Det blir alltid bättre - Ultravasan 2018

Dalarna 18 augusti 2018

Springer och stirrar rakt ner i backen. Blir medveten om mitt beteende och fokuserar istället på löpsteg och hållning, försöker mata mig själv med positiva tankar. Har svårt hitta energi och glädje. Försöker tala till mig själv i andra eller tredje person, eftersom jag nyligen läst en artikel att positivt självprat i andra eller tredje person i genomsnitt var effektivare än självprat i första person som jag brukar tillämpaPratar inte så mycket med andra löpare som jag vanligtvis brukar, att stirra ned i backen inbjuder inte så värst mycket till samtal. Har svårt dela med mig av energi. Försöker ändå tacka alla åskådare och high-fajvar farbrorn som jag sett på minst fem platser tidigare. Han dyker upp överallt och delar med sig av sin energi och entusiasm. 

 

För ett tag sen, efter drygt halva banan, direkt efter energistoppet i Evertsberg, hade jag en riktig toppenperiod.  Då kände jag mig stark och positiv, sprang om många, mådde bra, tänkte att knappt halva loppet kvar inte kändes så jobbigt. Nu efter snart 60 km känns det istället hopplöst och tungt, har för länge sedan släppt målet att springa under 9:30 timmar och tror inte längre på att jag klarar att slå mitt PR på 9:51 timmar från 2015. Hur jag än försöker klarar jag inte öka farten och märker att jag ofta faller ner till ett tempo långsammare än 6:30 min/km. Försöker istället fokusera på att göra ett så bra lopp som möjligt utifrån mina förutsättningar här och nuFår tankar om att det känns meningslöst, undrar varför jag ska kämpa så hårt, vad meningen egentligen är. Försöker tänka på alla anledningar jag vet att jag har, men har lite svårt komma på dem för tillfället. Tänker på upplevelsen, naturen, utmaningen och gemenskapen. Att det fordras närvaro för att uppleva. Tänker på att jag nog inte ens kommer klara komma i mål under 10 timmar. Allt känns tungt, allt gör ont. Undrar om Anders och Camilla, som jag rest hit med och som jag startade med i morse, hunnit mycket längre än jag. De ligger säkert minst en timme före – puuh!

 

Upp som en sol, ner som en pannkaka, upp som en sol igen – en av de saker jag lärt mig av att springa ultralopp är att energinivåer, humör och löphastighet kan variera extremt mycket under ett lopp. En annan sak jag lärt mig är att förberedelserna sällan blir precis som jag tänkt mig. Inför det här loppet hade det definitivt inte gått som jag tänkt mig.  Jag har dragits med smärta i vänster hälsena i stort sett hela den här säsongen. Det började med tilltagande smärta inför TEC100 i april. TEC gick ändå bra att genomföra, men jag hade rejäla problem med framförallt hälsenan flera veckor efteråt. Efter Stockholm marathon i början av juni försämrades hälsenan betydligt och jag har sedan dess haft svårt att springa några långpass. Jag har hållit min runstreak och fixat att springa 5-6 mil per vecka. Kom upp i 9 mil under en vecka ca en månad före Ultravasan och sprang då även sommarens enda långpass på 33 km.

 

Jag laddade upp med att köra swimrunloppet Skärgårdsutmaningen med 5,5 km simning och 18 km teknisk traillöpning 2 veckor före ultran. Klarade då hälsenan riktigt bra och kände mig snabbt återhämtad efter loppet. Veckan efter kom min kompis Per-Erik över till oss på torsdagen och tyckte jag skulle köra Juniskär Swimrun (JSR) i Sundsvall med honom på lördagen. Jag hakade snabbt på, delvis eftersom jag tyckte det gått så bra på Skärgårdsutmaningen, delvis för att ge Per-Erik chansen att få vara med i JSR. Swimrunloppet bestod av 4,5 km simning och 16 km löpning, lite mindre teknisk men med betydligt mer stigningar än Skärgårdsutmaningen.

 

När vi körde JSR, startade vi bra och jag kände mig relativt snabb och stark. Men efter 4-5 simningar längst ut i kustbandet blev jag rejält kall och kände att kroppen och hjärnan undan för undan kopplade ner. Det var egentligen inte speciellt kallt i vattnet, ca 15 grader, och simningarna var bara 5-600 meter, men det var bara korta löpningar mellan dem och hård vind och jag lyckades inte få upp värmen, i stället blev jag undan för undan allt mer nedkyld. Möjligen startade jag loppet för låg på energi, då jag troligen tömt mig rejält på tävlingen helgen före. Drygt 4 timmar swimrun så hårt det går kostar ändå på. Utan Per-Erik skulle jag knappast kommit runt hela banan. Han stöttade mig mentalt och satte en energigel i handen på mig och sa åt mig att äta. Jag fick koncentrera mig på att följa hans fötter både på simningar och löpningar tills vi kommit fram till en längre sammanhängande löpsträcka där jag efter en par km började få liv i kroppen och skallen igen. Kunde då springa upp och lägga mig först igen, vilket var vår plan främst på löpsträckorna. Så småningom kom vi runt på drygt 4 timmar. Efter Juniskär kände jag mig rejält medtagen åtminstone fram till onsdagen veckan efter loppet. Kände mig dock piggare torsdag-fredag och började tro på att Ultravasan ändå skulle kunna gå ganska bra på lördagen.  

