Att inte lyckas – eller att springa in i väggen

16 april 2021

Det är minusgrader och mörkt. Vattensamlingarna jag fick springa runt och in i snåren bredvid stigen hela morgonen och förmiddagen, har krympt ihop när högvattnet som svämmat över stigarna drog sig undan och blev till vattenpölar. Pölar som undan för undan sedan torkade upp. Det vatten som är kvar har börjat frysa till is och leran runt omkring pölarna har frusit, det skvätter inte längre när jag springer förbi. Har lika tunna kläder som på dagen då solen sken. Svettas ändå intensivt, känner mig överhettad och pulsen slår alltför hårt och snabbt för det ska kännas rimligt, trots att jag springer jättesakta. Flåsar okontrollerat och är andfådd på ett sätt som känns helt fel.

Den stundvis hårda vinden under dagen har gått över i en lätt bris, nästan vindstilla. Havet krusar sig bara lätt och den svarta himlen är fylld av stjärnor. Släcker pannlampan, går 20-30 sekunder då och då, tittar på stjärnorna, försöker få andningen under kontroll. Andas in på en-två-tre steg, andas ut på en-två-tre steg. Andas in 1-2-3, andas ut 1-2-3. Känns lite bättre. Börjar springa igen, kroppen vill inte, ansträngningen är för stor. Kämpar emot min kropp istället för med. Försöker slappna av, ha en stabil core utan att spänna mig, låta armar och ben röra sig så lätt det går. Tvingar mig andas genom näsan en liten stund, hittar fyrstegsandning, en aning lättare, men löpningen tar all min mentala energi, känns oändligt långsam och extremt fysiskt ansträngande.

Förra helgen sprang jag en egen Backyard Ultra, startade hemifrån min egen baksida, sprang drygt 3,3 km runt Stenöorn, en liten udde i havet, vände tillbaka hem. Mål efter 6,7 km. Vilade, fyllde på energi, startade igen. Fixat det riktigt bra med energistation i garaget, dukat med yoghurt, bär, frukt, bananpannkaka, energigels, chokladbitar, vatten, sportdryck, kaffe. Även lite ombyten, förstärkningsplagg, pannlampor, laddare, skavsårsplåster och liknande. Det som brukar vara bra vid ett längre ultralopp och lite till.

Hade siktat in mig på Täby Extreme Challenge (TEC) som årets första riktiga utmaning. Äntligen skulle jag få vara med i ett lopp igen, efter förra året där mina knäproblem snarare än pandemin satt stopp för mitt ultralöpande. Har under de senaste månaderna känt att knät fungerat allt bättre och ville verkligen få chansen att få en ny ultraupplevelse med allt vad det innebär. När det blev klart att TEC skulle skjutas upp på obestämd tid blev jag först besviken, men bestämde en vecka före TEC skulle gått att istället ordna en egen utmaning.

Stannar till vid en liten sandstrand som vetter mot norr, tittar ut över det mörka havet, försöker analysera läget. Tänker att jag skulle behöva gå en par varv, kanske uppåt 3 timmar. Hitta ny energi, få starta om systemet. Känner att jag väggat rejält, men vet inte vad jag gjort fel. Känner att det inte är värt det, att det inte är vad jag ville göra och trodde jag kunde göra. Är besviken, trodde - kanske lite naivt, att jag skulle klara springa 16 mil under 24 timmar på egen hand. Har ju klarat det förr, fast i tävlingssammanhang, med andra, ensam är något annat. 

Tänker på vad som motiverar mig. Mina inre drivkrafter som utmaningen, att hantera kropp och själ, få naturupplevelser och social gemenskap, testa mitt knä efter skadan, operationen och  rehab, testa mig själv och mina strategier. Dessutom få ett bra träningspass både fysiskt och mentalt inför kommande ultralopp och kanske inför kommande egna utmaningar under mycket tuffare förhållanden. Men nu räcker motivationen inte längre. Tänker att jag inte varit tillräckligt konkret med vad som var mina viktigaste varför, vilka anledningar som ska få mig att fortsätta när ursprungsplanen inte håller. Tänker på när det tog stopp på TEC 200, att jag behövde hitta ett nytt mål jag trodde på för att komma vidare, att det behövs en gnutta hopp för att orka fortsätta. Bestämde mig då för att fokusera på 20 mil, fick nytt hopp och orkade fortsätta. 

Har ändå fått med det mesta av det som är viktigt för mig under det här dygnet. Att dela upplevelsen med andra, Ulrika och Göran som har sprungit några varv med mig, och Lotta, min livskamrat, som både supportat och sprungit med mig. Några kompisar har kommit förbi och hejat på en stund.  Fått minnesvärda upplevelser och fått ett bra träningspass. Det saknas ändå vissa delar. Sammanhanget, stämningen, publiken, all uppmuntran, att kämpa för ett tidsmål som ändå innebär en placering eller att klara en tidsgräns för att få fortsätta vidare. Att tävla, inte mot någon specifik person, men med andra. Mot mig själv, för mig själv, i ett tydligare sammanhang. Kanske få ett symboliskt pris, en tröja eller en medalj, ett bevis på det jag åstadkommit. Det finns alltid mer att ge i en tävling eller där målet är lite tydligare, mer uttalat. 

