Självbild och passionerat mindset

Passionerad fjällöpare :)

Söderhamn 9 mars 2020

Min självbild är att jag är ultralöpare. En självbild som säger att vi är något kan ses som begränsande genom att vi sätter en etikett på oss själva. Vi är så mycket mer än de etiketter vi använder för att beskriva oss själva. Samtidigt upplever jag att mitt liv har blivit så otroligt mycket rikare sedan den tiden då jag började springa på riktigt. Jag ville väldigt gärna bli löpare och jag upptäckte efter en par år att mitt engagemang lett till att löpningen blivit min passion. 

I april 1996 började jag som 32-åring springa med det långsiktiga målet att bli en sån som springer maraton, en som ser sig själv som maratonlöpare (att springa ultralopp fanns inte i min värld då). Före april -96 var jag en person som drömde om att bli en maratonlöpare, en som började springa och slutade många gånger.  En som generellt hade svårt att fullfölja något jag påbörjade. Att springa maraton var något jag tidigare trodde var ett mål, men det var egentligen  en önskan.

Det som gjorde skillnaden var att jag vågade sätta ett konkret och tidsatt mål och att jag gjorde en plan för hur jag skulle nå målet.  Mitt mål var att jag skulle springa ett lokalt maraton drygt ett år senare. Ett mål som låg i linje med min dröm att kunna se mig själv som en maratonlöpare, snarare än att se mig som en som sprungit ett maraton.

Jag försökte även göra det så tydligt som möjligt varför jag ville bli löpare. Delvis hade det med intuition att göra, som något jag länge känt på mig att det skulle passa mig och mitt sinnelag. Jag sökte också tillhörighet, att få höra till dem som springer. När jag hörde om andra som sprungit maraton eller om andra som sprang långa träningspass tillsammans kände jag att jag också ville vara en sån person, en sån som kan springa långt och kunna säga det med självförtroende och självklarhet. Det kändes extremt tilltalande och spännande att kunna genomföra olika maratonlopp och att klara springa längre än de flesta andra. En annan viktig drivkraft var att få med mig upplevelsen att jag kan faktiskt kan genomföra något jag bestämt mig för och kanske framförallt att visa mig själv att jag var den där envisa och uthålliga personen jag alltid sett mig själv som, men aldrig faktiskt bevisat.

Jag hade mina övergripande mål, mina varför, och jag hade ett tydligt kortsiktigare mål. Jag hade något som gav projektet mening och jag hade en plan. Vad jag inte visste var att det skulle bli min passion. Ett intresse som skulle öppna dörrarna för så mycket gemenskap, resor, utmaningar, utveckling, känslor, utforskande, lärande, kunskaper och starka känslor. 

När jag sprungit regelbundet några månader återupptäckte jag en rörelseglädje som jag inte känt på flera år. Jag upptäckte tillfredsställelsen i att jobba så hårt jag bara kunde med min kropp på intervallpassen och känslan av att vara i lågintensiv rörelse på långpassen. När jag deltagit i mitt första maraton upptäckte jag glädjen i att dela en upplevelse med andra, att vara en del av en grupp med människor som känner liknande saker som jag. Jag upptäckte glädjen i att få stöd av publiken, känslan av att bäras fram av hejarop, applåder och musikuppträdanden, att vara en del av en folkfest. Det fanns aldrig någon tvekan om att jag ville uppleva det fler gånger.

Jag har alltid varit en person i rörelse, men nästan aldrig i deltagit organiserad form. Som liten på cykeln, eller när vi lekte i skogen och på byggena runt omkring vårt bostadsområde. En stor del av sommardagarna tillbringade vi på de, på 70-talet nybyggda, tempererade baden. Vintertid gnodde jag själv i skidspåren på ovallade skidor. Jag cyklade i en klubb en kort period i tidiga tonåren och fann utförsåkning och skateboard.

I 20-årsåldern efter värnplikten hittade jag styrketräningen och jag började vindsurfa. Jag kunde plötsligt träna så mycket jag ville och kom in i en gemenskap på gymmet. Sommartid kunde jag själv välja när jag ville ta surfbrädan till havet och på vintern körde jag så mycket utför jag kunde med mina kompisar. Jag började så småningom med MTB och snowboard som även dem blev aktiviteter jag lade mycket tid och engagemang på.

När jag blev lite äldre hade jag ett jobb som krävde att jag var borta under veckorna, ett hus som skulle renoveras hemma och en egen ny liten familj. Under den tiden tappade jag någonstans på vägen kontakten med rörelseglädjen.

När jag som småbarnsförälder och 30+ student hittade löpningen, hittade jag något som då passade in i mitt liv, något som var billigt och lättillgängligt och som snabbt blev belönande. Något jag kunde göra både på egen hand och som en social aktivitet. Något som var lätt att knyta nya mål till och som jag enkelt kunde se mina framsteg inom. Något att bygga en del av min tillvaro kring och något jag kunde fördjupa mig i och lära mig mer om. Något som fick mig att sträva framåt och som kunde ge mig nya upplevelser och starka känslor. Framförallt fick jag tillgång till tillfredsställelsen av att kunna vara i rörelse ofta och länge på ett sätt som jag upplevde att jag förlorat.

Mitt liv är bättre när jag får röra mig mycket och ägna mig mer än normalt åt mitt intresse. De olika aspekterna av löpningen tillför så mycket till mitt liv. Rörelseglädjen, det sociala och att fortsätta utvecklas i min löpning. De utmaningar jag hittar i olika ultralopp och träningen fram till dem innebär att jag flyttar gränser och lär mig mer om psykologin runt uthållighet.  Alla andra motionsaktiviteter som blivit en del av mitt tränande och tävlande som simning i öppet vatten, swimrun, triathlon och multisport upplever jag att fått tillgång till via löpningen. Upplevelserna av flow, runners high, närvaro, tacksamheten, de starka känslorna och naturupplevelserna – allt det löpningen inneburit har gjort mitt liv bättre och gjort löpningen till min passion. 

Att ha en passion innebär för mig framförallt att jag är beredd att prioritera och välja att ge min passion tid och engagemang. För att kunna göra vad som krävs behöver du veta varför och ge din passion mening. För mig finns så många anledningar till att jag springer och jag upptäcker ständigt nya skäl att springa. Jag kommer inte springa fortare än förr, men kanske längre, på nya platser, med mer närvaro och ännu mer fokus på upplevelsen än förr.  

För att utveckla en passion behöver vi i någon mån följa vår intuition, hitta något som passar vår läggning. Om vi väljer att identifiera oss starkt med aktiviteten och skapa en ny självbild hjälper det oss att ge det tillräckligt mycket tid. För att fortsätta utvecklas och uppleva behöver vi sätta mål som ligger i linje med en långsiktig värdering och sedan göra en plan för att nå målet. Nästa steg är att genomföra planen så långt det är möjligt. Vi behöver fokusera på processen av genomförandet  och  samtidigt vara lyhörda för behov av anpassningar till den aktuella situationen och problemlösning. Framförallt behöver vi vara öppna för att ta emot alla nya sätt som kan göra aktiviteten givande för oss. 

Jag tänker att en viktig nyckel kan vara den nya självbilden som vi strävar mot, den hjälper oss att lägga ner tid och engagemang. När vi gör det  kommer vi upptäcka massor av nya saker som förstärker vårt nya intresse. Framförallt behöver vi vara beredda att göra vad som krävs och det skulle jag påstå är det viktigaste med att ha ett passionerat mindset!

🙂