Naturens Fix

Slagavallen 24 juli 2020

För någon timme sedan tänkte jag att det var hög tid att göra ett inlägg på hemsidan, men min hjärna var tom på idéer om vad jag skulle skriva om. Eftersom jag vet att hjärnan funkar mycket bättre när jag motionerat, och att min hjärna reagerar särskilt positivt på löpning, bestämde jag att först ta en en löptur. Jag har ett knä som för tillfället inte funkar så bra och har fått hushålla med löpturerna ett tag.

Just nu är vi i fjällen och vädret är inte direkt toppen, 6-7 grader, hård vind och regn, typ normalt fjällväder. Jag vet att en löptur alltid gör mig gott och trots att jag har ett knä som protesterar, prioriterar jag verkligen att komma ut några kilometer så ofta det är möjligt, särskilt när vi är i fjällen. Vädret spelar sällan någon roll för min upplevelse av mental energipåfyllning, vid en kortare tur kan det t.o.m. ge extra energi att vädret är lite hårt, vilket får mig att uppleva löpturen lite extra. Jag vet även att knät fungerar betydligt bättre när jag springer på riktigt ojämnt underlag, som det finns gott om här i Slagavallen.  

När jag började springa visade det sig att min strategi funkade riktigt bra, knät fungerade hyfsat och redan efter ca 10 minuters löpning infann sig en kombination av närvaro och inspiration. Jag upplevde härliga känslor av att springa och vara mitt i naturen och fick även en massa tankar om vad jag kan skriva om, t ex björnmötet för snart två veckor sedan (som jag bestämde mig för att spara till ett senare inlägg).

En annan tanke som dök upp var kursen i miljöpsykologi 1996 på psykologprogrammet, med forskaren Terry Hartig. Han introducerade oss för ett område som jag inte haft en aning om tidigare. Att det fanns forskning om hur utsikt från ett sjukhusfönster snabbade upp läkningen från kirurgi bara genom att få utsikt över en liten skog, jämfört med att se ut mot andra byggnader. Hur människor fick mindre stresspåslag i naturmiljöer jämfört med stadsmiljöer och att människor presterade bättre på kognitiva tester och tester av kreativitet - om de fått gå en promenad i en park jämfört med promenader i stadsmiljöer.  Vi fick ta del av hans egen teori, eller hypotes, där han som jag minns det, menade att vi återhämtar oss bättre i naturen och att det finns tre viktiga dimensioner i naturen som bidrar till vår upplevelse och återhämtning. Dimensionerna var utsträckthet, oregelbundenhet och en speciell form av rörelse. Han menade att naturen tillhandahåller något som våra konstruerade miljöer i städer inte ger. Stadsmiljöer innebär begränsat synfält, regelbundna och vinkelräta gator och byggnader och en form av rörelse som kräver vår uppmärksamhet och som inte alls ger den meditativa känsla som naturen ger.

Vi söker oss gärna till platser med utsikt, som vid havet, en stor sjö, ett fält eller vyn från ett berg. Vi kan blicka över skogar, sjöar och bergskedjor och uppleva att naturen är föränderlig. Molnen rör sig i ständigt nya formationer och träden vajar för vinden. Havet ser annorlunda ut från stund till stund och en lägereld rör sig och brinner i en ständig rörelse som är hypnotisk och avslappnande. Det här var idéer som då kändes både spännande och relevanta och som jag idag tycker känns ännu mer intressanta.

 Det här var före forskningen om hänförelse och förundran tog fart och påvisade hur vissa aspekter av naturen väcker känslor i oss som ger starka gynnsamma känslor och fysiologiska responser. Vissa vyer är hänförande i sin storlek och utsträckthet och andra naturfenomen kan ge oss en känsla av litenhet och obetydlighet. Höga bergstoppar, åskväder, vattenfall, branta stup, stormar på havet och enorma träd kan ge oss dessa känslor. Hänförelse har många positiva effekter på oss som mer närvaro, mindre stress, mer empati och känsla av att ha mer tid.

Även forskning om andra aspekter av naturens helande effekter har fått mycket större uppmärksamhet sedan dess. För ett par år sedan läste jag boken Natures Fix, som avhandlar naturens läkande krafter och under det senaste året har Vetenskapens värld i SVT haft en ett program om naturens positiva effekter på vår stress, våra kognitiva förmågor och vår mentala hälsa. Både i boken och i TV-programmet redovisades mycket av teorierna som vi fick läsa på 90-talet och Terry Hartig var en av de som var med i Vetenskapens värld och berättade om den forskning som finns, pågår och som det finns ett ökat intresse för.

