Kvällspaddling i novembermörker

Stenö 7 november 2017

Efter att vi klarat av Stenöultran, både som arrangör och deltagare, fick både jag och Lotta lite ny energi och fick lite fart på viljan och kreativiteten igen. Den här dagen hade vi bestämt att vi skulle ge oss ut på en kvällspaddling med våra surfskis så snart Lotta kom hem från jobbet.

Jag passar på att springa en sväng innan Lotta kommer hem, så jag inte missar min 100 dagars runstrike som jag började med för ca en vecka sedan. Hon pendlar och kommer oftast hem ca 1,5 timme senare än mig, så även idag.

Vi trycker snabbt i oss varsin banan för att få lite energi inför paddlingen. Letar fram våra sommarvåtdräkter, eftersom vi har höst- och vinterdräkterna kvar i vår skärgårdsstuga. Drar på oss ett varsitt lager semidry-kläder ovanpå våtdräkterna. Våtdräkten för att överleva kylan om vi trillar i vattnet och lagret ovanpå för att hålla oss varma när vi paddlar. Drar på oss ullsockar, neoprenskor, neoprenhandskar, mössa och pannlampa. Det är kallt och mörkt ute, ca 1 minusgrad, det har frusit lite frost och is i fukten på gräset och altanen. Vi bär ner våra surfskis till vattnet, det är ca 150 m att gå till Lötviken. Surfskidorna väger ungefär 12 kg, så det går relativt lätt.

Havet är svart som bläck och mörkret känns ogenomträngligt. Vi upplever att pannlamporna lyser sämre på havet än när vi springer eller cyklar. Det känns som det är någon slags illusion, kanske pga av att det är så mycket öppen yta, eller att det bläcksvarta havet suger till sig allt ljus så inget reflekteras tillbaka. Vattnnivån är riktigt hög, minst 50 cm - kanske mer, över normalnivå. Bryggorna sticker upp mycket mindre än vanligt. Kliver i vattnet och skjutsar ut surfskin lite, det sipprar in i neoprenskorna. Hoppar i och paddlar ut mellan bryggorna. Bara vi kommit ute en liten bit märker vi att det blåser betydligt mer än hemma på vår gård.  Vi ser knappt vågorna, men känner att vattnet rör sig.  Jag är betydligt mer spänd än vanligt, känner mig lite stel och inte riktigt i balans. Vi har relativt stabila surfskis, men de är långt ifrån våra havskajaker i stabilitet. Paddlar en stund, kommer in i en rytm, slappnar av lite, låter vågorna rulla in under mig. Märker att vi måste hålla oss ganska nära för att ha varandra inom synhåll. Allt utanför pannlampans ljusstråle är becksvart.

Stannar till och fotar några gånger, är lite bökigt med neoprenhandskarna på. Märker att vinden och vågorna gör att vi snabbt driver iväg om vi inte paddlar. Jag är redan iskall om fingrarna, har lite för tunna handskar, känns som de snarare kyler än värmer eftersom de är fuktiga av vattnet som rinner längs paddeln. Paddlar ut över sandrevet som vi brukar få paddla runt. Nu är vattnet så högt så vi kommer över. Det är stjärnklart, men månen har inte kommit upp ännu, vilket vi hade förväntat oss. En svan kommer tyst guppandes in i ljuset från pannlamporna, försvinner snabbt ut i mörkret igen. Släcker våra pannlampor en stund, sitter bredvid varandra och gungar på vågorna i det svaga ljuset från stjärnorna. Det är kallt och mörkt, vi hör bara vinden, det känns lite magiskt.

Paddlar hemåt igen. Kommer till stranden efter ca en timme, kalla men fyllda av upplevelsen. Mörkerpaddling blir det fler gånger!

Cool

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •