Fjärde runstreakförsöket

Söderhamn 4 maj 2020

Igår firade jag 1 år på mitt fjärde runstreakförsök, då hade jag sprungit 366 dagar i sträck (det blev 365+1 dagar pga skottår).

Första gången jag kom i kontakt med runstreak var för ca 12 år sedan då jag läste Running through my mind: Confessions of a every day runner, av Scott Ludwig. Han började springa varje dag som 23 åring den 30 november 1978. När han skrev boken hade han en runstreak på ca 28 år. I USA finns en officiell runstreak lista där alla amerikanska runstreaks finns listade. John Sutherland ligger på första plats har sprungit sedan 26/5 1969, snart 51 år. Scott Ludwig ligger idag på 20:e plats och har nu sprungit i drygt 41 år. Det finns även en internationell sida och där på den svenska listan finns 77 löpare registrerade. Där ligger Ellen Westfeldt först med 2435 dagar dvs. över 6,5 år. För att kunna vara med på listan behöver du sprungit minst ett år. 

När jag läste Scotts bok hade jag hållit på med löpning i  kontinuerligt mer än 10 år. Trots att jag var en van löpare och hunnit springa mer än 15 maraton, tyckte jag det var extremt med runstreak och hade svårt att relatera till att det kunde vara något för mig. Scott Ludwig var ultralöpare och hade bland annat genomfört flera Badwater, som räknas som ett av de hårdaste loppen i världen. Det går 23 mil genom extrem hetta i saltöknen i Utah, från ca 100 m under havsnivå, och sedan upp på Mount Whitney till ca 2500 m över havet.

Jag läste då och då om olika personer som runstreakade i amerikansk litteratur och reflekterade inte över det. Inte förrän jag upptäckte Pace on Earth och läste om Ellen Westfeldts förhållningssätt till runstreak. Så som jag förstod henne blev runstreak framförallt ett sätt för henne att sänka kraven och göra löpningen enkel och avslappnad.

Grundidén med runstreak är att du ska springa minst en mile, dvs. 1,61 km per dygn, utan att göra något uppehåll. Missar du en dag, får du helt enkelt börja om. Ellen bestämde sig för en egen definition, där hon istället skulle springa minst 20 minuter, dvs hon plockade bort att det skulle vara en viss sträcka, men gjorde tiden tillräckligt lång för att kunna jogga i lugnt tempo och ändå lätt hinna 1,6 km. Egentligen kan du göra precis som du vill, men vill du vara med på en officiell runstreaklista ska du springa eller lufsa minst 1,6 km varje dag. 

När jag hörde och läste om Ellens förhållningssätt, insåg jag att hon hade ett smart sätt att se på runstreak. Det blev ett bra sätt att alltid kunna hålla löpningen vid liv utan att ha höga krav på varken fart eller sträcka. Det är precis vad jag försöker jobba med när jag stöttar människor med beteendeförändringar, genom att lägga tröskeln lågt, är det lättare att komma igång och få med dig en upplevelse av att lyckas. Ellen berättade också hur hon upplevde att hennes kropp blev tåligare och att det var ganska enkelt att trappa upp löpningen till längre sträckor och förbereda sig på tuffare utmaningar. Det hon sa inspirerade mig mycket och jag kom då även att tänka på att jag läst en fantastisk bok av Bernd Heinrich, Why we run. I boken berättar han hur han under en period sprang varje dag och alltid rörde sig springande inför sitt världsrekordförsök på 100 km. 

Hösten 2017 bestämde mig för att på riktigt göra ett försök att springa ett 100 miles-lopp som heter TEC 100, dvs drygt 16 mil. På något sätt sammanföll mina insikter från Ellens runstreak med min plan för att förbereda mig för TEC100. Det kändes spännande och inspirerande att testa något nytt och se hur kroppen skulle reagera på det. Jag tänkte också att det skulle bli enklare för mig att öka antalet kilometer per vecka till en nivå som gjorde att jag kände mig förberedd på att springa 100 miles. 

Förberedelserna till 100 miles gick riktigt bra och jag kände verkligen att springa varje dag tillförde något till min träning. Det jag haft svårt med har framförallt varit att upprätthålla löpningen efter långa ultralopp. Efter TEC 100 2018 svällde mina fötter upp och blev oigenkännliga. Jag fortsatte springa en vecka efter TEC, men blev sedan orolig och tänkte att det inte var värt att fortsätta när jag snarare blev sämre än bättre. När jag vilat några dagar vände det. Efter Ultravasan 2018 hade jag så ont i en hälsena att jag knappt kunde springa. För att avlasta lite stack jag ut och cyklade i stället och lyckades köra omkull och smasha höften i asfalten. Då fick jag så ont så jag hade svårt att gå och gav upp i ca en vecka. Efter TEC 200 2019 tog huvudet slut, då behövde jag vila några dagar för att över huvud taget kunna tänka mig att springa igen.

Nu är jag inne på mitt fjärde försök och har hållit igång runstreaken utan uppehåll sedan 4 maj 2019. De sista månaderna har varit besvärliga pga rejäla ryggproblem och den sista veckan har jag fått bekymmer med ett knä. Förutom några dagar här och där efter lopp har jag sprungit dagligen sedan slutet av oktober 2017. På vägen har jag lärt mig att oavsett hur lite tid jag har eller hur ont jag har någonstans går det, åtminstone nästan, alltid att klämma in en löptur på 1,6 km. Skulle jag av någon anledning faktiskt välja bort att springa någon dag, går det faktiskt att börja om igen. För mig har det blivit det enklaste sättet att få till rörelse varje dag. Det är inte alltid kul och lätt att ge sig iväg, men jag ångrar aldrig ett pass när jag väl kommit ut och börjat springa.

Det är alltid värt det!

🙂