TEC 200 - How far are you willing to run?

Foto: Christer Schapiro/Redhorse Photo

Täby, Ensta Krog, 26-28 april 2019

Mening är allt!

Kommer in för varvning, har sprungit varv 15 och 16 ganska snabbt på med löptid på ca 1:29 och 1:35. Haft gott om energi och delvis flowkänsla, men nu är det helt slut. Jag och Jonas kom överens om att dela på oss för ett tag sedan, på varv 13, han behövde gå ett varv. Jag hade en upplevelse av att byggt upp ett energiöverskott som ville fram och det gick lätt att öka farten. Har sprungit med Per-Eriks brorsa Stefan som jag inte direkt känner och vi har haft mycket att prata om. Har glömt bort hur viktigt det är att hålla ner tempot. Paulina, vår dotter har även varit på plats några timmar och det har gett mig en massa extra energi vid varvningen. Men nu är det plötsligt slut, nu har jag bränt mitt krut, nu har jag gjort bort mig, nu är loppet kört! Tänker att jag var så jävla korkad som släppte taget om Jonas, att jag borde tagit det lugnare, att jag kommer få sota för mitt övermod. Känner mig fruktansvärt slut och ynklig vid varvningen. Behöver tröst och uppmuntran. Alla gör det så bra, Lotta, Paulina och Per-Erik. Sakliga och uppmuntrande, berättar att det går bra, att jag fortfarande ser pigg ut i förhållande till många andra. De ignorerar helt mina försök att säga att det inte går mer. Ser till att jag får i mig energi, att jag får löparvästen fylld med Tailwind och nya liquids, gels och choklad. Kramar mig och klappar om mig. Säger att jag är stark och duktig och att jag fortfarande håller min tidplan. Har svårt ta till mig att jag fortfarande ligger bra till tidsmässigt. I mitt huvud känns det helt omöjligt att fortsätta hålla tempot uppe och jag tror inte längre på att jag kan fullfölja loppet. Forts..