Stenö Ultratrail 2018

Soluppgången från Gussiberget

26 oktober 2018

 I söndags arrangerade Skärgårdens multisportare Stenö Ultra Trail för 5:e året i följd. 

Under ganska många år funderade jag, hoppades och tyckte att någon borde starta diverse häftiga  lopp i min hemstad Söderhamn, för att visa upp naturen och möjligheterna till friluftsliv som finns här. Eftersom jag själv deltagit i en massa olika lopp runt om i Sverige och även några utomlands, så visste jag hur grymt det kan vara att uppleva olika miljöer, naturen och den sociala gemenskapen via ett lopp. Så småningom insåg jag att jag själv behövde ta ansvar för att det ska bli något av, att det inte är någon vidare smart strategi att vänta på och tycka att andra ska ta initiativ. 

Hösten 2013 bestämde jag och min kompis Per-Erik Modig oss för att dra igång ett swimrunlopp som vi tänkte kalla Skärgårdsutmaningen. När vi i slutet av augusti 2014 pustade ut och utvärderade hur det gått att arrangera Skärgårdsutmaningen var vi båda höga på upplevelsen och var överens om att det var en både superkul och tuff erfarenhet. Vi bestämde oss snabbt för att arrangera ett till lopp, inspirerat av Skärgårdsutmaningen och med andan vi hittat i swimrun, men att det istället skulle vara ett traillopp. Vi ville hålla det lite mindre och enklare, så lättarangerat som möjligt, men ändå med fokus på att få en stark upplevelse med sig som deltagare. En bra utgångspunkt för att arrangera ett lopp, tänker jag, är att skapa ett arrangemang som jag själv verkligen vill delta i. Här tänkte vi dessutom att vi själva faktiskt skulle kunna delta.

För min del önskade jag verkligen att vi skulle göra ett ultralopp, att tillhandahålla möjligheten att springa längre än ett maraton. För att öppna upp för de som inte kommit riktigt dit än tänkte vi också att de som t ex sprungit Lidingöloppet skulle få springa lite längre och på en tuffare bana. Det mynnade ut i Stenö Ultra Trail 51 km och 31 km. Vi bestämde att fokus skulle ligga mer på gemenskap, upplevelse och utmaning och mindre på tider och prestation. Budskapet var, och är fortfarande, att testa att flytta dina gränser i en social gemenskap och att släppa tidspressen. Testa att vara ute och springa lite längre och långsammare i naturen än du gjort tidigare. Första åren krävde vi att alla skulle köra i ett lag om två personer eller flera. Nu har vi utvecklat loppet en del och vi har sedan förra året öppnat för att delta som individuell deltagare. Banorna är idag 11km, 33 km och 54 km. Vi startar i mörker och springer med pannlampor på en reflexbana de första 7 km gemensamt på samtliga sträckor. Loppet är helt självsupportat Efter loppet bjuder vi på grillad korv med bröd, dryck och bastu på en bastuflotte i havet. Vi har konstant legat mellan 30-40 deltagare, och har bestämt att vi vill fortsätta hålla det litet och familjärt. Det är oftast några som springer sin första ultra på vårt lilla arrangemang.

Det är en kall och rå morgon, bara någon enstaka plusgrad och lite regn i luften. Jag och Lotta kliver upp kl 4 och slänger i oss lite frukost, tar våra färdigpackade grejer och åker ner till Stenö. Där har jag och Per-Erik dagen före riggat upp tält, ställt iordning grillen, burit fram ved, några bord och riggat upp beachflaggor. I pannlampornas sken sätter vi ut 20 marshaller som en liten väg ut mot strandpromenaden. Fixar i ordning kaffe och tänder i grillen. Deltagarna börjar dyka upp i mörkret. Vi hälsar dem välkomna och prickar av dem på startlistan, ger varje lag eller enskild deltagare en karta. Det blir 37 deltagare i år, förra året var vi 35 deltagare. Det känns rätt lagom. Tio minuter innan start ropar jag fram alla till tältet, berättar lite om loppet, hur de hittar, regler och lite säkerhet. Tar av mig mina överdragskläder ca 2 minuter före kl 6. Vi ropar klara, färdiga, kör och springer iväg – easy peasy.

Min ultralöparkompis Anders Holgersson tar täten, vi springer som vanligt 54 km banan. Per-Erik springer 33 km med sin gamla kompis Tomas. Lotta stannar kvar och sköter om start och mål. Hon kommer ta emot alla när de kommer tillbaka, dela ut mössa, medalj, fika, korv med bröd och skicka dem som vill till bastun. Den är vedeldad så att elda i bastun är också något hon behöver hinna med. Hon har fullt upp idag, men ska få hjälp av Stig Lundström då han sprungit 11 km och sedan kommer Per-Erik när han sprungit 33 km, det brukar gå bra.

