Älvarnas blå band

Vansbro 9 juli 2017 -  Race Report Vansbrosimningen

Sitter i solen utanför tältet på Vanåvallen i Vansbro. Har hämtat en varsin pizza och köpt med kall folköl från mataffären. Njuter av sommarkänslan och att vara på plats bland tält och simmare. Det är sjunde gången vi kommer att delta i Vansbrosimningen. Efter sju genomförda Vansbrosimningar får vi en speciell medalj med Älvarnas blå band, vilket är de sju broarna som man passerar under i de två älvarna man simmar i Vansbro.

Första gången vi var med 2011 hade jag kämpat i ett par år med att lära mig frisim. Var redan en bra bit över 40 år då jag verkligen bestämde mig för att lära mig. Hade en dröm om att kunna crawla hela Vansbrosimningens 3 km och sedan vara med i några triathlon för att så småningom, kanske, möjligen göra en Ironman.  Sonen hade då simmat med simklubben några år och jag vara ofta med  och kollade på träningar och tävlingar. Det hjälpte mig nog att ta steget att själv lära mig.

Jag simmade mycket och älskade bada under uppväxten, men hade nog dålig fallenhet för frisim och de andra simsätten utom bröstsim. Men att simma bröst och att dyka långt var jag bra på. Såg att andra klarade crawla genom att bara testa, men jag kom bara två meter och fattade aldrig hur det skulle gå till.

Gick en kurs för simklubbens simcoach Håkan, upplevde det bitvis som en nära-drunkningsdöden-upplevelse.  Jag simmade baklänges när vi skulle öva benspark, coach Håkan skrattade så ha fick tårar i ögonen.  Har fortfarande dålig benspark, men nu går det i alla fall framåt. Jag fick med mig en del från kursen men klarade inte riktigt att öva på egen hand, kände mig dum när jag försökte sprattla mig fram i bassängen och bara kom en liten bit. Gick en till kurs året efter och lärde mig lite mer. Upplevde ändå att jag inte kunde frisimma. Kom fram till att det som krävdes var träning (borde inte vara så svårt att räkna ut) och att jag var tvungen at släppa vad andra tyckte, bestämde mig för att nu får jag ligga där och sprattla i poolen, det får se ut som det vill. Började då öva betydligt mer målmedvetet. Klarade efter ett tag 25 m i sträck, men det var fortfarande en kamp.

Bokade i mig på Vansbrosimningen när jag blev erbjuden en plats i Sverigeklassikern efter jag gjort Lidingöloppet och Vasaloppet i följd. Okej, ingen återvändo. Köpte en simvåtdräkt på vårkanten och började öva i öppet vatten i maj 2011. Efter att ha kommit över de första panikkänslorna från att ligga i det kalla mörka vattnet fick jag en riktig aha-upplevelse. Upptäckte att jag faktiskt kunde flyta riktigt bra med våtdräkten, att det gick att slappna av och bara simma på. Klarade 500 m utan större problem med andningen. Simmade som en orm i vattnet och hade noll koll på navigationen, men Lotta paddlade kajak bredvid mig och motade in mig på rätt spår då och då.

Vansbro 2011: Hämtar nummerlappen, hör att det är en person som avbokar sin plats. Övertalar Lotta att hon ska ta den, vilket hon efter viss tvekan gör. Jag simmar loppet på runt 1:01. Jag tar inte ett enda bröstsimtag på hela loppet.  Simmar förbi infarten där man svänger av från Vanån till Västerdalälven och får vända tillbaka. Lotta växlar mellan crawl  och bröstsim i lugnt tempo och kommer några minuter efter mig. Hon är vid den här tiden egentligen en mycket bättre simmare än jag. Trots att det tog över en timme kunde jag inte vara mer nöjd. Min målsättning var att frisimma i stort sett hela vägen och att känna mig någorlunda lugn och avslappnad i simningen, och det uppnådde jag. Efter det loppet fick vi blodad tand båda två och har sedan varit med varje år. Nu är vi inne på vårt sjunde år och räknas som Blå bandet simmare - dvs typ veteraner, och får vara med i en egen Blå-bandet-startgrupp om vi vill. Lotta simmar i den, men jag kör i en snabbare grupp som jag kvalificerat mig till förra året. Genom åren har jag upptäckt att jag är lyckligt lottad som inte varit så bra på att simma från början, att mina svagheter faktiskt är samma som min utvecklingspotential. Det har inneburit att jag fått möjlighet att fortsätta utvecklas som simmare trots att jag vid det här laget fyllt  50 och lite till. Kollar jag resultaten fattar jag  att det fortfarande är träning och fokus som avgör mina tider och inte ålder. Kul tycker jag