 

Passerar 75 km kontrollen, har varit ute i drygt 8 timmar. Hör speakern ropa mitt namn, sätter armarna i vädret. Får mycket hejarop och applåder. Har mest 45 km löpare, vasastafettlöpare och vasakvartettlöpare runt mig. Speakern säger att det är stor skillnad i fart mellan olika löpare, och berättar att vissa sprungit 5 km medan andra varit igång sedan kl. 5 i morse och sprungit 75 km. Får positiv energi av passeringen. Ser att jag faktiskt har drygt 1,5 timme på mig att slå mitt personliga rekord. Tänker att jag sprungit hyfsat trots allt. Känns som jag klarar öka farten en aning. Ser vid 78 km att det fortfarande går bra. Upptäcker att jag känner mig glad och stark igen. Vid 80 km tänker jag att jag ändå ska försöka klå mitt gamla mål från 2015, då jag siktade på 9:45 och kom i mål på 9:51.  

 

Får flowkänsla, löpningen går lättare, smärtan bekommer mig inte lika mycket längre, känner att kroppen svarar när jag tar i. Flow är ett annat ord för att vara i zonen. Jag vet att flow går lättast att uppnå då jag presterar på gränsen av min förmåga, är närvarande i det jag gör, att jag har ett tydligt mål att kämpa mot och jag får kontinuerlig feedback. Här och nu i flowkänslan märker jag att jag inte längre behöver fundera på mening, jag bara kämpar, eller snarare flyter på, mot mitt mål. Jag känner glädje i att göra det jag gör, att löpningen har en egen inneboende mening. Jag känner tröttheten och smärtan, men på något sätt berör den mig inte som tidigare. Den får finnas där med mignärvaron, styrkan och glädjen bär mig fram genom upplevelsen. Jag fokuserar på att hålla ett tempo runt 6 min/km som jag vet ska räcka gott och väl för att slå mitt PR och kanske, kanske klarar jag 9:45. 

 

Kommer ikapp en kille från Island jag sett flera gånger under loppet. Springer bakom honom en stund. I en backe börjar han gå. Uppmuntrar honom att hänga med mig. Han hakar på. Vi snackar lite, han undrar om jag har några salttabletter. Ger hon först en Enervit sugtablett, mest kolhydrater, lite mineraler, inte mycket salt. Kommer på att jag har lite salta mandlar i en påse. Delar med mig av dem och äter några egna. Får efter en stund ännu mer positiv energiDet var kul att snacka med islänningen ett tag och jag kände att jag kunde dela med mig av min energi till honom. Känner att jag kan trycka på lite till. Jag dricker i farten i sista kontrollen, springer på uppför backarna utan att tappa så mycket fart. Känner mig tacksam och förundrad över att det går så bra, att jag orkar. Springer förbi löpare hela tiden. Genom Mora camping, upp på bron som går över ån, där jag fick krampkänning sist. In på upploppet, känns som det faktiskt går att öka lite till. Springer mot målet, människor som applåderar på båda sidor, eufori. 

 

I mål på 9:44:39. Plats 204. Jag slog mitt PR med nästan 7 min och klarade precis mitt mål från 2015. Trots allt gick det riktigt bra. Efter ett tag kommer den isländska killen i mål, han kommer fram och tackar mig för supporten efter vägen och vi delar glädjeruset en stundTräffar Anders och Camilla som båda sprungit superbra och persat rejält. Camilla har t.o.m. vunnit sin age group och kommit totalt på 12 plats. Vi är alla supernöjda och lite euforiska och haltar fram tillsammans på små rosa moln. 

 

I efterhand ser jag att det finns en del att lära, både av processen fram till Ultravasan och av själva loppet. Här kommer några viktiga punkter jag tar med mig:

 

  • Om jag ska köra lopp varje helg före som en slags toppning, behöver jag satsa på betydligt mer energipåfyllnad. Alternativt ska jag nöja mig med ett lopp två veckor före. Om och när jag kör ett swimrunlopp ska jag alltid se till att ha tjockare våtdräkt eller underställ under våtdräkten om det inte är 17 grader eller varmare i vattnet. Nedkylning kostar på även efter loppet och jag blir ofta kallare än de flesta. 

  • Det är OK att inte ha optimala förberedelser, men jag behöver sätta målen därefter. 

  • Byt inte till en ny mental strategi utan att träna på använda den strategin mycket före! Jag har tränat på olika positiva mantran, affirmationer och positivt självprat i 22 år. De meningarna jag medvetet tränat in har skapat enormt starka associationer och har hjälpt mig så många gånger under åren att få eller behålla positiv sinnesstämning och energi. Det nya sättet att uttrycka mig som jag testade hade jag inte alls tränat på och hade inga betingningar eller associationer kopplade till dem. Mental träning och prestationspsykologi handlar så otroligt mycket om betingade känslor och tillstånd. 

  • Tappa inte fokus på målsättningar under loppet. Bara för att jag tror jag missat ett mål, så gäller det att sätta fokus på nästa mål i målhierarkin, alternativt sätta ett nytt mål att kämpa för under loppet. Mål och delmål gör det så otroligt mycket enklare att fortsätta kämpa, och ibland kan det ju faktiskt leda till att jag får flow.  

  • Det är alltid värt det och det blir alltid bättre när det känns som sämst, även om jag tvivlar ibland. 

Cool