Det går bra nu

Löpass på isen i soluppgången.

 26 januari 2018

 Jag har en tendens att bli väldigt fokuserad när jag verkligen vill något. Nu vill jag verkligen klara 100 miles och hjärnan zoomar i hög grad in på det.  Samtidigt är jag ju så mycket mer än ultralöpare: make, förälder, vän, företagare, kollega, tävlingsarrangör, multisportare, hemmasnickare, och med femtielva olika intressen som musik, litteratur, film, entusiastbilar, kost, hälsa och allt vad det nu är.  Dels finns det förväntningar på mig från olika håll, dels vill jag själv väldigt mycket hela tiden (för mycket?). När jag var yngre trodde jag att folk var klar med det mesta när de var över 50 år. Jag vet inte om det var mer så förr, eller om det bara är en illusion, att det ser så annorlunda ut från perspektivet av att vara 20-25 år. Jag kan i alla fall konstatera att lusten att uppleva och ta mig an nya utmaningar fortfarande är väldigt stark. Några saker tror jag är viktiga för att ha möjlighet att genomföra något som jag upplever som en stor utmaning samtidigt som vardagslivet rullar på.

Om jag nu vet att jag fortfarande vill typ hundra olika saker, tror jag att det är viktigt att kunna skruva ner kraven på andra områden under en period och att acceptera att en del områden får mindre tid – jag snickrar vidare på rummet vi bygger om, och det får ta längre tid; jag fortsätter laga hälsosam vegetarisk mat, och det får vara okej att inte leta nya recept; jag åker lite skidor någon gång ibland, och det får vara okej att jag missar en massa tillfällen med kanonföre i skidspåren; jag bokar in lite färre uppdrag, och det får bli lite mindre uträttat på mitt företag. Jag träffar i mitt arbete ofta i personer som drivit sig själv till utmattning och gemensamt är att de har höga krav på sig själv på för många områden i livet. Behandlingen handlar ofta om att nöja sig med lägre prestationer på vissa områden. Sänkta krav ökar också möjligheten att göra fler saker. Till exempel blir det möjligt att träna 20 minuter och tycka att det har ett värde, istället för att tänka att det är för lite och istället strunta i träningen helt om en inte orkar eller har tid att träna minst en timme.

En annan sak jag tagit med mig är att kommunicera med mina närstående, så de får möjlighet förstå hur viktigt det jag vill göra är för mig och att jag känner stöd och acceptans för mina val. Nu har jag turen att ha en enormt stöttande fru som bl. a. klarar av att vi har kaos på övervåningen och accepterar att det får ta tid med den pågående ombyggnationen: TACK LOTTA FÖR DIN TOLERANS (vi började faktiskt riva på övervåningen innan jag kom på idén att jag skulle anmäla mig till TEC 100 i april). 

Grundläggande är ha en hyfsat tydlig plan för hur jag ska lägga upp träningen. Jag behöver veta vad jag ska göra vecka för vecka och sedan varje vecka kunna bryta ner det i dagliga aktiviteter. Planen behöver vara flexibel så den går att anpassa till livet. Jag tycker det går bra att ha en lista med olika träningspass att plocka från och ha en övergripande bild av vad jag vill få in varje vecka. Ibland, om jag har extra mycket att göra, kan jag dela upp det i mycket mindre delar, där varje stund blir värdefull och jag i slutet av veckan har fått ihop ungefär det jag planerat.

Den första månaden har jag lyckats följa min plan ganska bra, trots att det är mitt i vintern och jag aldrig tidigare sprungit så här mycket i januari. Jag har lagt till styrketräning två gånger per vecka till min träning och eftersom det var länge sedan jag körde ren styrketräning har jag haft nästan konstant träningsvärk de senaste tre veckorna. Varje kväll gör jag lite rörlighetsövningar framför TV:n för att inte bli så stel av all träning. Jag blandar olika löppass från min träningsplan, ökar gradvis volymen och löpningen funkar fortfarande. Jag är snäll mot mig själv och springer mindre de dagar jag inte känner lust, och motivationen känns fortfarande för det mesta väldigt hög. Jag försöker att ha disciplin att lägga mig lite tidigare och det funkar oftast. Kroppen känns hittills ganska bra och jag har gott hopp om att kunna fortsätta min plan mot 100 miles.