Motivation finns alltid i en kontext där yttre och inre motivation samspelar. Så länge det är mer förstärkt att fortsätta än att stanna, fortsätter jag. När jag inte får tillräcklig kontakt med det som är förstärkande i att fortsätta, slår den negativa förstärkningen till. Önskan att slippa blir plötsligt starkare än viljan att fortsätta. 

Som Alex Hutchinson skrev i sin bok Endure: “endurance is the struggle to continue against a mounting desire to stop”

Behovet att slippa kämpa mot trötthet, smärta, hopplöshet, besvikelse tar över. Min hjärna har de senaste timmarna letat argument för att sluta springa. Försöker gräva efter ett tydligare varför jag ska fortsätta. Tänker att 10 mil ändå skulle vara ett OK träningspass. Tanken fastnar. Det blir drygt 1,5 varv till, fattas 11,5 km. Jag har redan fått uppleva kampen, naturen, vänskapen, stödet, testat min förmåga och mitt knä. Dessutom har jag inte lyssnat på någon podd eller musik, vilket var ett mål jag satte upp. Att istället för att ägna mig åt annat, faktiskt vara närvarande i upplevelsen, medvetet känna och förstärka minnet av det jag är med om, inte låta upplevelsen försvinna in i livssuddet.  Har inte heller saknat det, kunnat vara fokuserad och medveten den mesta tiden. Till största delen har löpningen varit en positiv upplevelse.

Funderar på om jag känt annorlunda om det varit tävling. I en riktig backyard ultra skulle jag antagligen redan varit utslagen eftersom jag nu har svårt hålla tiden under 1 timme per varv.  Får ändå ett mål jag tror på, kan kämpa vidare, ungefär två timmar till av löpning i slow-motion känns gripbart. Det får bli 10 mil.

En backyard ultra går i korthet ut på att du springer en runda på 6,7 km, med start varje heltimme, med andra löpare, tills ingen orkar längre, den som är sist kvar har sprungit flest varv och vunnit. Du springer alltså ganska långsamt, hinner äta och gå på toa, kanske vila lite och sedan startar du igen. Vissa springer så de får 15-20 min mellan varje start, andra nöjer sig med några minuter. Springer du 24 timmar, har du hunnit 100 miles, eller drygt 16 mil, som är en klassisk ultralöpningssträcka. Det har visat sig att många klarar av att springa längre än de gjort tidigare genom att delta i en backyard. Världsrekordet som i flera år hållits av Johan Steene med 68 varv, slogs hösten 2020 av Belgaren Karel Sabbe. Han klarade 75 varv, drygt 3 dygn och över 50 mil. Här kan du läsa mer om backyard.

 

Spelar det någon roll jag benämner det jag gjorde i helgen som att jag inte lyckades eller att jag misslyckades? Jag tror det. Ett misslyckande känns mer som något bortkastat, ett slöseri med tid och energi. Om jag bara inte lyckats, känns det mer som ett värdefullt försök, ett steg på vägen mot något, ett tillfälle att lära mig mer och fortsätta utvecklas. Att inte lyckas är lättare att se som processorienterat och inte så laddat som att misslyckas.

 

Vad jag tagit med mig från den här helgen

  • Viktigaste erfarenheten var att mitt knä höll, det jag varit mest orolig för. Det var istället andra saker som är lättare att tackla som inte funkade. Trots allt tror jag efter helgen ännu mer på möjligheten att få uppleva nya spännande ultralopp
  • Det fungerade bra att vara motiverad, närvarande och fokuserad på löpningen och upplevelsen, trots att jag sprungit lite för mycket med poddar i vinter = OK att fortsätta springa med poddar då och då, dock fortsatt huvudfokus på att springa med närvaro.
  • Större tydlighet med mina varför och värderingar, mina mål, vad jag vill testa, lära mig eller öva på = enklare att utvärdera och lära mig av erfarenheten.
  • Noggrannare mentala förberedelser med öppenhet för att det inte kommer gå som planerat = större chans att möta det som händer flexibelt och ändå lyckas fullfölja, t ex om tidsramarna spricker totalt.
  • Behöver vara noggrannare med att ha koll på mitt intag av energi och vätska när jag börjar bli trött och har svårare få i mig. Jag är osäker på om jag slarvade lite för mycket med det på slutet och om det var därför jag väggade.

 

Framförallt tar jag med mig att det helt klart var värt det. Det blev en minnesvärd helg som jag fick ut massor av. Allt det jag önskade - utom att klara 16 mil på 24 timmar. 10 mil känns ändå helt okej. Utmaningen, upplevelsen, naturen under morgonen, dagen och natten. Det sociala, att testa mig själv, lärdomarna och att prova banan och konceptet.

Jag känner mig nöjd trots att jag inte lyckades och kommer nog försöka igen.

🙂

Be here now, keep moving!