Samma lopp, nya upplevelser

Stockholm marathon 2 juni 2018

Sitter i bilen på väg till Stockholm. På motorvägen ett tag före Uppsala börjar det växa till en känsla av lycka och positiv förväntan i bröstet. Det är 17e gången jag ska delta i Stockholm marathon. Loppet är starkt förknippat med positiva upplevelser och som har stor del i att jag blev en löpare. Det känns lite som det är den samlade effekten av alla Stockholm maraton jag sprungit som strömmar genom kroppen under några sekunder. Droppar av lycka fångade utanför Uppsala!

När jag började springa i april 1996 satte jag som mål att springa Strömmingsmaran i Söderhamn i augusti 1997. När jag uppfyllt mitt mål och sprungit mitt första maraton i Söderhamn var det ingen tvekan om att jag ville springa fler maror och anmälde mig till Stockholmsmaran 1998, och sedan fortsatte jag springa minst två maror om året. Stadsmaror blev min grej under åtminstone 5 år, innan jag upptäckte Lidingöloppet och andra lopp. Efter 2012 sa jag att det fick räcka med asfaltsmaror. Det här blir tredje året jag deltar efter 2012– jag har uppenbarligen lite svårt att släppa taget. 

För två veckor sedan spontananmälde jag mig till Stockholm marathon, precis som förra året. En påminnelse om att det fanns ca 100 platser kvar, väckte suget efter upplevelsen igen. Jag var dock osäker på om kroppen skulle hålla eftersom det bara gått 4 veckor efter mitt 100 mileslopp, TEC100. En 8 km testrunda i 4:30 tempo och en snabbkoll i långtidsprognosen som visade att sommarvärmen skulle hålla i sig fick mig att ta beslutet att än en gång uppleva stämningen i Stockholm.

Min livskamrat och fru Lotta är med som support, och Paulina, vår dotter som bor i Stockholm, ska också komma och heja på mig. Eftersom både jag och Lotta haft ganska intensivt arbete de senaste veckorna, hade vi inte riktigt energin att ge oss iväg på fredagen efter jobbet. Vi åkte istället tidigt på lördag morgon, samma dag som loppet. 

När jag hämtat nummerlappen och kollat lite på den ganska tråkiga sportmässan, där enda behållningen var BMW i8 Roadstern, sätter vi oss i gräset under träden på Östermalms IP. För mig är det viktigt att vara i tid, få landa ett par timmar, ta in stämningen och hinna med att prata med andra löpare jag känner. Sitter i den sköna sommarvärmen och förbereder mig mentalt på urladdningen jag ska göra om ett tag. Känner mig glad, förväntansfull och fokuserad.

Får syn på Andreas Löfstrand som vi träffade förra året på vårt eget arrangemang Stenö Ultra Trail. Går och hälsar på honom, pratar en stund, han kommer och sätter sig med oss. Det visar sig att han har samma plan som jag, att hålla ungefär 5 minuterstempo så länge det funkar. Går det så går det.  Vi bestämmer att försöka hålla ihop under loppet. Han lovar dessutom (nästan) att vi ska köra Skärgårdsutmaningen tillsammans i höst.

Träffar även Bengt Wallin, som jag träffade på löpcoachutbildningen på Bosön förra året. Vi har inte hunnit lära känna varandra riktigt än, men jag tror både han och jag upplevde att vi trivdes bra tillsammans och vi har haft lite kontakt via sociala medier sedan dess. Det känns riktigt kul att träffas en stund igen. Vissa personer bondar jag snabbt med.

Förväntan, fokus, pulsen ökar. Starten går, startar klockan, massan börjar röra på sig. Småjoggar, passerar startlinjen, farten ökar långsamt. Efter 1 km släpper det lite och vi springer på i ca 4:40 tempo. Andreas är typ 2 meter lång så det går bra att hålla reda på honom trots att det är riktigt trångt. Vi ligger även bakom en av de som är pacers för att komma i mål på ca 3:30 timmar. Pacern har en röd flagga med 3:30 fastsatt på ryggen och som sticker upp en meter ovanför honom, och han ska hålla ett någorlunda jämnt tempo och komma i mål strax under 3:30, vilket motsvarar strax under 5 min/km.

