Att springa TEC100 - Know your why

 21-22 april 2018

I lördags hände det, i skogarna runt Täby

Mål och utveckling - Jag mår jäkligt bra av att sätta spännande mål och få känna att jag har möjlighet att utvecklas. Att både lära mig nytt och uppleva nya saker. Ska jag vara riktigt noga tror jag att jag efter ett tag mår dåligt om jag inte får utvecklas.

Efter arrangerat och sprungit vårt eget lopp Stenö Ultra Trail i slutet av oktober kände jag mig färdig med utmaningar för 2017 och började fundera på 2018. Eftersom 2017 blev lite av ett mellanår då jag gjorde lite lagom inspirerande lopp men inte tog tag i någon riktigt stor utmaning, kände jag att det var dags för något större igen. Jag hade någon vecka tidigare anmält mig till Ultravasan 90 km 2018, men kände att det inte räckte för att bli inspirerad – jag får mer pepp av att göra något nytt, även om det är kul att försöka göra något jag redan gjort lite bättre.  Hundra miles har länge varit på min radar och min drömsträcka, men jag inte hittat det perfekta loppet, som dels ligger rätt i tid och dels är lagom utmanande – dvs inte för tidigt på säsongen och inte för tufft. Dessutom har loppen ofta kvalificeringskrav och tenderar att snabbt bli fullbokade. Varje gång jag börjat leta har jag haft svårt hitta något som har passat eller haft platser kvar.

Eftersom jag lyssnat på Pace on Earths´ fantastiska podcast om ultra och även inspirerats av deras blogg, började jag som ett första steg med en runstreak, för att känna att jag rörde mig mot mitt mål, eller åtminstone att jag provade något nytt. Jag har svårt att bara låta livet vara stilla och känna att det inte händer något. Bara arbeta – träna - sova gör mig långsiktigt inte gott, jag måste känna att jag är på väg någonstans, att det åtminstone finns något litet projekt som rullar. En runstreak blev ett sådant litet projekt och jag bestämde mig först för 100 dagar. Det kändes ganska snart väldigt bra med löpning varje dag och min motivation ökade. I december blev jag och Lotta färdiga med vårt andra år med 50 vardagsäventyr och kände oss nöjda med att avsluta det projektet. Jag har dokumenterat våra totalt 100 vardagsäventyr fortlöpande på vår webbsida och hade plötsligt inte längre något som behövde skrivas. Eftersom jag märkt att jag gillar att skriva, bestämde jag mig för att börja skriva en blogg istället. 

 Utmaningar - Att få möjlighet fortsätta göra saker som ger mig fjärilar i magen och som till och med känns lite skrämmande. Hälsningar från en introvert sensation seeker!

 På bloggen fick tankarna flöda lite friare och det ledde snabbt fram till ett tydligt beslut att verkligen försöka mig på ett 100-mileslopp. När jag väl skrivit det på bloggen kände jag att det inte fanns någon återvändo. Det var fortfarande svårt att hitta det perfekta loppet, men jag insåg snart att det bara handlade om min rädsla för att misslyckas. När jag väl omfamnat den rädslan var det ändå rätt enkelt att bestämma mig för TEC100. Ganska nära Söderhamn, ett varvlopp där det går att få bra support. Lite kort om tid fram till loppet och massor av snö, men problem är till för att lösas. I januari anmälde jag mig och kände hur det började fladdra lite i bröstet och magen – härligt och läskigt. Träningen fram till TEC blev ett perfekt tema för mig att skriva om samtidigt som skrivandet hjälpte mig att förtydliga processen. 

Loppet

Nu står jag här på morgonen i Täby och tar in stämningen, känner lite på att vara en del av Sveriges ultra-community. Jag är så redo jag kan bli och har med mig mitt grymma supportteam bestående av min fru Lotta, min arrangörs- och träningskompis Per-Erik Modig och ikväll dyker även min ultrakompis Anders Holgersson upp för att vara pacer under natten. Vi har även bondat lite med Jonas Brodd Jägerstedt igår under middagen och hänger med honom. Det här blir något jag upplever tillsammans med andra. Snart är drömmen verklighet.

