Vad jag lärt mig av att springa 32 mil

Euforikänslor i gryningsljuset efter första natten under TEC 200

Söderhamn 24 maj 2019

Våra hjärnor kan ta oss nästan var som helst på jorden och få oss att klara de mest osannolika saker. Vi sätter bara olika gränser för oss själva beroende på våra olika erfarenheter och vår tilltro till vår egen förmåga. Fredrika Ek, då 24 år, från Sundsvall bestämde sig, planerade, packade och cyklade sedan ensam jorden runt på 1042 dagar. Totalt 5100 mil, genom 43 olika länder. Samtidigt samlade hon in 700.000 kr till ActionAid för att ge utsatta och fattiga flickor och kvinnor bättre möjligheter till ett drägligt liv. Idag har hennes insamling gett över 1 miljon kronor.

Charlie Engle är en före detta alkoholist och drogmissbrukare, som förändrade sitt liv och blev marathonlöpare, multisportare, ultralöpare och så småningom programledare. Han sprang bland annat tillsammans med två andra löpare tvärs över Saharaöknen, från hav till hav, 692 mil på 111 dagar. Ett genomsnitt på drygt 62 km per dag genom extrem hetta i öken och ödemark.

Greger Sundin är en svensk ultratriathlet som bland mycket annat gjort Triple Deca, där man kör en Ironman om dagen 30 dagar i följd. Dvs 3860 m simning, 18 mil cykling och 42,2 km löpning varje dag i 30 dagar. Greger har också 2010 gjort en liknande tävling, Double Decatriathlon motsvarande 20 Ironman. Där var upplägget istället att alla 20 sträckor slås ihop och körs i en följd. Det betyder 76 km simning följt av 360 mil cykling för att avslutas med 84 mil löpning. Greger kom då trea med en totaltid på 497 timmar och 56 minuter. Nästan 21 dygn. Han har dessutom genomfört Race AcrossAmerica eller RAAM som räknas som världens hårdaste cykeltävling. Fyrahundraåttio mil cykel på max 12 dagar, dygnet runt över bergskedjor, öknar och hårdtrafikerade vägar, i hetta, kyla, regn, blåst och mörker.

En indisk kille som heter Falluja Singh föddes 1911, han är nu 108 år gammal. Han sprang mycket i unga år men slutade springa 1947. Han började sedan springa seriöst igen som 84 -åring efter att hans fru gått bort och en av hans söner dött i en olycka. Som 89-åring ställde han upp i sitt första maraton och fortsatte sedan springa olika maraton fram tills han fyllt 100 år. Han sprang sitt sista lopp, ett 10 km lopp, som 102 åring och har sedan dess bara sprungit för att må bra. Det finns verkligen inga gränser!

Madonna Buder, även känd som Iron Nun har rekordet som äldsta kvinna att genomföra en full Ironman. Under Subaru Ironman i Canada 2018 klarade hon tidsgränsen som 82-åring. Hon började med triathlon när hon var 52 år gammal, gjorde sin första Ironman som 55 -åring och har sedan fortsatt tränat och tävlat. Hon har gjort 325 triathlon tävlingar, varav 45 Ironman. 

Om jag letar kan jag finna hur många exempel som helst på att vi kan göra saker som i de flestas ögon är osannolika, orimliga och näst intill omöjliga. De begränsningar vi upplever är för de allra flesta mentala och inte fysiska.

Det är lätt att tro att de här personerna har fysiska superkrafter, att de är gjorda av ett speciellt virke, att de är födda med genetiska uppsättningar som är helt annorlunda än alla vi andra har. För några av dem kanske det stämmer i viss mån, men för väldigt många andra som gör anmärkningsvärda prestationer ser det helt annorlunda ut. Det jag gång på gång upptäckt när jag läst om människor som gjort grymma prestationer och ofta på vägen förändrat sina liv är att det är vanliga människor, som hittat en drivkraft, som tagit små steg och undan för undan tagit sig längre och längre från det som vi anser normalt. Tänker jag på personer som Aron Andersson och Shahrazad Kiavash inser jag att det finns människor som verkligen inte ser några gränser. Aron är rullsstolsburen och gör saker som simma över Ålands Hav, bestiga Kebnekaise och han kör Vasaloppet varje år. Shahrazad blev efter en akut sjukdom 2012 dubbelamputerad i underbenen och bestämde sig för att bli triathlet trots att hon innan amputationerna inte gillat att springa, inte kunde frisimma och bara cyklat standardcykel. Vid Paralympics i Rio 2016 var hon med som deltagare och representant för Sverige i triathlon.

Min egen utveckling har varit väldigt långsam och verkligen skett gradvis. Jag har aldrig haft något självförtroende inom sport överhuvudtaget. Var en sån som alltid vald bland de sista på gympan. Trots det har jag, när jag blickar tillbaka, alltid tyckt om att vara i rörelse. Jag har fascinerats av människor som gör saker utanför det normala, utanför det som i min omgivning mest bestod av fotboll och bandy. Någonstans på vägen fick det fäste i mig när jag läste om bergsklättrare, äventyrare, adventure racing, triatleter och maratonlöpare. De som höll på länge och eller gjorde något som låg utanför det som ansågs som det vanliga i min omgivning var det jag fastnade för, kanske för jag inte kände att jag hade någon plats i det vanliga idrottandet. Det här var långt före jag upptäckte ultralöpning och att multisport fanns på andra nivåer än som extrema äventyrstävlingar som varade en vecka eller mer. 

