Topptur med snöskor Grundagsvålen 3 jan 2021

Sandarne 6 januari 2021

Nu är 2020 avklarat med allt det inneburit av nya sätt att leva, umgås och arbeta, inskränkningar och inte minst förluster.

Året före, 2019 var ett av mina bästa år åtminstone vad gäller äventyr, upplevelser, träning och framförallt löpning. Jag sprang längre under det året än jag någonsin gjort, både totalt sett med 355 mil på ett år. Dessutom sprang jag 3 av de 4 längsta sträckorna jag gjort under det året, 322 km, 154 km och ett bergslopp på 110 km. Jag kände mig stark och fick en nyfunnen tilltro min förmåga att klara vilket lopp som helst, bara jag var väl förberedd. 

Inför 2020 planerade jag att ta mig an flera nya stora utmaningar och upplevde att träningen gick bra under den första delen av året.  Höll i min senaste runstreak och hade gott hopp om att kunna fortsätta förbi ettårsgränsen, d.v.s. att springa varje dag i minst ett år. Hade dock dragit på mig en ryggsmärta i januari som jag inte tog hand om riktigt. Mitt fokus var fortsatt på löpningen och gjorde en del halvhjärtade övningar för ryggen. 

När pandemin drabbade världen, tänkte jag om och siktade på att göra egna äventyr. Letade fram långa sträckor i fjällen jag ville springa och siktade på att delta i de mindre och coronaanpassade lopp som eventuellt skulle gå av stapeln. 

I mars drabbades jag av ett rejält ryggskott. Fick relativt snabbt hjälp ta mig ur det värsta och fortsatte följa min träningsplan inför TEC Backyard som fortfarande var inplanerad i april.  Satte samtidigt igång med mer fokuserad och vägledd rehabträning för ryggen. Troligen påverkade ryggproblemen mitt löpsteg, för mitt högra knä började göra alltmer ont och svällde upp. 

Trots knäproblemen fortsatte jag springa, tänkte som så många gånger tidigare att det går att springa genom skadan om jag samtidigt rehabtränar. Smärtan och svullnaden blev gradvis värre och jag trappade ner på löpningen, efter 370 löpta dagar i sträck gav jag upp och började ägna mig åt cykling och rehabträning istället. 

I augusti gjorde jag en artroskopi och sedan dess har jag fortsatt rehabträna, alternativträna och springa. Det har gått lite upp och ner med knät och jag har fortfarande långt ifrån full funktion. 2020 som jag tänkte skulle bli det år då jag gjorde mina  största löparäventyr, blev istället det år då jag sprang mindre än på många år. Totalt fick jag ihop 204 mil och det blev inte ett enda lopp. I backspegeln känns det ändå helt OK och istället har annan träning i naturen  fått mer utrymme. Jag längtar efter och hoppas fortfarande på att kunna springa betydligt mer igen.

Min motivation att springa kommer från många källor, några av de viktigaste tror jag är att 

  • Jag mår bra av att vara i rörelse i naturen, kombinationen av naturupplevelsen och att trötta ut mig, att känna upplevelsen av min kropp i arbete i naturen är oslagbar
  • Utmaningarna i den dagliga träningen får mig att hantera livet bättre
  • Att vara löpare har gett mig en gemenskap och en identitet som är en stor del av vem jag är och vill vara
  • Jag känner livet starkare i mig när jag får uppleva kontrasterna som löpningen och naturen ger. Att uppleva skillnaderna mellan olika aspekter av tillvaron skapar framförallt starkare känslor vilket också ger mig mer minnen av det jag upplever. Det kan vara alla möjliga skillnader som mellan årstidernas och vädrets växlingar, naturens alla olika miljöer och annat som

-aktivitet eller vila

-energi eller utmattning 

-törstig eller att få dricka

-frysa eller få bli varm

- hunger eller vara mätt

-utmaningar eller enkla aktiviteter

-närvaro eller splittrat sinne 

-tid för mig själv och tid med andra

-nya upplevelser eller rutiner

-ljus eller mörker

-vara blöt eller torr

-vilse eller veta vägen

-lätt att ta sig fram eller svårt

Allt det här är saker jag kan göra och uppleva även utan löpningen och jag har varit minst lika mycket i rörelse i naturen 2020 som året före. Ett av årets bästa mål, som innehöll många fina naturupplevelser, blev då jag och Lotta bestämde oss för att bada på 30 olika platser varje dag i juni. Vi upptäckte nya fina platser, fick ett gemensamt mål under en period, som gav oss en gemensam prioritering och stärkte relationen.

Däremot har jag definitivt utmanat mig själv mindre, det är som att utmaningarna är lättare att hitta i mitt löpande och jag har upptäckt att större utmaningar leder till starkare kontraster. Att ge mig in större utmaningar på andra områden är kanske mer utanför min komfortzon, jag behöver nog puffa mig själv mer för att anta utmaningar inom andra områden som cykling, paddling, öppet vattensimning och liknande.

Jag brukar tänka att ett mål utan en plan bara är en önskan - något som inte leder någonstans. Framförallt att motiverande mål och planer är viktiga för mig. Inser efter 2020 att jag fortfarande vill ha mål och planer, men att en del mål och planer trots allt bara blir önskningar, gissningar och försök. Så länge jag fortsätter sätta mål, planerar och försöker har jag ändå hopp och hoppet får mig att vilja fortsätta.

Med hopp om ett gott nytt år med många fina och krävande naturupplevelser🙂