Vid vätskekontrollen efter 5 km blir det riktigt bökigt, det är för mycket folk på samma ställe och det tar lång tid för mig att komma fram, få i mig två muggar energi och komma iväg igen. Andreas försvinner, ser 3:30 pacerflaggan säkert 100 m framför. Lägger på ett kol, springer fort, gör av med onödigt mycket energi. Kommer ikapp och får varva ner igen i ca 4:50 fart.

Försöker vara lite snabbare vid de följande två kontrollerna, trots det tappar jag 30-40 m varje gång och får springa ikapp. Känner att benen börjar stumna till. Ligger 20 m efter Andreas när jag ser Lotta och Paulina som hejar på mig. Två snabba kramar, härligt att Paulina är där. Lotta langar över en energigel. Blir jätteglad av att se dem och får en riktig energiboost som sitter in en stund.

Tänker på Berlin marathon 2004. Inför det loppet hade jag övat på att dricka i full fart: bara greppa muggen, klämma ihop den upptill, andas in före, drick upp, andas ut. Bestämmer göra lika som då. Är blixtsnabb i nästa kontroll, får Andreas snett bakom mig. Så ska det se ut!

Vi håller ihop ca 25 km, i backen vid Slussen tappar jag, orkar inte hänga med, börjar stumna rejält. Har sprungit för fort och får sota för det. Benen kommer inte igen efter backen, det är fortsatt ganska kuperat de nya rundorna på Söder. Kämpar på med stumma ben, allt börjar göra ont 10 km för tidigt, vanligtvis börjar kampen runt 35 km. Funderar om det är värmen eller om det är sviterna av TEC100 som tar ut sin rätt. Whatever, kämpa på!

För att hantera värmen dricker jag minst två muggar energidryck och häller minst en mugg vatten över huvudet i varje kontroll. Jag har en svamp fastsatt bak i skärmen som jag ser till att hålla blöt, som håller nacken lite nedkyld och jag springer genom alla duschar de satt ut efter vägen för att få lite extra svalka. Min känsla är att det funkar ganska bra, men värmen sliter ändå på alla. Det är riktigt hett i solen, och känns bitvis ganska obarmhärtigt varmt.

Tappar tid, orkar inte hålla 5 min/km längre. Jobbar med olika mentala strategier för att inte tappa farten för mycket. Det funkar inte alls att bara vara närvarande och ta ett steg i taget, bara vara i nuet, som på TEC100. Farten sjunker för mycket då. Det är tydligen skillnad mentalt mellan att springa en riktigt lång ultra och att springa maraton som kräver högre intensitet. Får alternera strategier för att klara hålla tempot någorlunda. Tänker på hållning och energiexplosioner i musklerna, försöker vara distinkt i varje steg: på, på, på, på. Tänker på hjulet, att löpa som ett rullande hjul i rörelsen, landa under kroppen, att jag är en maskin som bara tuffar på i samma tempo oavsett vad som händer. Försöker tanka energi från publiken. Kommer till Västerbron, tänker på hur jag förra året log mot åskådarna hela vägen upp och fick så sjukt mycket pepp och uppmuntran tillbaka från publiken. Försöker samma igen, men är så trött och har så ont i benen att det är svårt. Tänker på forskning som visar att prestationerna ökar om man ler, tänker att det kanske gör lite skillnad ändå. 

Passerar 40 km skylten, tänker att jag ska spurta lite. Försöker öka, men ser på klockan att det inte händer något. Kommer in på Stadion, försöker lägga på den obligatoriska slutspurten. Benen är som skottskadade, rultar fram. Inuti mitt huvud spurtar jag men farten verkar fortfarande inte öka. Ser Lotta. OK upp med armarna nu då: YES!!! Ser på räkneverket att det är under 2000 personer som gått i mål. Tidigare i veckan var det en person som frågade mig om vilken placering jag trodde jag skulle komma på och jag svarade att jag hoppades på strax under 2000 om det går grymt bra. Det betyder att det trots allt faktiskt gått grymt bra!

Stapplar i mål med ett glädjetjut. Tiden var inte vad jag hoppats på, placeringen var precis vad jag hoppats. I mål på 3:43, plats 1820. Nu tror jag faktiskt, på riktigt, att det får räcka med Stockholm Marathon några år framåt. Hmm eller ska jag satsa på 20 gånger först?

Cool