Mot 200 miles - glad och lite rädd!

Lite trött och glad över att få vara i rörelse i naturen - då trivs jag :)

Slagavallen 6 april 2019

Nu har jag tagit ett beslut. En för mig lite galen tanke jag haft sedan förra våren. En tanke som jag tidigare inte ens har vågat skriva om på bloggen: att anmäla mig till TEC 200, eller Täby Extreme Challenge 200 miles. Trettiotvå mil löpning i Täby. 322 km för att var exakt.

Tjugoåtta varv på en 11,5 km bana, 4760 höjdmeter, maxtid 54 timmar. Många siffror som egentligen bara säger att det låter långt och jobbigt.  

Men vad innebär det att springa 32 mil? Jag har typ ingen aning! Jag bara vet att jag klarade TEC 100, 16 mil på 23:25 h för ca ett år sedan; att jag tyckte det var det jobbigaste jag gjort; att jag samtidigt kände att jag fick uppleva något fantastisk och att jag faktiskt aldrig var nära att bryta. Sedan TEC 100 har tanken legat och pyrt hos mig, men jag har haft problem med en hälsena och inte kunnat springa så mycket som jag velat göra. Efter att jag för några veckor sedan testat byta till Hoka löparskor, skor som jag tyckt sett klumpiga och tråkiga ut, upptäckte jag att jag faktiskt fick betydligt mindre ont, att jag kunde springa längre, med mindre smärta. Jag som älskar mina tunna lätta skor fick plötsligt tänka om. Nu öppnade väldämpade skor nya möjligheter för mig. Hmm, tydligen kan det vara vettigt att tänka om ibland. En puff från Jonas Brodd Jägefeldt som jag lärde känna på TEC förra året, samtidigt som jag började få mindre ont, fick tanken på 200 miles att ta fart igen. Mer sug efter upplevelser, mer tilltro till möjligheten klara av en sådan utmaning! Oavsett utfall kommer det definitivt bli en minnesvärd weekend :)!

Trettitvå mil känns sjukt långt, men jag minns då jag tänkte att 42 km var sjukt långt och jag minns hur jag för kanske 8-10 år sedan inte vågade anmäla mig till ett 8 mil långt lopp som hette Kraftloppet, trots att jag ville. Jag minns att jag tyckte personerna som sprang hela sträckan på vasaloppsstafetten som ensamlöpare i början av 2000-talet, var helt osannolika – samtidigt som jag kände en stark önskan om att bli en sån person som kunde springa så långt.

Ska du springa 32 mil! Varför i helvete då!?

För jag vill!

 För jag vill förverkliga mina drömmar!

För att löpning är glädje och social gemenskap för mig!

För jag har sett att andra gör ännu svårare saker som för mig känns obegripligt jobbiga, varför ska inte jag kunna göra det jag vill då.

För jag vill få ägna en massa tid åt att bara få springa och just då inte behöva tänka på något annat!

För jag vill uppleva äventyr och flytta mina gränser för vad jag tror är möjligt för mig!

För jag vill känna den närvaron jag kände under delar av TEC 100!

För jag vill uppleva det jag känner när jag är på gränsen av min förmåga!

För att ultralopp är ett fantastiskt sätt för mig att uppleva äventyr

För jag vill tro på mig själv då det gäller större utmaningar på olika ställen i världen.

För att jag vill ha alternativ i USA till att springa Western States 100 och tro på att det är möjligt! 

För att det finns riktigt grymma alternativ i USA som Bigfoot 200, Tahoe 200 och Moab 240.

 

För att jag vill våga riskera att inte lyckas!

 

Nu har jag anmält mig.

 

Den 26 april 2019, kl 10 går starten.

 

Jag känner mig glad - och lite rädd.

 

Det är som det ska vara.

🙂

Nya möjligheter med Hoka Speedgoat!

"Det är skönare att lyss till den sträng som brast, än att aldrig spänna en båge."

Verner von Heidenstam