Jag är ett springande djur som älskar att springa och vara aktiv ute i naturen - Löpning är sen 22 år tillbaka min favoritaktivitet. Att genomföra ett riktigt långt ultralopp ger mig anledning att springa mer och tillbringa mer tid i naturen. Dumt att inte ta den chansen. Bara springa ett helt dygn!

Starten går, vi joggar förväntansfulla iväg. Jonas och jag hänger ihop. Vi har båda en försiktig plan med målet att klara av loppet strax under 24 timmar. Det är en fantastisk morgon, klart väder, lagom temperatur, kanske 10 grader. Prognosen är runt 16-17 grader under dagen och ner mot nollgradigt under natten. Planen är att hålla ett tempo runt 7:30-8 min/km så länge det går. Ta oss runt varje varv 11,5 km på ca 1:30 timmar och sedan ut på banan igen efter depåstopp på 5-10 minuter. Vi pratar på och springer mestadels i rygg på de framför, har dålig koll på banan. Vi är långt bak i startfältet, tar det riktigt lugnt, går i alla uppförsbackar. Springer med så låg ansträngningsnivå och puls det bara går. Påminner varandra om att hålla ner farten. Tids nog kommer det bli tufft. Njuter av att bara få vara i rörelse och upptäcka banan, andas in luften, lyssna på fåglarna. Banan svänger hit och dit, in och ut ur skogen, längs parkstigar, genom bostadsområden, på motionsspår och på riktig singletrack med rötter och sten. Jag har verkligen noll koll på var vi är och har inget som helst grepp om banan. Springer sista biten fram mot varvning på en stig som sluttar uppför, över ett lerigt dike, längs en grusväg, in på en stig igen, upp på en stenhäll, sedan motionsspår ner till målportalen. Känner glädje över att ha sprungit första varvet, vara igång, att Lotta och Per-Erik väntar på oss, applåder och uppmuntran. Det har gått 1:20. Sätter mig i campingstolen. Får en mugg med turkisk yoghurt och blåbär i handen. Det smakar gudomligt. Får vätskeblåsan i camelbacken fylld, en ny gel, en ny bit choklad stoppas i fickorna. Äter en banan. Känner mig ompysslad. ”Behöver du något mer?”, ”Något som ska fixas till nästa varv”, ” Är du redo?”. Pang - Bom, efter 1:25 är vi ute på banan igen, påfyllda, glada och motiverade. En bra bit före vår tidsplan, men vi har ändå tagit det lugnt. Vi ligger på plats 65-66 av 82 startande i ”Män 100 miles”. Jonas kollar tidsschemat han gjort på en liten lapp och ser hur många minuter före vi ligger. Känns riktigt bra. Känner glädje över att bara behöva fokusera på löpningen och upplevelsen i ett helt dygn.

Sociala upplevelser - Att få dela saker med andra som tycker om samma saker som jag, under förutsättningar som gör att man kommer närmare varandra. Togetherness är grejen!

Vi är ca 1 km in på vårt sjunde varv och har sprungit ca 70 km. Nyss var vi inne i depån och fick energi, vätska och framförallt uppmuntran av vår support. Jag lyckades inte få i mig något mer än lite banan, men det känns fortfarande som jag har någon form av energi i både hjärnan och kroppen. Trots att jag är trött och har ont överallt känner jag mig fortfarande positiv och energifylld. Det är en vacker kväll, vi är drygt 9 timmar in i loppet och vi har nyss packat ned pannlamporna i våra ultravästar, för att kunna ta fram dem om en timme. Vid min sida springer fortfarande Jonas. Vi teamade upp i morse och har sprungit tillsammans hela dagen. Så här långt känns det som vi är på ungefär samma nivå vad gäller förmåga och ambition. Vi pratar om hur lyckligt lottade vi är och hur fantastiskt det är att vi har kroppar som klarar påfrestningen det innebär att springa så här långt. Vi springer nedför en lång backe med skog på båda sidor. Fåglarna kvittrar ihärdigt i det sista kvällsljuset och vi ser den nedåtgående solen sila in mellan träden framför oss. 

Törst efter starka upplevelser - Jag vill känna att det finns många dagar att minnas, som inte försvinner i livssuddet, där allt flyter ihop i en likartad gröt. Åtminstone vill jag se till att det finns gott om blåbär, russin och mandlar i gröten. Lev för fan!

