visa mig själv att jag är tillbaka på banan som ultralöpare igen. Att det inte var en engångsföreteelse att jag klarade High Coast Ultra för en månad sedan. Att jag kan fortsätta prestera på en för mig okej nivå, som egentligen bara är att våga tro på att jag fortfarande klarar ultradistanser.

Helst skulle jag dessutom springa 24 varv, dvs 161 km eller 100 miles, vilket jag gjort på andra lopp, men inte klarat hittills på en backyard.  

Alla målen utom det sista är processmål, dvs mer lärande och upplevande mål. På något sätt blev det resultatmålet, att springa 24 varv som tedde sig som huvudmålet även i mitt medvetande, åtminstone när någon frågade. Den vanligaste frågan blir ju också lätt hur många varv man tror man ska springa. Det var mindre ofta jag vände frågan till vad jag ville ha ut av loppet.

När jag tittar tillbaka på loppet och även mitt förra backyardförsök inser jag att jag hittills inte klarat mina resultatmål. Kanske för att det på något sätt känts som jag ändå lyckats, eftersom jag även då placerade mig nära toppen. Det har antagligen inte blivit tillräckligt viktigt att kämpa vidare, vilket det alltid varit i alla andra lopp jag deltagit i. Att få en topplacering är inte så vanligt i min värld. Frågan är bara om det här är något som kan bli en vana och som färgar av sig på andra typer av lopp - hoppas inte det. Något som ändå kan vara bra att vara medveten om.

När det gäller mina processmål kan jag bara konstatera att de uppfyllts med råge. Trainyard ultra var framförallt en social upplevelse med alla trevliga möten, alla nya bekantskaper och allt stöd jag fick. Naturupplevelsen blev stark genom att få vara ute så lång tid. Starten och andra varvet som gick i ett ljummet hällregn. Den varma fukten som omslöt oss hela tävlingen, mörkret som kom och gick. Tystnaden på natten, där jag bara hörde min andhämtning och fotstegen under mig. Upplevelsen av de fina miljöerna längs våtmarkerna och där havet möter Söderhamnsån var påtaglig under kvällen, natten och den tidiga morgonen. Den mentala kampen som blev jobbigare och jobbigare på slutet var också viktig.

Att jag misslyckades med mitt resultatmål och det bara blev 19 varv, har i det här perspektivet mindre betydelse. Det lättare att lära sig komplexa saker av att misslyckas eller som jag brukar rama in det -  att inte helt lyckas. Att få med sig insikter om saker som behöver justeras till nästa försök. Det är dessutom svårt för mig att känna det som ett misslyckande med en delad andraplats, hur gärna jag än skulle vilja klara 24 varv. I någon mån går det även att se målet att visa mig själv att jag kan springa ultra igen som ett resultatmål, men där var mina krav inte så höga. Där räcker det med att jag vågar ställa sig på startlinjen och tror på att det ska gå.

Det jag tar med mig till nästa backyardförsök är att fylla på med energi och vätska längs med banan från första varvet och framförallt att hålla ner tempot redan från början trots att det går lätt. Problemet den här gången var att de flesta sprang lite fortare än jag borde ha sprungit, för det är ju så kul och trevligt att ha sällskap. Det är ett val som är upp till mig att göra. Nu valde jag det sociala före prestationen, vi får se hur det blir nästa gång 🙂

 

 

Keep moving!

Unless you understand it and find out what to do
Don't think about it, I'll be running with you
If I can't understand it, I'll find another way
Keep moving, keep moving

Jungle 

Passerar träsket på natten. Foto: Mattias Sundberg

Vinnare Henrik Lowemark med 20 varv, assisterad av Håkan Lenneby och mig med 19 varv

Strax start igen, varv 10 eller nåt sånt!

Tillsammans med Andreas Löfstrand som hakade på spontant

Arrangörerna Kennet Bolinder och Mattias Sundberg