5 mars 2018

“Every morning in Africa, an antelope wakes up. It knows it must outrun the fastest lion, or it will be killed. Every morning in Africa, a lion wakes up. It knows it must run faster than the fastest antelope, or it will starve. It doesn’t matter whether you’re a lion or an antelope—when the sun comes up, you’d better be running.”

Citatet kommer från boken ” Why We Run: A Natural History” av biologen och ultralöparen Bernd Heinrich. Boken hade, när den först publicerades, titeln “ Racing the Antelope: What Animals Can Teach Us About Running and Ourselves”. Båda titlarna är talande för det boken handlar om. Jag läste den för ungefär 15 år sedan och den gjorde starkt intryck på mig. Eftersom vi människor också är djur och vår överlevnadsinstinkt är, precis som för antiloperna, starkt och ursprungligt kopplad till att springa, kanske vår viktigaste anledning till att vi springer är för att överleva. Idag mer för att överleva vår moderna livsstil och framförallt för att känna att vi lever.

Bernd är en biolog och ultralöpare som studerat djur hela livet. Han försökte lära sig av djuren och såg att bl.a. gaffelantilopen, the pronghorn, hade beteenden som han trodde sig ha nytta av att ta efter.

“In a recent issue of the international journal Nature, the pronghorn was declared the world’s premier ultrarunning animal, the best distance runner that muscle and bone and blood could produce.”

Gaffelantiloper rör sig alltid springande, förutom när de betar. Bernd hade som mål att slå världsrekord på 100 km 1981 och under en period av några månader gjorde han precis som antiloperna och sprang alltid då han förflyttade sig. Han hade en filosofisk hållning till löpningen, som han såg som grundläggande på många sätt. Enkelt, tillgängligt och genetiskt programmerat att väcka starka känslor och drivkrafter. Eftersom jag aldrig varit någon duktig idrottare, men alltid varit en person som älskat att röra på mig har enkelheten i löpningen passat mig väldigt bra. 

“The formula is simple: put one foot in front of the other. It doesn’t take much to figure out that if you want to improve sprint speed, you run faster. If you want to improve distance-running performance, you run farther.” 

Mitt mål just nu är att klara att ta mig i mål på TEC100 dvs att springa längre än jag gjort tidigare. Det viktigaste i min träningsplan var egentligen bara att träna på att springa längre och oftare än jag gjort tidigare. Jag påbörjade en runstreak i november 2017, inspirerad av Ellens inläggPace on Earth´s webbsida, drygt en månad innan jag bestämde mig för att ställa upp i TEC100. Trots att jag inte helt klarat följa mitt ambitiösa träningsupplägg som jag gjorde i början av januari, har jag ändå sprungit mer sammanhängande volym över de senaste tre månaderna än jag gjort förut.  Nu har jag sprungit i snart 130 dagar i sträck och känner att jag, som ändå sprungit i kontinuerligt i 22 år, flyttat åtminstone min löpvana en nivå uppåt -  jag har typ levlat lite. Det känns nu helt naturligt att springa varje dag. Om det är kort eller långt, långsamt eller hårt, väg eller stig, inomhus eller utomhus spelar mindre roll. Om löpförmågan ökat eller inte återstår fortfarande att se. 

Jag tycker precis som Pace On Earth-Ellen att en av de största poängerna med en runstreak är att minska kraven, att det är så mycket lättare att göra något ofta och lite, istället för sällan och mycket. Att öva mig på att göra något bara lite istället för inget alls, och medvetandegöra att den där rundan som tog 20 minuter i långsamt tempo ändå är ett träningspass. Att jag på kvällen kan fylla i min träningsdagbok och ge mig själv en mental klapp på axeln för att jag sprungit en dag till och kan känna mig nöjd med mig själv. När jag jobbar med personer med utmattningssyndrom eller med kronisk smärta, ser jag att de flesta har höga krav på sig själv och många tillämpar ett ganska uttalat allt-eller-inget-tänkande. Typ: ”Ska jag träna ska jag göra det ordentligt, annars får det vara”. En viktig del av behandlingen blir då att förmedla ett mer nyanserat synsätt där det är möjligt att laborera med kraven på olika områden och vid olika tidpunkter i livet.

Det här är precis vad jag själv kämpar med för närvarande. Eftersom jag bestämde mig lite sent för att anmäla mig till TEC 100, hade jag inte hunnit  planera mitt liv speciellt väl för en intensiv träningsperiod från januari t.o.m. april. Vanligtvis tar jag det ganska lugnt den här tiden om jag inte planerat för något särskilt lopp - tidigare år har det bara varit vasaloppet som krävt den här nivån av träning och det har ju varit enklare att åka skidor än springa den här tiden på året. Jag brukar annars vanligtvis träna det jag har lust med under den här perioden, åka skidor, simma, springa, åka långfärdsskridskor och kanske cykla lite både inomhus och utomhus. I början av mars börjar jag vanligtvis trappa upp löpträningen, för att vara både sugen och redo för Lidingöultran i början av maj.

Nu har jag istället sedan nyår i stort sett bara sprungit och lagt till styrketräning två gånger per vecka. Trots att jag försökt skruva ner mina krav på andra områden i livet har det blivit betydligt mer jobb och betydligt mer vardagsstress än vad jag önskat. Resultatet har istället blivit att jag fått dra ner på löpvolymen väsentligt några veckor jämfört med vad jag planerat. Den första justeringen jag gjorde var att minska volymen på den första återhämtningsveckan från ca 70 km till 50 km, den andra blev att gå ner på någon slags underhållsnivå på 6-7 mil/vecka och snarare sikta in mig på att få in några fler tuffa veckor innan jag ska börja trappa ner inför loppet. 

Om sex veckor hoppas jag att jag ändå står där på startlinjen, inför mitt livs löparutmaning. Ett djur som ska ta sig fram genom skog och mark under kanske ett dygn eller mer. 

“There is nothing quite so gentle, deep, and irrational as running--and nothing quite so savage, so wild.”