Jag begrundar det vi talat om och känner på tacksamheten. Plötsligt väller det upp en intensiv närvarokänsla följt av ett lyckorus som gör mig gråtfärdig av lycka. Det är som vågor av en lyckodrog som är starkt förknippad med närvaro och som jag bara upplevt några få gånger tidigare på samma sätt. Jag försöker beskriva för Jonas vad jag känner och är starkt påverkad av upplevelsen, tänker att det på något konstigt sätt blir ett av de ögonblicken jag kommer minnas hela livet trots att det egentligen inte är något speciellt med just det där varvet och den där platsen. Det bara att allt är precis exakt så som det skall vara och att inget behöver vara på något annat sätt.

 

Total. 

Närvaro. 

Fullkomlig. 

Acceptans. 

Tacksamhet.

 

Komma närmare Lotta - Jag skulle springa ändå, men jag gillar verkligen att ha Lotta med på ett hörn och dela lite av upplevelsen med henne. Våra långa långsamma långpass gör oss bättre tillsammans. All We Need is Love!

Jag är inne på mitt trettonde varv, har sprungit ca 14 mil, klockan är runt 7. Lotta är med som pacer, dvs en person som hjälper till att hålla humöret och farten uppe. En pacer är lite som ett hjälpjag, när hjärnan börjar koppla ner är det bra att ha någon som säger till att dricka, äta och att öka farten. Efter vi passerat 80 km vid 21:30 tiden, har vi haft en pacer med oss. Det har varit mina kompisar Anders Holgersson och Per-Erik Modig som sprungit med fram till nu. Efter knappt 13 mil på varv 12 valde Jonas att släppa oss och gå ett varv. Nu springer jag själv med min fru Lotta. Stödet av att ha henne som pacer är enormt, hjärnan avlastas och det blir väldigt mycket lättare att bara springa med och följa instruktionerna. Vi håller ett förhållandevis bra tempo, i snitt håller vi ca 8 min/km, men varierar antagligen mellan 7-9 min/km beroende på underlag och om det går uppför eller nedför. Lottas positiva energi smittar och solen har börjat värma igen. Det är skönt att få upp temperaturen i kroppen efter nattens och morgonens kyla. Passerar Ellen och hennes pacer vid stigen längs den första sjön. Hon springer 200 miles. Undrar hur det går till? Vi hejar på och peppar dem och tackar för den fina ultrapodden Ellen gör med sin sambo Johnny.  Lotta springer före och fotar mig lite i morgonsolen. Fortsätter vidare genom morgonen. Njuter av upplevelsen. Känner mig glad. Känner glädje över att Lotta också får uppleva banan som jag snart tillbringat ett dygn på. Vi kommer ut på skogsvägen förbi vindskyddet vid den lilla sjön. Där sitter pappan och sonen vid elden igen. Det känns tryggt att passera förbi dem. De har sovit i vindskyddet och deras mysande vid elden gav en skön känsla sent igår kväll när mörkret lagt sig. Kommer till varvning, tänker på Jonas. Hoppas det går bra för honom. Tänker att jag hade bästa varvet hittills!

Utforska möjligheter - Att göra det jag faktiskt har möjlighet att göra, ta vara på att kroppen fungerar, utnyttja min potential, spränga mentala barriärer. No no, nonono, there's no limits!

Springer sista varvet med Per-Erik som pacer, varv 12 och 13 har gått riktigt bra. Jag har känt att jag haft någorlunda bra energi i stort sett hela tiden, inga mentala dippar, känt mig positiv och motiverad. Lyckats fokusera på ett varv i taget och en del av banan i taget. Jag har inte behövt lika många mentala strategier och knep som vanligt, trots att det är det längsta loppet jag genomfört. Närvaro, här och nu, ett varv i taget, en sektion i taget har varit ett mantra för mig under loppet. Att börja tänka på hur långt det är kvar har inte fungerat alls. I alla fall inte förrän nu på sista varvet. Andra strategier har varit att fokusera på löpningen: teknik, hållning, (försöka att) trippa fram mellan rötter, hålla tempot uppe och inte låta smärtan styra löpsteget. Försöka att gå lika fort som Jonas uppför backarna, kopiera hans teknik – hans hemliga ultravapen, som han uttryckte det. Prata om olika saker för att ha trevligt. Tänka på naturen, fågelsången, solnedgången och soluppgången, komma ihåg att stoppa i mig energi och dricka, vara tacksam för att det fungerar och jag får uppleva loppet. Ta in publik och funktionärers hejarop, tacka för stödet. Dela med sig av positiv energi till andra löpare. Fortsätt spring, här och nu, fokus på hållningen.