Jag har inte sett om Terrys idéer fått något fortsatt stöd, men har förstått att en av de viktigaste hypoteserna är biofilihypotesen som bygger på att människans utveckling skett i naturen och att naturen är en sådan viktig del av hur vi fungerar, att vi mår sämre och fungerar sämre om vi tappar kontakten med naturen och omvänt att vi behöver nära och daglig kontakt med naturen för att fungera optimalt. Vi är en del av naturen och naturen är en omistlig del av det vi är. Det är så vi är skapta av evolutionen, på samma sätt som vi är skapta för rörelse och för social samvaro. 

Bland den forskning vi fick ta del av på Terrys kurs ingick Stephen and Rachel Kaplans Attention Restoration Theory (ART). De menade att vi återhämtade våra mentala förmågor i naturen via fyra steg, där vi fick ett klarare sinne, minskad mental utmattning, upplevde mjuk fascination och intresse och till sist kunde uppleva reflektion och återuppbyggnad. Det första steget består av att vi börjar låta vår oro och andra störande tankar bara passera, kanske för vi har annat som upptar vår uppmärksamhet. I andra stadiet börjar vår mentala energi fyllas på genom att vi inte måste rikta vår uppmärksamhet mot något krävande längre. I det tredje stadiet låter vi oss vara engagerad i en aktivitet som inte är så stimuliintensiv och det ökar vårt mentala utrymme att vara mentalt avslappande. I sista steget, efter en längre tid i en miljö som ger återhämtning börjar vi reflektera över livet, våra prioriteringar, våra val och våra mål.

Enligt ART krävs fyra olika delar av miljön för att uppfylla kraven 

  1. Komma bort
  2. Mjuk fascination
  3. Tillgänglighet
  4. Kompabilitet, överensstämmelse

Att komma bort handlar om att vara ifrån sin vardagliga miljö, att inte triggas av samma stimuli som vanligt och att bli lätt upptagen av något helt annat. 

Upplevelsen av mjuk fascination betyder att du är engagerad i något som kräver en del av din uppmärksamhet utan att ta hela din koncentration. Mjuk fascination står i kontrast till hård fascination där du är helt absorberad av uppgiften och inte har utrymme för något annat som till exempel tankeflykt eller dagdrömmerier.  

Tillgänglighet handlar om att du upplever dig inom din komfortzon, att du inte upplever överdrivna eller oväntade svårigheter, du känner dig väl till mods och bekväm i miljön.

Kompatibilititet rör att känna glädje och överensstämmelse med dina preferenser. Miljön behöver svara upp mot det du tycker om, att du upplever att du är där för din egen skull, att motivationen är din egen och inte bara för någon annan. 

När jag reflekterar över min löptur blir jag medveten om att mycket av det som beskrivs i de ovanstående teorierna och hypoteserna upplevde jag under min knappa timme på fjället. 

Vi är i vår stuga i fjällen, det känns fortfarande nytt efter ca 2,5 år. Jag längtar nästan alltid hit om jag känner efter. Att vara här uppfyller helt klart komma bort aspekten, där jag kan släppa det vardagliga.

 Jag upplevde naturens utsträckthet från fjälltoppen jag tog mig upp på och även på myrarna jag sprang över. Jag tog in landskapet och den upplevelse av variation och oregelbundenhet löpturen gav. Jag såg och kände rörelsen från vinden i träd, buskar, gräs, moln, vattenytan på sjön och regnet.

Trots att jag varit på samma plats många gånger tidigare kunde jag uppleva viss fascination, kanske gränsande till hänförelse över naturen. Det är en ganska tuff löprunda eftersom det är mycket stigning och flera myrar att springa över. Samtidigt känner jag mig trygg och bekväm i miljön, jag hittar bra och känner att jag har god kapacitet att hantera den och den känns väl tillgänglig för mig. Jag känner glädje och lust i att vara i rörelse i naturen och särskilt i just den här naturen, som väl uppfyller känslan av kompatibilitet för mig. 

Det här var en återhämtande och kanske vidmakthållande löptur, den var inte speciellt svår eller utmanande. Jag behövde viss närvaro, men inte mer än att jag kunde låta tankarna fara omkring och låta idéerna och associationerna komma och gå.  För att utvecklas i min löpning behöver jag kanske något tuffare eller snarare springa hårdare, men det kommer att kräva mer av min uppmärksamhet och min mentala energi och det kommer i sin tur betyda att jag behöver återhämtning. Jag är säker på att några pass varje vecka behöver vara på återhämtningsnivån och att det faktiskt gynnar både vår träning och livet i stort.  Jag upplever mer livskvalitet, glädje, energi och inte minst inspiration och kreativitet genom att  köra några mindre krävande pass i naturen varje vecka och det är jag övertygad om gäller för de flesta. 

🙂