Den sista veckan före TEC 100

Söderhamn 16 april 2018

I natt vaknade jag vid 3-tiden och hade svårt att somna om. Tankarna på det jag har framför mig for runt runt i huvudet. Mest tankar om planering och vad jag behöver ha med mig, men det smög sig även in tankar om hur jag ska klara av loppet. Det är mindre än en vecka kvar tills det jag hoppas blir en milstolpe i mitt löparliv. Jag ska ställa mig på startlinjen i TEC 100. Ett 100 miles-lopp. Drygt sexton mil löpning. Det känns egentligen helt orimligt. Samtidigt känns det rimligt, eftersom jag vet att många tusen personer med betydligt mindre löparerfarenhet än jag tagit sig an betydligt tuffare lopp som är både längre och med fler höjdmeter. Om de kan, borde jag kunna. 

Historien har ju visat om och om igen att många av de fysiska begränsningar vi tror oss ha bara är mentala. Det klassiska exemplet är 4-minutersgränsen på en engelsk mil. Världsrekordet på 4.01,3 hade inte rubbats på drygt 10 år och mängder av experter hade uttalat sig om att det var fysiskt omöjligt för en människa att springa fortare. När den 25 åriga Roger Bannister 6 maj 1954 sprängde 4-minuters gränsen med tiden 3:59,4 bevisade han experterna fel. Efter 4-minutersgränsen var spräckt tog det bara sex veckor innan rekordet sänktes ytterligare av John Landy till 3.57,9 och 1960 hade 26 personer sprungit under 4 minuter på den engelska milen. 

Ett eget exempel jag tagit med mig angående att flytta gränser fick jag i juni 2013. Då träffade jag Hans-Dieter från Tyskland på ett tåg från St Moritz till Davos. Jag var där för att springa Swiss Alpine och det var även den då blott 74 år unge Hans-Dieter. Jag var väldigt orolig för vad det skulle innebära att springa 78 km i de schweiziska alperna i 30 graders värme, medan han såg det som en fin dag i bergen som inte skulle innebära några större problem om man bara anpassade farten efter förhållandena. Jag kom (nästan) helskinnad i mål och Hans-Dieter kom i mål ett tag efter mig, men det var inte så stor skillnad, trots att han var 25 år äldre än jag. Det var det dittills tuffaste lopp jag genomfört.

Dagarna före Swiss Alpine sa min fru att jag var likblek av oro. Det var en oro som släppte helt när jag väl började springa. För mig var loppet en mental barriär jag klarade av, men framförallt blev jag starkt influerad av att se att det inte finns några gränser för vad som är möjligt att genomföra långt efter pensionsåldern.  Jag hade såklart läst tidigare om äldre personer som genomfört fantastiska saker, men att själv träffa en person som inte lät sig hindras av föreställningar om ålder och inte alls var orolig inför det han skulle göra, gjorde stort intryck. Hans-Dieter blev en fantastisk inspiration och förebild jag tagit med mig i livet och som jag ofta tänker på.

Nu är det inte speciellt stora likheter mellan att slå ett oslagbart världsrekord som 25 åring och att som femtioplussare springa 16 mil. Min nya utmaning är kanske lättare att jämföra med att som 74-åring springa nästan 80 km i 30 graders värme i alperna, dvs det jag ska göra borde vara lättare. Jag tänker ändå att jag har nytta av att vara medveten om hur mentala barriärer kan upplevas som verkliga fysiska begränsningar. Jag tänker försöka gå in i loppet med öppet sinne, se på planeringen jag gjort som något jag har att luta mig mot men som kan behöva förändras för att anpassa mig till yttre förutsättningar, kroppens reaktioner och mina tankar och känslor under loppet. När jag känner mig likblek av oro inför loppet, tänker jag på Swiss Alpine 2013 och att det kändes bra direkt jag började springa, för att lugna sinnet en aning. Det jag tänker nu är att jag faktiskt konkret behöver ta tag i lite av den praktiska planeringen jag har kvar, som att göra en detaljerad packlista och skriftliga instruktioner till supporten. Då kanske jag kan sova lite bättre i natt!

Cool