Grit, ultralöpning och livet

Helt såld på skateboard och freestyleskidåkning 1977

17 september 2018

Grit som psykologiskt begrepp är något som läraren Angela Duckworth började forska på, bl.a. för att förstå varför det inte var hennes mest talangfulla elever som det gick bäst för i skolan. Hon såg att det ofta var något annat än talang som ledde till de bästa skolresultaten. Hon blev så intresserad att hon bestämde sig för att bli psykolog och forskare i stället. I sin forskning identifierade hon några egenskaper eller beteendemönster som hon såg som avgörande och som hon tycker fångas med ordet grit och som i stor utsträckning är konsten att inte ge upp. 

Angela upptäckte under sina studier av grit att det var likt det som kallas Sisu i Finland. En slags beslutsamhet, att oavsett svårigheter, anpassa sig och kämpa vidare. I Sverige kanske vi kan kalla det för att ha jävlar anamma. Angelas forskning har av vissa fått kritik för att lägga orsaker till framgång för mycket i en egenskap. Men som jag uppfattar hela gritkonceptet handlar det om att inte se på förmågor och färdigheter som egenskaper, utan snarare ha fokus på att allt är möjligt att lära sig, att det alltid går att förbättra och hitta nya vägar. Att inte ge upp trots motgångar och snarare se svårigheter som tillfällen att lära sig mer. Jag tänker att det är lika viktigt att inte se på förmågan till grit som en egenskap, snarare att även grit är ett beteendemönster går att öva upp. Grit kan även ses som en slags varaktig, stark motivation och motivation är som vanligt alltid sammanhangsberoende.

I vilka sammanhang går det då att utveckla den typen av motivation som kallas grit enligt Angela Duckworth? Sammanhang handlar både om inre och yttre variabler. Den första och kanske viktigaste inre variabeln är att utveckla en passion för något, att hitta en aktivitet och ett intresse som känns viktigt, som kan väcka starka känslor. Att tillåta oss att bli överdrivet intresserad av något och ägna mycket tid åt aktiviteten. Att göra aktiviteten i sig till en viktig del av livet, något som är självklart och varaktigt, som gör resan mot målet till själva målet. Den andra inre motivationsfaktorn är att koppla det till något slags vision, något vi vill uppnå, uppleva eller klara som finns långt därborta men som känns värdefullt att fortsätta sträva mot. Det tredje är att få med en social aspekt, att få dela vår passion med andra, både att uppleva tillsammans med andra och att prata om, drömma om, planera och diskutera med andra med samma passion.

En fjärde viktig komponent är det som Forskaren Anders Ericsson kallar Deliberate Practice, på svenska medveten fokuserad träning. Kortfattat går det ut på att bryta ner sin passion i mindre delar, sätta mål och medvetet öva del för del, ständigt se till att få feedback genom olika former av utvärdering. Hur kändes löpsteget, hållningen, löppasset, hur mår kroppen, vad var pulsen i förhållande till hastighet osv. Fortsätta att anpassa sin träning och lära sig mer.  Genom att befinna mig i en ständig feedbackloop och ha upplevelse av att sträva framåt ökar jag mina chanser att utvecklas. Även misslyckanden är något jag kan lära mig av och som kan hjälpa mig att hitta nya vägar att komma vidare. Att befinna mig i utveckling förstärker i sin tur min ambition att fortsätta med min passion och min strävan.

En femte komponent är att fortsätta odla hopp, en positiv tro på att jag kan fortsätta att på ett eller annat vis utvecklas och få fortsätta leva med min passion. Hopp är också en del av det som kallas growth mindset, som också kan ses som en nödvändig komponent för att fortsätta att träna för att utvecklas. Psykologen Carol Dweck har skivit boken Mindset, där hon skiljer på fixed mindset och growth mindset, på svenska statiskt mindset och dynamiskt mindset. Tror du att simning eller matematisk förmåga är något du bara har med dig och som inte går att påverka mer än marginellt har du ett Fixed Mindset. Tror du istället att du att du faktiskt genom övning och uthållighet kan bli betydligt bättre än genomsnittet på något som du är eller har varit sämre än genomsnittet på, har du mer av ett Growth Mindset. 