 

Ta emot socialt stöd-  Att känna sig stöttad och våga ta emot det får mig att bli en bättre människa och vilja stötta andra. Bli bättre tillsammans - NU!

På vissa ställen efter banan finns högklassiga frivilliga energikontroller där de boende delar ut både mental och fysisk energi i alla möjliga former. Den uppmuntran och den kicken jag får, efter att de talar om hur starka vi är som springer sedan sätter en nygräddad våffla i handen på en, är grym. I natt vid 1-tiden var det fortfarande en kille efter Havrevägen ute och fixade våfflor till oss. Sen att komma in i depån, bli ompysslad, få en kram och påhejning av Lotta. Att känna att de tror på mig och att jag klarar det, har hjälpt så oerhört mycket. Den energin det givit att ha en kompis att springa med alla dessa timmar, att jag hade en sån tur att hitta en sån grym partner att springa med som Jonas. Att höra honom säga ”bästa varvet hittills” varv efter varv och känna att det på ett eller annat sätt faktiskt stämmer. Att få uppleva hur otroligt mycket lättare det kändes att Anders klev i som pacer på varv 8 och gav av sin energi när vår energin började tryta en del och Jonas och jag hade lite svårt att peppa varandra och att sedan få fortsatt stöd varv efter varv, av Anders, Per-Erik och Lotta ända in i mål.

Belöningar - Känslan av att genomföra något jag kämpat för under lång tid både före och under själva loppet, att nå ett mål och känna den tillfredsställelsen och i viss mån även att få gratulationer high fives av andra efteråt, få känna lite stolthet. Visst, jag är en dopaminjunkie!

Jag börjar vid det här laget bli säker på att klara loppet under 24 timmar. Några km in på sista varvet ser jag att jag t.o.m. har möjlighet komma i mål under 23:30 om jag ligger i lite mer. Per-Erik får mig också att jobba lite hårdare undan för undan. De sista kilometrarna går lättare och lättare. Jag börjar springa uppför backarna och upplever inte ens att det går tungt. Passerar två tjejer på väg uppför sista backen, de hejar på mig, jag tackar och skickar uppmuntrande rop tillbaka till dem. Kommer upp på berghällen, nedför sista backen mot lekparken. Fler som hejar på, sista svängen in mot mål. 

Går i mål med ett glädjetjut, 23:25, på plats 23. Tar emot applåder, gratulationer, high-fajvar och får ett bältesspänne med TEC 100 miles. Så jääkla grym känsla – så jääkla trött – så jääkla värt det. 

Ultradrömmar - Jag har drömt om att springa 100 miles i ganska många år, åtminstone sedan jag läste Running Through the Wall, 2003 vilket jag tror var första gången jag verkligen insåg att det fanns många lopp som är så långa som 100 miles och mer och framförallt att det fanns ganska vanliga människor som sprang sådana lopp.

Jag har sedan dess läst massor av skildringar och sett mängder av filmer på Youtube om lopp som Western States 100, Leadville 100 och Ultratrail Mont Blanc. Jag började t.o.m. prenumerera på Ultrarunning Magazine från USA och prenumererade under ett par år, långt innan jag sprungit någon egen ultra, bara för jag var så sugen på att veta mera. Alla dessa beskrivningar som får det att pirra i kroppen och matar min känsla av att vilja uppleva liknande saker. Att springa ett 100-mileslopp i Sverige hoppas jag öppnar dörren för mig att springa fler lopp i andra länder och världsdelar. Löparnörd big time!

Tack Lotta för stöd från januari och genom hela loppet, nu ska jag försöka renovera klart det vi påbörjade i december. Tack Per-Erik och Anders för support och pejsning, bästa kompisar jag kan ha. Tack Jonas för sällskap och stöd under loppet. Tack till TEC organisationen för ett fantastiskt fint och föredömligt arrangerat lopp med härlig stämning. Ni har alla stor del i att jag klarade att fullfölja loppet. Min dröm om 100 miles.

Cool