Fortsätt blicka framåt, fortsätt drömma

Mot nya mål.
Foto: Niklas Lundqvist

Sandarne 21 mars 2021

 

Fortsätt blicka framåt, fortsätt drömma. För mig fångar den meningen essensen i hur jag vill leva. Det är väldigt långt från vad jag trodde som 20 åring då jag verkligen tänkte att de som var 50+ hade slutat sträva framåt och inte hade något speciellt de önskade av livet längre, att de var nöjda och tänkte att det behöver inte hända så mycket mera nu. 

Skillnaden mellan min strävan då och min strävan nu hoppas jag är någon slags ökad insikt om vad som är viktigt i mitt liv och förmågan att stanna upp och uppskatta det jag har här och nu. Jag minns en bok jag läste i början av 90-talet: Begagnad skateboard bytes mot livsinnehåll. Då kände jag mig fortfarande väldigt vilse i mitt liv och visste inte vad jag egentligen ville, bara att jag ville något annat - precis som i boktiteln. I slutet av 90-talet var det en annan boktitel som fastnade: Jag vill ha hela världen! Då hade jag hittat lite mer riktning, studerade i Uppsala, hade två små barn, hade sprungit i en par år och kände att jag ville bara mer och mer – av allt.

Hjärnans dopaminsystem är det som skapar motivationen, kickar igång positiva känslor, förväntan, viljan att röra oss, att agera. Vill vi åstadkomma något är dopminet det som hjälper oss. Dopaminet kan också få oss att fastna i att vilja ha mera, mer saker, mer likes, mer alkohol. Vår vill-krets i hjärnan kan mer eller mindre kidnappas av appar, droger, sex, mat osv.

Vårt här-och-nu system styrs bl. a. av signalsubstansen serotonin och hjälper oss att uppskatta det vi har, komma ner i varv och njuta av tillvaron och våra relationer. Vi har även det adrenalinstyrda kamp-flyktsystemet som hjälper oss att hantera krav, stress och faror. Kamp-flyktsystemet tar lätt över i dagens dygnet-runt, prestations- och kravorienterade samhälle och blir ofta överbelastat. Om vi dessutom ständigt jagar mer dopaminstyrda upplevelser blir det lite utrymme kvar för återhämtning. Alla tre systemen är viktiga för vårt fungerande.

För att ha ett långsiktigt hållbart liv behöver vi göra plats för våra mer luststyrda prestationer såväl som aktiviteter som handlar om att uppleva nuet och att vårda våra relationer. Slutar vi röra oss framåt helt kommer vi automatiskt börja röra oss bakåt, istället för att fortsätta utvecklas hamnar vi i avveckling. Jag tror det är viktigt att vi rör oss fram och tillbaka mellan dopaminstyrda och serotoninstyrda aktiviteter, både dagligen och i det lite större perspektivet, Ibland låta utmaningar få mer plats, ibland ge mer utrymme för att bara vara här och nu och känna oss nöjda med det som är. Naturupplevelser innnehåller ofta båda delarna, att ta sig upp på ett berg och sedan stanna där och njuta av utsikten, kanske fika någonstans på vägen. Att leta upp en plats tidigt på morgonen och titta på soluppgången likaså. Drömmarna om det lite större är dock fortsatt extremt viktiga för mig, för att fortsätta känna, uppleva och utvecklas.

Genom ultralöpningen har jag fått viktiga erfarenheter, som påverkat min syn på vad som är möjligt som 50+ löpare. Några av de starkaste intrycken:  

  • Några män i 70-årsåldern jag mötte i omklädningsrummet vid mitt första ultralopp, Lidingöultran 2008. De satt och snackade med varandra om olika ultralopp de gjort det senaste året och om lopp som de planerade delta i. Som om de inte tyckte det var minsta konstigt eller anmärkningsvärt.
  • Hans-Dieter, 75 år, som jag träffade på tåget mellan St. Moritz och Davos 2013 inför min första bergsultra, mitt första lopp som var längre än fem mil. Han hade sprungit fem Swiss Alpine tidigare och var inte ett dugg nervös inför morgondagens nästan 80 km långa lopp, i alpmiljö och 30-graders värme. Han sa med trygg röst: Just take it easy and you will get to the finish line.               
  • Catra Corbett, född 1964, som jag. Läste om henne 2018, då hade hon sprungit hundrafemtio 100-mileslopp och nyligen genomfört tre 200-mileslopp på tre månader. Jag har fortsatt följa henne och sett att hon fortsatt göra mååånga 100- och 200-mileslopp.
  • Jag själv klarade TEC 200 våren 2019. 

Det erfarenheterna har fått mig att förstå att det är jag själv som sätter mina egna gränser under förutsättning att:

  • Jag tar väl hand om min kropp, ger den lagom träning, sömn, annan återhämtning och såklart bra kost
  • Jag får vara någorlunda frisk
  • Jag fortsätter utmana mig själv och tro på att det är möjligt.

Nu vill jag fortfarande en massa saker, men viljan har framförallt kokat ner till drömmar om att få leva nära familjen, nära naturen och nära vardagsäventyren. Fortsätta att hålla mig i form och utmana mig själv till olika nya, lite större äventyr då och då, så länge det bara är möjligt. Fortsätta att skriva och utveckla mig själv på det området. Fortsätta lära mig mer inom prestations- och återhämtningspsykologin och att kunna vidga mitt professionella liv till att i större utsträckning handla om coachande områden, snarare än behandlande. 

Sedan mars förra året har jag haft ett krånglande knä som ledde till en artroskopi i augusti och en ganska dålig prognos. Sedan dess har jag parallellt med rehabträningen undan för undan trappat upp min löpträning, men väldigt försiktigt. Jag har alternerat upptrappningsveckor med återhämtningsveckor och kommit upp i 14 mil per vecka som mest. Ett viktigt stresstest av mitt knä var att genomföra ultraintervaller den här helgen. Bestämde mig för att göra dem lite annorlunda med 10 intervaller om 8 km var tredje timme. Det vanliga upplägget vid ultraintervaller är annars 8x10 km vilket jag testat en par gånger tidigare, som en del av min träning inför ultralopp. Idag känns knät ungefär som det känts efter ett 25 km långpass den senaste tiden. Lite ömt, lite svullet, men inte värre än så,det kommer antagligen kännas bättre redan i morgon. Jag känner mig riktigt nöjd. Nu blir det inget ultralopp i april pga pandemin, men jag känner ändå att jag i år kommer ha möjligheten att genomföra några ultraäventyr oavsett det blir några lopp eller inte. Drömmarna om nya äventyr lever fortfarande!🤩

  

Never let your memories be bigger than your dreams! 

Laird Hamilton, legendarisk surfare