Om du dessutom kan hitta en större mål som ligger utanför dig själv, att din passion faktiskt inbegriper någon slags utvecklings för andra, att det blir något större än bara dig själv, blir förutsättningarna för att utveckla grit ännu bättre.

När man sysslar med ultralöpning har begreppet grit en ganska stor relevans. Jag tror det är svårt att träna för och springa ultralopp utan att ha något av det som Angela Duckworth definierar som grit. Fast egentligen tänker jag att det gäller att ha flera av motivationsfaktorerna, som är en del av grit, på plats.   

När jag var yngre och deltog i skolgympan hade jag alltid en upplevelse av att den enda värdefulla egenskap jag hade i idrottssammanhang var att jag var uthållig. Oftast var det inget som premierades och jag hade inte alls lärt mig att odla den egenskapen. När jag tänker tillbaka fanns det något i mig som redan då uppskattade kampen mot mig själv, att möta motståndet i kroppen och bli taggad att kämpa vidare. Däremot hade jag dålig förmåga att hålla fast vid något, jag gav mig aldrig riktigt chansen att utveckla passionen och visionen som har kunnat hjälpa mig att fortsätta trots svårigheter. Jag kunde få ett brinnande intresse som flammade upp under ett tag och sedan hade jag inte förmågan att fortsätta om inte det fanns tillräckligt starka yttre faktorer som förstärkte beteendet, och jag var inte tillräckligt stark socialt för att gå min egen väg. När jag fann sociala sammanhang där vi delade ett intresse som t ex utförsåkning så kunde intresset leva vidare, men jag hade inte styrkan att bli skibum på egen hand. Samma var det med andra intressen jag brann för som skateboard, windsurfing, snowboard osv. Jag gav dem aldrig chansen att få en så stor del i mitt liv som de kunnat få, givet hur starkt jag minns att jag kände för dem aktiviteterna.  

Det dröjde ända tills jag var 32 år som något fick ta en tillräckligt stor och varaktig plats i mitt liv. Då började jag springa, med målet att springa marathon och visionen att fortsätta att bli en marathonlöpare. Jag fick utlopp för min uppskattning för kampen för att fortsätta trots att kroppen protesterar. Jag kände passion för träningen, fick mål att kämpa för och en vision om att få leva med löpning som en del av mitt liv. Jag hittade något jag kände jag kunde identifiera mig med och som gav mig en stark känsla av att jag är någon som klarar av och fullföljer saker. Jag fick något att vara mer än normalt intresserad av, ett intresse som fick ta mycket tid, men ändå var lättillgängligt och tidseffektivt.  Något som gav mig massor av upplevelser, nya sociala kontakter och nya insikter. Jag märkte att träningen gav resultat och att det fanns hur mycket som helst att fortsätta lära och fortsätta upptäcka. Skador blev nya utmaningar att komma över och mer långvariga skador öppnade upp för alternativ träning som ledde mig till nya upplevelser som klassikerna, triathlon, multisport och swimrun. När marathon inte gav samma starka upplevelse längre, blev mitt huvudfokus istället trail och ultra. Snart fyller jag 54 år. Jag springer långsammare än förr och känner mig oftare sliten. Min passion för löpning och träning känns fortfarande minst lika stark, och jag tror och hoppas att min framtid är full av spännande löparupplevelser. Min förhoppning är också att jag genom att skriva och dela med mig lite av mina tankar och upplevelser kan bidra till motivation och intresse hos andra. Genom mitt skrivande märker jag också att jag stärker min passion och min motivation och då borde jag ju också odla mera grit.

Cool