Det tog ända fram till jag hunnit bli en 32-årig tvåbarnspappa innan jag började upptäcka uthållighetsträning på riktigt, även om jag alltid i viss mån ägnat mig åt aktiviteter som snowboard, vindsurfing, MTB, vandring och paddling. För mig blev mitt första mål att genomföra ett maraton, med det övergripande målet att bli en löpare, en som springer maraton. Då hade jag verkligen ingen aning om att det skulle följa nya mål långt efteråt. Första steget på vägen mot att bli en maratonlöpare blev att i april 1996 försiktigt börja springa ca 2 km på fina stigar nära vårt hus ca tre gånger i veckan. Jag hade tidigare börjat springa många gånger utan något konkret mål och utan någon plan för hur jag skulle lägga upp min löpning. Oftast resulterade det i att jag fick ont någonstans eller blev förkyld och gav upp. Skillnaden den här gången var att jag hade både ett mål och en plan. Långsamt ökade jag på löpsträckorna inför mitt första maraton som jag planerade att göra hösten 1997, ett lokalt maraton i Söderhamn. Någon vecka före loppet hade jag nått upp till 23 km löpning och tyckte det var superlångt. Jag sprang mitt första maraton utan något annat mål än att fullfölja, långt ifrån säker på att klara av det.  Jag upplevde total lycka när jag gick i mål och tyckte hela loppet var en fantastiskt fin upplevelse, inte minst vad gäller publikstödet.

Efter det första maratonloppet var jag fast och började springa två maraton om året, Stockholm Marathon och Strömmingsmaran i Söderhamn, och kände mig till en början nöjd med det. Så småningom blev jag del av en lokal löpargemenskap och började ställa upp i diverse lokala lopp runt om i regionen. Förstod då att många andra brukade vara med i Lidingöloppet och inkluderade det som något jag gjorde varje år. I början av 2000-talet blev jag varse att det fanns löpare som sprang riktigt långt. Började läsa på om ultralöpning och drömma om nya upplevelser och utmaningar. Det tog ända till 2008 innan jag hittade ett lopp jag vågade testa, Lidingöultran, med sina 50 km terräng. Det blev nästa lopp jag gjorde varje år.  

En skada 2009, ledde till betydligt mer cykel än tidigare, som blev en Vätternrunda 2010, som i sin tur blev en klassiker. Simningen gick trögt, men jag lärde mig i alla fall frisim på vägen och Vansbrosimningen blev ett lopp jag gillade och har fortsatt med att göra varje år. Självförtroendet ökade undan för undan och jag blev mer benägen att testa nya utmaningar och vågade mig på Åre Extrem Challenge, ÅEC, 2012. Våren 2013 tog jag till slut mod till mig och anmälde mig till Swiss Alpine 78 km, som jag även sprang 2014. Att jag lärt mig frisim öppnade upp för att börja delta i triathlonlopp och jag upptäckte även swimrun.

ÅEC var så inspirerande att delta i att jag tillsammans med en kompis började spåna runt att arrangera egna lopp för att visa upp naturen och locka andra att uppleva äventyr och att flytta egna gränser. Resultatet blev att jag och Per-Erik Modig tillsammans drog igång swimrunloppet Skärgårdsutmaningen 2014. För att arrangera loppet startade vi en förening, Söderhamns Skärgårds Multisportförening, eller Skärgårdens Multisportare, som nu har ett 60-tal medlemmar. Kicken av att arrangera ett lopp var så stark att vi även två månader senare drog igång Stenö Ultra Trail, ett traillopp som numera består av tre sträckor 11 km, 33 km och 54 km. 

Ultravasan 2015 blev nästa mål och under 2016 gjorde jag Ironman Barcelona.  Efter att fokuserat på 100 vardagsäventyr 2016-2017, hade jag äntligen tillräckligt självförtroende att ge mig i kast med min drömnivå. Att springa 100 miles, eller 161 km, vilket jag gjorde vid TEC 100 i april 2018. Där under den fantastiska TEC-helgen såg jag även 200-miles deltagarna och började förstå att det var något vanliga människor kan göra. Varje steg på vägen har känts som en naturlig progression samtidigt som jag känt stor respekt och en hel del rädsla för varje ny utmaning jag gett mig på. Men efter TEC 100, var det som att jag började ana att de gränser jag upplevt inte var verkliga, att möjligheterna även för mig är så oerhört mycket större än vad jag tidigare trott.

I vintras läste jag Catra Corbett´s bok Reborn on the Run. Hon är lika gammal som jag och hade då under hösten sprungit Triple Crown of 200. En slags 200 miles Grand Slam med tre 200 miles+ lopp som går under augusti till oktober. Jag kände mig starkt påverkad av hennes badass doing epic shit attityd och hon bidrog till att jag bestämde mig. När jag anmälde mig till TEC 200, var det som en svindelkänsla.  Det kändes overkligt att jag skulle göra något så orimligt. Som att jag började smaka på upplevelsen av att det verkligen var sant att det inte finns några gränser.

Ibland känns det som en strömbrytare slagit om i mitt huvud. Verkligheten ser lite annorlunda ut idag, jag ser på min ålder och mina möjligheter att få uppleva saker i framtiden med mycket mer tillförsikt än tidigare. Jag tänker att vi alla egentligen är Born to Run och att det bara är mentala gränser som begränsar oss. Gränser som Fredrika, Charlie, Greger, Falluja, Madonna, Aron, Shahrazad och Catra lärt sig att strunta i.  Tron på vad som är möjligt har för mig till största delen varit en gradvis på process, men att uppleva TEC 100 och TEC 200 har verkligen varit något som påverkat mig starkt. Alla de människorna som deltar i de olika loppen under TEC-helgen och alla de som är med och supportar löparna på olika sätt. Alla förenade i tron på möjligheten att fortsätta spränga egna gränser och i viljan att se och hjälpa andra lyckas och glädjas med dem - det är stort och riktigt mäktigt att uppleva. 

Cool