Det går lätt i början, släta stigar 2 första km. Snart blir det betydligt ojämnare och jag känner att pulsen stiger. Det känns skönt få upp värmen i den råa morgonluften. Letar oss fram på en lång rad längs reflexbanan som jag satt upp. Nu ligger Andreas Löfstrand först, en ung kille som springer med lätta steg, trots sin förkylning. Jag fokuserar på hans fötter. Märker att vi sprungit förbi den nya stigen mellan Storsjön och Pipsjön efter en stund. Klantigt av mig att inte uppmärksamma det, jag har nog varit här på stigarna mest av alla i världen känns det som, men det ser annorlunda ut i mörkret och reflexerna sitter kvar även på den här delen. Det blir några hundra meter extra, spelar inte så stor roll. 

Efter knappt 7 km kommer vi ut på grusvägen. Dricker lite från vätskeryggan. Vi springer på i ca 5:30 tempo. Lite för fort fortfarande, men jag vet att det blir lugnare tempo tids nog. Nu är vi jag, Anders, Andreas och Axel Norling. Typ två gubbs, en 28-åring och en 20-åring. Springer på steniga stigar förbi Lillålsjön, märker att det börjar ljusna lite grann och ser att vädret klarnat upp. Tar oss uppför Gussiberget, det är ungefär 15 km hit. Kommer upp på toppen och ser solen gå upp över havet, det är superfint, värsta hallelujamoment. Första gången sen vi startade loppet som vi kan se soluppgången från Gussiberget. Dricker och stoppar i oss lite energi, Andreas och Axel drar iväg. Per-Eriks brorsa och hans två lagkamrater dyker upp. Vi fotar och lägger ut på Instagram #stenöultratrail så vi ska gå att följa under loppet. Min RaceOne app har inte startat och nu märker jag att Instagram också står och tuggar. Det blåser och vi fryser. Jag har svinont i min krånglande hälsena och har försökt avlasta foten och hälsenan sista halvtimmen. Har varit beredd på att det ska göra ont, men hoppats att det ska gå bra ändå, men när löpsteget påverkas tänker jag att det är lika bra att ta en Ipren. Tänker även att det inte är så smart, men känner att jag vill kunna njuta av loppet och lovar mig själv att jag ska vara rädd om hälsenan efter loppet.

Fortsätter genom höstmorgonen. Det är nu klart och kallt. När vi kommer på en grusvägssträcka startar jag om mobilen och får fart på 4g uppkopplingen. Nu kan jag iaf posta vårt lopp på Instagram. Kommer ner till passagen mellan Gussisjöarna, efter ca 22 km. Mattias Sundberg kommer ikapp oss, han är inte jättepigg, säger att det går bra, men ska ta det lugnare. Vi springer ut på en av sträckorna som är obanad, men som faktiskt under de här fem åren börjat bli lite som en stig.

Närmar oss Björntjärn, har sprungit runt 27 km, varit ute drygt 3 timmar. När vi rundar tjärnen är morgonljuset fantastiskt. Känner oss lyckligt lottade, som får vara ute och uppleva det här. På något sätt upplever jag naturen extra starkt när jag får anstränga mig för upplevelsen, och jag tror det är lika för Anders. När vi kommer ut på grusvägen står Anders tjej Camilla där och supportar oss med både sin egen positiva energi och sånt hon tagit med sig. Anders och jag delar på en banan och får en massa uppmuntran. Springer vidare upp mot Mossnehällan, även där är det vackert. Fyller i gästboken som sitter på ett träd där. Senaste noteringen är jag och Anders för ett år sen. Fotar oss med skylten i bakgrunden. Ann Josefsson och Stefan Leeiner, som springer loppet tillsammans dyker upp. De är glada och pigga och vi pratar lite med dem innan vi drar vidare.

Vi kommer ikapp Axel vid Ålsjön strax innan vi springer upp i Gammelskogen efter drygt 32 km. Han hänger med oss vidare, fram till Hällåsen, där viker han av till badhuset för att fylla på vatten i sin vätskerygga. Tar oss upp på Alirs Öga, Sveriges största konstverk. Camilla väntar där och bjussar på energi. Vi beundrar utsikten en stund, pustar lite, har nu sprungit 40 km. Foten känns mycket bättre nu, bättre än på hela vägen tidigare. Känns plötsligt lättare att springa. Kanske delvis för att det är utför några km. Passerar Lugnsjön och Vadtjärn, har inte så mycket kraft när det bär brant uppför igen. Kommer upp på Stormorshäll, den sista bergsknallen, nu är det bara några små kullar kvar. Vi har sprungit 43 km och det känns som det är 11 km ganska lätt löpning tillbaka till Stenö nu. Vi mår båda riktigt bra, vädret är fantastiskt och vi trivs verkligen med att få vara ute och bara springa en dag tillsammans.

Den sista biten ner mot Långrör, längs havet, runt Lervik över Hönsberget, ner runt Stenöoren och till Stenö igen går lätt som en plätt. Vi springer inte så fort, och vi mår bra. Kommer i mål på 6:46 och känner oss båda helnöjda med hela upplevelsen. Lite kaffe, diverse fika, och sen bastu med kallbad i havet fullbordar upplevelsen. Efter bastun går jag tillbaka, är med och tar mot några fler deltagare. Åtminstone tre av dem har sprungit sin första ultra. Dem har flyttat gränser -  det är ju bara grymt kul.

Helt enkelt en toppendag - och bästa Stenöultran hittills!

Cool