 Cool

2011 - 1:01:16

2012 – 56:32.8 (kapade nästan 5 minuter från första året)

2013 - 56:33.2 (4/10 sek långsammare än 2012)

2014 – 31:36 (nedkortat lopp pga kyla i vattnet, men knappt 2 sek ifrån att få flytta upp en startgrupp)

2015 – 52.24 (drygt 4 minuter putsning av personbästa/PR)

2016 – 47:54 (4:30 min bättre än 2015)

Vansbro 2017: har sovit som en stock i tältet trots både ont i ryggen och vänster axel. Ryggproblemen har kommit och gått hela våren och sommaren, medan axeln har släpat med i flera år. Var betydligt bättre i axeln i vintras fram till december och simningen funkade kanon, tills jag halkade på en löprunda och slog mig rejält. Fick då sluta simma i en par månader och har sedan dess haft väldigt mycket sämre tryck i vänster sida, och smärtor i typ varje simtag. De senaste 2 månaderna har det dock gått bättre, men är långt ifrån bra i axeln. Är såklart stel som en pinne i kroppen, men går ut och kör ett kort yogapass på 10-15 min som jag börjat med de senaste veckorna, och som hjälper mig att få igång kroppen och mjuka upp axlar och rygg. Det är regn i luften och vi äter frukost i förtältet. Plockar ordning på våra grejer. Tar det lite lugnt ett tag. Sätter på oss våtdräkterna nedtill och varma kläder upptill.

Vid halvtiotiden går vi mot starten. Jag startar kl 10:27, efter elitgrupperna, Lotta startar 50 minuter senare. Gör på lång rad längs det gamla järnvägsspåret. Johan Olsson, skidåkaren, går precis framför med en kamerakille. Hör hon honom prata lite med kamerasnubben, han gör ju Sverigeklassikern nu, ser simningen som sin svagaste länk men tycker det ska bli kul. Kommer fram till startområdet. Triathleten Lisa Nordén står där och blir filmad med en TV-kille som också ska simma, de poserar lite, bjuder på sig själva. Grymt att få se två av mina stora förebilder inom träning, och att de ska vara med i samma lopp som jag.

Känner att jag blir upprymd och peppad av att komma till startområdet. Älskar känslan inför ett lopp, hur mitt fokus ökar och jag riktigt känner hur kroppen börjar förbereda sig. Ser alla runtomkring som förbereder sig. Få småprata lite med andra deltagare. Känna att jag är del av något gemensamt. Träffar Gustav och Axel och sen Malin och Christian, alla från vår klubb Söderhamns Skärgårds Multisportförening.  Kollar på elitstarten. Gustav är i första gruppen, vi ser honom ligga och sparka en bit bakom startlinjen. När starten går är det som 50 hjulångare som piskar upp vattnet, det ser mäktigt ut. Kollar på resten av elitstarterna, damer och herrar. Går upp för att värma. Vi som inte är elit har nuförtiden rullande start, de släpper iväg oss på vårt klockslag, men klockan går igång då vi passerar startgrinden på land, medan eliten ligger på rad i vattnet och startar samma sekund, först i mål är det som gäller för dem.

Rättar till simmössan, på med brillorna, känner efter att de sitter bra. Går mot startgrinden. Går igenom första grinden, passerar andra, grön lampa, joggar till vattnet. Hoppar i vattnet och simmar snett åt vänster, vill inte hamna i bröten till höger. Armar och ben överallt, försöker hitta en lugn effektiv rytm. Det är svårt när jag hela tiden måste anpassa fart och riktning och blir påsimmad bakifrån och från sidorna. Det är mycket hårdare i den här gruppen än de grupper jag startat i tidigare, fler som vill fram, generellt högre tempo trots att jag lagt mig rätt långt bak, har kanske 80% av gruppen framför mig. Får lite flyt en stund, men när vi svänger ut i den större älvfåran blir det trångt i svängen. Får först en armbåge på sidan av huvudet och hinner bara samla ihop mig, sen kommer en spark som gör mig lite groggy och jag blir samtidigt nedtryckt i gröten av människor. Hinner få lite panikkänslor men de försvinner snabbt, får istället tankar om att  jag med gott samvete kan skita i det här, bara simma in till kanten. Blir förvånad över mig själv, var kom de tankarna ifrån? Jag vill ju det här, allt kan inte gå lätt. Bestämmer mig för att lägga mig så långt ut på vänstersidan det går mot bortre strandkanten. Även om linan går längs mitten av älven och flödet är högst där, kommer jag fram till att min simning fungerar klart bäst om jag inte behöver trängas, flyt och rytm är allt för att det ska funka för mig.

Fortsätter att hålla mig utanför trängseln, upplever att det går bra, att jag simmar ikapp fler än som simmar ikapp mig. Det är 16-17 grader i vattnet och jag känner mig varm i våtdräkten, ett tecken på att jag håller hög intensitet. Känner mig inte trött, passerar 500 och 1000 m markeringarna. Tankarna håller sig hela tiden runt flyt, rytm och känsla. När jag hittar en bra känsla i vattnet försöker jag fånga den och behålla den, ”så här ska det kännas, håll den kvar, fortsätt så här, samma rörelsemönster, samma upplevelse”. Markeringarna flyter förbi, det är jobbigt att simma så här hårt, och känns samtidigt lätt och rätt. Känner glädje i att det funkar så bra. Svänger in i Västerdalälven. Möter lite kallare vatten, nu är det motströms, lite hårdare att simma. Nu är det istället minst motstånd närmast strandkanten, men också mest folk där. Jag lägger mig längre ut i älven för att få fritt vatten, räknar fortfarande med att jag tjänar på att kunna simma i mitt eget tempo. Håller farten så gott jag kan. När det är 500 m kvar försöker jag öka. Räknar armtag 10 i taget för att bara behöva fokusera på just de här 10 armtagen Ett, två, tre, fyra, fem sex, sju, åtta, nio, tio. Börja om: ett, två, tre osv. Det hjälper mig att orka trycka på lite till. Kommer in mot målet, smackar handen i chipavläsaren ovanför huvudet, får grön lampa.

Stapplar upp för rampen, trycker av klockan. Yes, klockan visar 47:38, minus några sekunder, det borde vara nytt pers. Känner mig trött men inte utmattad. Glad och supernöjd! Någon hjälper mig att dra ner dragkedjan på ryggen. Hör grattis från flera håll. Snackar lite med en kille som kommer in ungefär samtidigt, han tycker det var lite för dåligt flöde, hade hoppats på pers men tappade en minut från förra året. Går vidare uppför nästa ramp, får en särskild blå bandet medalj. Grattis! Varm saft, hur gott som helst, dricker flera muggar. Går vidare till fältet där våra ombyten ligger. Byter om, snackar med grannen. Han är gammal simmare i 70-årsåldern, har simmat ungefär på samma tid som mig. Tänker att det här kan jag fortsätta med länge. Känner tacksamhet mot min kropp som funkade så bra trots diverse krämpor. Utbyter erfarenheter från loppet med Malin och Christian som också kommit i mål. De startade i gruppen efter mig. Byter om, tittar på elitens prisutdelning, väntar på Lotta, fotar henne, gratulerar henne i mål, tar mer bilder. Vi är båda nöjda och överens om att vi fortsätter med det här åtminstone tills vi klarat av 10 år. Dessutom: det blev nytt PR 47:31, d.v.s. 23 sekunder bättre än 2016.

Cool

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •