Trekking på två berg

Brest, Kroatien 25 september

Efter frukosten tog vi vår nyhyrda bil och letade oss ut på landsvägen från Porec. Vi hade en idé om att hitta till någon av de vandringsleder som skulle finnas i Cikariabergen och som vi kunde se utsatta på vår bilkarta. Ingen av de vi pratat med kunde ge oss några riktiga besked, men vi chansade på att åka mot en ort som heter Buzet, och sedan vidare upp i bergen därifrån. Det gick bra att hitta dit och vi åkte på småvägar genom ett vackert bergslandskap, de sista milen gick på smala serpentinvägar upp i bergen. Plötsligt kom vi till ett område med höga nybyggda stängsel med taggtråd högst upp. Längre fram såg vi en nybyggd gränsstation till Slovenien. Vägen vi åkte på gick in en bit i Slovenien och sen tillbaka, men stänglsen var inte färdiga och det var ingen som kollade oss. När vi tagit oss en bit förbi Brest hittade vi en markerad led och en skylt som pekade mot Gomilla, som är ett av de bergen vi var intresserade av att vandra till. Det hade regnat hela dagen och regnade fortfarande när vi gav oss iväg. Temperaturen låg på ca 12 grader, så vi tog på oss allt vi hade med oss i klädväg. Det var inte riktigt så här vi tänkt oss, snarare heta löpningar på soliga berg, men det var bara att gilla läget.

Leden började nedför och löpningen rullade på riktigt lätt. Efter en liten stund såg vi att det var grävt överallt på stigen och vid sidan av stigen. Först var vi väldigt fundersamma, men sedan kom vi på att Buzet kallades tryffelstaden, bla från på skyltar vi hade sett efter vägen, och antog att de spåren vi såg var ställen där någon eller några grävt efter tryffel.

Leden var vacker och varierad och vi fick snart upp värmen i våra regnjackor. Regnet lättade också så småningom och övergick i duggregn. Dock sjönk temperaturen på högre höjd och vinden tilltog också, vilket gjorde att det gällde för oss att hålla tempot uppe för att hålla värmen - det var typ svensk höst!

När vi tagit oss upp på Gomilla såg vi molnen som kom och drog fram över berget - stundvis var utsikten fantastisk där landskapet i höstfärger trädde fram mot molnkanten. Som vanligt fick vi snabbt ta oss ner igen eftersom det var så kallt och blåsigt på toppen. En bit nedanför toppen, i lä från vinden, fyllde vi på med varsin Snickers, sedan joggade vi tillbaka nedför berget. Vädret var klarare och det var lite varmare när vi om tillbaka till bilen.

Vi var fortfarande pigga och bestämde att fortsätta åt andra hållet upp på det närmaste berget, med det från Balkankriget obehagligt klingande namnet Zebrenica. Vi funderade om det var samma område som vi hört så mycket om? (När vi kollade senare insåg vi att det bara var namnet som var samma.)

Vi gav oss iväg mot toppen. Efter en ganska kort vandring kom vi upp, och såg att toppen var som en vacker alpäng. Det blåste rejält, men vinden var inte längre lika kall, det hade slutat regna och solen lyste svagt emllan molnen. Vi kände oss inte helt fria att springa omkring på gräset utanför stigarna, eftersom vi fått associationer till kriget och börjat fundera på minor. Utsikten var iaf super och vi kände oss nöjda med dagens trekking och löpning.

På tillbakavägen besökte vi staden Motovun som låg på toppen av en flera hundra meter hög klippa, som en fästning. Bebyggelsen var gammal och charmig och vi hittade en toppefin restaurang där vi satt på en balkong på kanten av klippan och hade kanonfin utsikt över berg, skogar och en flod. Där på restaurangen berättade vår servitör massor om hur skogarna på bergen är fyllda av tryfflar, att det nu var högsäsong och att de grävde fram tryfflaran med hjälp av tryffelhundar. Det stämde alltså att det var tryffel de grävt efter där vi hade sprungit tidigare under dagen.

Det blev en fin dag trots starten med det kyliga och regniga vädret, med trekking på två berg och mat på det tredje - och än var dagen faktiskt inte slut.

Cool

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •