Sexton gånger och fortfarande roligt

Stockholm marathon 3 juni 2017

Sitter på konstgräset på Östermalms IP tillsammans med min fru Lotta. Kollar in alla löpare som undan för undan fyller på området. Äter och dricker lite, fokuserar på loppet – in i bubblan av koncentration och närvaro där jag blir mentalt inställd på det jag ska göra. Stretchar och mjukar upp. Pratar med lite deltagare, träffar Christer Jonsson från Hudik som brukar vara med på både våra swimrunträningar, och våra lopp Skärgårdsutmaningen och Stenö Ultra Trail. Han siktar på 3:15, jag siktar på 3:30, som är den ungefärliga genomsnittstid jag haft på Stockholm Marathon, som jag hittills sprungit 15 gånger.

Jag tycker Stockholm Marathon är ett fantastiskt fint och välarrangerat lopp med grymt publikstöd och band som spelar på många olika platser efter banan som ger skön pepp både till löpare och publik. Första gången jag sprang här var 1998. Då var det mitt andra marathonlopp någonsin. Jag hade sprungit Strömmingsmaran i Söderhamn i augusti 1997 på 4:07. Mitt mål var då bara att mig runt och jag hade en liten förhoppning om att komma runt på ca 4 timmar. Jag sprang hela loppet med någon slags glädjerus över att jag verkligen fick vara med om att springa ett marathon, jag som i vissa lägen inte trodde mig själv om att fullfölja just någonting. Att gå i mål på gågatan i Söderhamn, med publik som stod på båda sidor och applåderade oss in i mål var bara så grymt. I Stockholm 1998 var det samma sak, att jag mest sprang i någons slags förundran över att jag verkligen fick vara med om något så jäkla häftigt, med publikhavet som jublade när vi sprang förbi i Kungsträdgården och att gå i mål på Stockholms Stadion. Då blev det 4:06 i sluttid. Sen rullade det på, Strömmingsmaran och Stockholm marathon ville jag för allt i världen inte missa. Jag brukar säga att min jobbigaste mara var när jag fick kolla på Strömmingsmaran 2001 istället för vara med och springa, pga en brakförkylning.  Jag missade även maran i Stockholm 2004, då jag helt glömt att hela familjen skulle båtluffa i Grekland samma vecka som loppet och dubbelbokat mig. Det året fick jag istället Berlin Marathon i 40-årspresent av Lotta och fick på köpet ett nytt PR på 3:11, Berlin är ju också känt för att ha en av världens snabbaste marathonbanor. Sen fortsatte jag bara på samma sätt, det var självklart att vara med år efter år.

Från 2002 ställde jag upp årligen på Lidingöloppet och från 2008 deltog jag varje år på Lidingöultran. Jag reflekterande inte så mycket över att jag kunde välja att inte vara med. Vändpunkten kom när jag var med i Stockholm Marathon 2012. Då var det 4 plusgrader vid starten, intensivt regn och 10 sekundmeter. Under loppet var det samma väder, men det blåste upp till 18 sekundmeter i byarna. Jag frös och verkligen led under loppet, hade svårt hitta glädjen. Funderade vad jag höll på med, om det verkligen är värt det, att springa samma lopp varje år. Bestämde då att det får vara nog med asfaltsmaror. Att jag skulle hitta andra roliga lopp att engagera mig i, framförallt ultralopp, helst trail. Anmälde mig inte till 2013, men ångrade mig en månad före loppet. Försökte då maila och säga att det skulle bli mitt 15e Stockholm Marathon, men det hjälpte inte. Anmälde mig istället och sprang på nytt 2014, tänkte att nu är det mitt 15e och sista. Fick då avsluta med flaggan i topp, med ett lopp jag njöt av. Sprang i mål på 3:28 och kände att det var ett resultat jag var nöjd med. De sista åren har det funnits platser kvar och jag råkade få marathonfeeling igen i april i år och spontananmälde mig, jag kunde helt enkelt inte stå emot suget efter upplevelsen. Lovade också mig själv att skriva en race report för att loppet inte skulle försvinna in i ett töcken av Stockholm marathon där jag faktiskt inte kan skilja åren åt. I backspegeln, är ju 2012 faktiskt ett år jag kommer ihåg, hur jag stapplade fram i stormbyar på Södermälarstrand och över Västerbron där armar och ben kändes helt bortdomnade av kylan. Ett annat år jag minns som jag gillar betydligt mer var faktiskt 2007, då det var 28 grader vid starten och 31 grader senare på eftermiddagen. Då fick jag gå vid några tillfällen för det snurrade så mycket i huvudet. Trots det sprang jag faktiskt en minut fortare 2007 än 2012: jag har klart lättare hantera värme än kyla. Det är verkligen loppen med de starkaste kontrasterna och upplevelserna som blir kvar i minnet

Nu är jag alltså på plats igen, för 16e gången. Har slappat, fokuserat, varit på toa, fyllt på lite energi. Allt känns toppen. Börjar dra mig mot starten. Startar i grupp D. Brukade förr få starta i grupp C, men har väl inte tillräckliga marathonresultat för att platsa längre. Spelar ingen större roll,  får ändå starta kl. 12:00. Grupp A-E startar kl 12:00 och grupp F-I startar 12:10. Går uppför grässlänten som går till startområdet. Träffar Anders från Söderhamn, en av medlemmarna i Hälsinglands Multisportare (en annan multisportklubb från Söderhamn, med lite annan profil än vår). Vi peppar och önskar varandra lycka till. Vi springer även på Ulrika som brukar hänga med på våra trailrundor: Hej, kul, lycka till! Blir glad av att prata med lite bekanta och peppa varandra. Vi har olika startgrupper alla tre, så vi går åt varsitt håll. Kommer upp på Lidingövägen. Är ganska tidig, inte så fullt än. Passar på att värma lite, springer runt och gör lite löpskolningsövningar. Hoppar runt lite i takt med musiken. Startgruppen fylls på undan för undan, 30 min före start finns inget utrymme att röra sig längre, vill ha position långt fram i gruppen. Ser Christer värma i gruppen framför, där har de hittat ett sätt att värma trots att det är fullt, en stor del av gruppen springer i en cirkel runt området, det funkar för att tillräckligt många springer med. Lite ambitiösare i Grupp C.

Några minuter kvar till start, känner hur kroppen och hjärnan förbereder sig på ansträngningen. Känner mig pigg, alert, redo! Startsignal: Yes nu kör vi! Massan börjar röra sig, vi går, först sakta sedan lite fortare. Efter 30 sekunder småjoggar vi. Det är trångt, någon kliver mig på hälen, skon åker nästan av. Trampar i den igen. Passerar startlinjen efter ca 1 minut. Drar igång min egen tidtagning och GPS. Tempot ökar. Fortfarande trångt. Blir trampad igen på samma häl, foten åker upp. Jävla skit, håll lite längre avstånd tack! För trångt, kan inte stanna eller böja mig ner, alla vill framåt. Trampar ner halva hälkappan, springer haltande vidare. Nu flyter det på ca 5 minuters tempo. Foten rör sig i skon och hälkappan rätar till sig efter ett tag, skönt, för det är fortfarande för trångt att böja sig ner. Följer med i tempot, springer nu runt 4:30/km. Känns lätt, säger till mig själv att dra ner farten efter ca 2 km. Försöker hålla mig mellan 4:45 och 4:55 fart. Spara lite på krutet, även om kroppen känns bra vet jag att jag sprungit förhållandevis lite, trots att jag sprang Lidingöultran för 4 veckor sen.

Springer runt Östermalm, känns mest lätt och roligt. Märker dock att jag får ta i lite för mycket om jag ska hålla farten i uppförsbackarna. Tänker att det ändå kommer bli tufft att snitta 5 min/km. Tappar snabbt ner till 5:30 uppför om jag inte är fokuserad och hittar rätt andning, steg och anspänning. Jag vet att det inte får kosta på för mycket så här tidigt i loppet. Kampen nu är framförallt att hålla ett tillräckligt högt och effektivt tempo, utan att känna att pulsen bär iväg för mycket. Kommer ner på Strandvägen, känns lätt att springa igen. Springer förbi Kungsan och ut på Skeppsbron, massor av publikstöd – härliga känslor. Förbi Slussen. Ny sträckning, istället för ner på Södermälarstrand, springer vi upp på Hornsgatan. Tung löpning, tappar fart, får jobba mera, lite för hög ansträngningsnivå. Missar en vätskekontroll, springer på fel sida och tycker det är för mycket folk i vägen. Har inte riktigt koll eftersom banan är omlagd. Bestämmer att jag får ta en av mina Enervit liquid istället, har ju sprungit 8 km så det känns OK. Har två Enervit i bakfickan på min tröja och Lotta har två till som hon lovat langa åt mig längre fram.  Över Västerbron, tänker att det är 31 gången, känns ganska vant. Grymt publikstöd över bron, och den känns förhållandevis lätt. Öser på ner på andra sidan, passar på att ta igen lite förlorad tid. Norrmälarstrand är en härlig sträcka på första varvet, lättsprunget och mycket folk som hejar på. Öppet och fint med vattnet på sidan. Nästan njutbart. Fortsätter hålla högt tempo, tar igen lite förlorad tid från den tunga sträckningen på söder. Behöver ännu så länge inga speciella mentala strategier, håller mest fokus på fart, löpteknik, andning, anspänning och lagom ansträngningsnivå, d.v.s. hur jag springer, funderar inte på varför jag springerinte ännu.

Fortsätter genom stan, tar in upplevelsen, mår bra förbi Centralstationen och Norrmalm. Börjar få jobba lite hårdare för att hålla farten uppe. Har koll på klockan hela tiden, stämmer av mot upplevd ansträngningsnivå. Funderar om det är meningsfullt, har ju tidigare sprungit utan klocka, bara gått på känsla och det har inte gått sämre. Klarar inte släppa det nu, fortsätter styra farten till stor del efter klockan. Banan är lite annorlunda och vi springer inte på Valhallavägen vid varvningen, passerar istället på Karlavägen, via Karlaplan vid ca 17 km. Kollar intensivt efter Lotta och Paulina, folk överallt, ser dem inte. Nästa chans är vid Skeppsbron. Det är en bra bit kvar till hälften, men det känns ändå som varvning eftersom jag nu passerat Stadion, nästa gång jag kommer hit är det målgång.

Kommer vidare ut på Djurgården, mer fokus. Visualiserar lite hur mitokondrieexplosionerna driver på i lårmusklerna, den mentala bild jag hittade under senaste Lidingöultran, som funkade rätt bra då. Känns bra att få lite distinktare skjuts i benen. Jobbar för att hitta flytet, trots att det smärtar rätt mycket i benen vid det här laget.  Även tårna gör ont och jag tänker att det är bara att tugga i sig. Springer om ett helt gäng och känner mig tillfreds, tänker att många är tröttare än jag. Plötslig kommer en av farthållarna från Stockholm marathon, med 3:30 flagga på ryggen ikapp, dvs de håller en fart som motsvarar en sluttid på 3timmar och 30 minuter. Har en hel klunga med sig. Blir först glad, för jag inte sett några 3:30 flaggor på ett tag. Två 3:30 pacers är längre fram, har inte orkat hålla deras fart. Känner efter en par km att jag tappar på 3:30 klungan minst 10 personer. Lite tungt. Kollar klockan och ser att jag ändå håller mig till 5 min/km, tänker att de vill ha någon minut tillgodo. Springer över spåren utanför Grönan, tänker på 2012, att jag snubblade och ramlade där på nedkylda, tvärstumma ben. Fick kramp i båda benen när jag skulle resa mig, försökte flera gånger, men kom inte upp. En massa folk sprang förbi mig, men en kille stannade och hjälpte mig, att jag kände tacksamhet mot honom. Känner även tacksamhet för att den här dagen är loppet så mycket lättare än det var 2012.

Över bron, kommer in på Strandvägen. Hör plötsligt Lottas syster Lillian ropa, Heja Micke. Ser henne inte, ser sekunden efter Paulina och Lotta. Blir glad i hela kroppen, kramar om dem båda, kramar Pollan igen, får två Enervit av Lotta. Får skäll av en löpare som tycker vi är i vägen. Det struntar jag fullkomligt i, det här är viktiga sekunder. Springer vidare på glada, lätta steg. Genom Kungsträdgården, mycket uppmuntran och applåder, samma efter Skeppsbron. Passerar 30 km, har några sekunder tillgodo till 2 timmar 30 minuter, vilket betyder att jag fortfarande snittat 5 min/km. Cirka en timme kvar om jag håller farten, nu börjar det bli tufft. Belönar mig med en Enervit.  Räknar med att ta nästa om 8 km, när det är 4 km kvar. Ska dessutom upp på Söder igen, svagt uppför i flera km. Farten går obönhörligen ner.Hjärnan börjar veva fram andra mentala strategier, ”jag springer lätt och avslappnat”, ”smärtan är en del av upplevelsen”, ” det här är din grej Micke”, ”jag flyter fram över asfalten”. Tankarna hjälper, det går inte så mycket fortare, men känns oändligt mycket lättare. Vidare runt Söder.  Enervit har ställt ut en kontroll, delar ut gels. Tack, en liten belöning till. Snart framme vid Västerbron, här är det mycket folk, mycket musik och mycket pepp. Bestämmer mig för att se glad ut och le hela vägen upp. Gensvaret är enormt, iaf känns det som varenda en längs trottoaren på vägen upp till krönet, skriker ”heja, bravo, kom igen, bra kämpat” och alla ser glada och peppiga ut. Note to self: Bra strategi!

Tar mig över krönet där Asics satt uppe en stor portal. Musiken pumpar, armarna i luften. Känns som en liten seger. Öser på nerför backen mot Norrmälarstrand. 34 km. Bara min lilla 8 km runda som jag brukar köra hemma kvar,  den är ju lätt som en plätt, bara att tänka att det är den jag springer. Delar upp det som är kvar av loppet i hållpunkter km för km efter min hemmasträcka, där varje km istället blir lite som en del av den rundan. Drar i mig en energidryck vid kontrollen. Har varit återhållsam med vätskan. Oftast bara en mugg energidryck, vill slippa stanna och kissa, vilket jag oftast fått göra tidigare under de flesta längre lopp. Även fokuserat på att hålla farten uppe, inte tappa så mycket vid kontrollerna, greppa, gå, tryck ihop muggen, spring, andas in, drick, svälj, andas ut. Misslyckas bara typ en gång under loppet, glömmer andas in före och andas istället medan jag dricker och börjar hosta. Den här strategin behöver jag bara om jag börjar springa direkt, om jag går och dricker funkar det ändå, men den här dagen försöker jag verkligen springa hela tiden.

Fortsätter att kämpa för att hålla farten, tappar nu lite varje kilometer, kan inte plocka igen det jag förlorade på Söder. Räknar km, ger mig själv små uppmuntrande tankar, tillämpar mentala strategier. Gör om min VH VH strategi till VHD HB.  D.v.s. Vad, Hur, Varför och Hjälpande tankar/ känslor, blir istället Varför, Hur, Delmål, Hjälpande tankar /känslor, och Belöningar. Varför? För det är det här jag älskar, det här är en så fantastisk del av livet, där jag får så många upplevelser. Hur? Det håller jag på med hela tiden, fokus på teknik, fart, hållning, stegfrekvens, driv på med armarna osv. Delmål underlättar så oerhört, äta elefanten en tugga i taget. Hjälpande tankar, de finns där att hämta hela tiden. Känslorna är kopplade till upplevelserna, människorna, naturen, kampen, delmålen, det gäller att ta emot dem. Belöningarna likaså, plus att jag letar små belöningar att lägga till, som en Enervit här och där. Upptäcker plötsligt att jag missat 38 km skylten, är vid 39 km. Yippiee, fick en km gratis. In med en Enervit, mera energi. Kämpa in i mål. Får lite runners high känsla, springer lite lättare, mindre smärtsamt än vanligt de sista 3 km. Sista kilometern, nu ökar jag, springer om många. Kommer någon enstaka riktig spurtare och drar förbi. Utanför Stadion, Paulina är där med sin kompis, HEJA PAPPA!! Härliga känslor, springer så fort det går, in på Stockholm stadion, rätt mycket folk, mycket jubel, hör och ser Lotta, hennes syster Lillian och hennes kompis Anna-Kare. HEJA MICKE!! Spurtar ännu mer, det kanske inte går så fort, men inuti mig känns det snabbt. Glädjerus och utmattning. Tillfredsställelse och smärta.  Stark och svag. Nöjd och besviken. Allt på en gång. Jag hade glömt hur mycket jag hinner uppleva under ett marathonlopp, tänkt att det bara är längre lopp som räknas. Siktade på 3:30, det blev 3:34. Lite missräkning, men ändå grymt nöjd. Loppet gick så bra jag kunde önska mig och jag hade en fantastiskt fin upplevelse. Tiden är egentligen oviktig, men den utgör en viktig del av kampen och därigenom också upplevelsen. Jag gillar att tävla, men tävlar främst mot mig själv.

Går ner till Östermalms IP, kan gå nedför den branta trappan utan att hålla i mig i räcket. Går i mitten, medan trötta löpare klamrar sig fast vid räcket på båda sidor om mig. Det har aldrig hänt förr, kan det vara så att all terränglöpning i backar gjort benen mer stryktåliga, eller är det att jag inte riktigt har samma fart längre som också gör att benen har fått lite mindre spö. Hämtar mina kläder. Drar av mig alla blöta kläder, torkar mig, på med torra grejer. Lägger mig ner, njuter av att koppla av, ringer. Lotta och Paulina kommer ner. Vilar, umgås, fikar, njuter av prestationen och sällskapet.

Cool